Att säga adjö till en bror är fjorton mycket korta texter som på ett eller annat sätt handlar om att säga adjö till en bror. Om det nu handlar om att säga farväl för all framtid eller att säga hej då vi ses i morgon spelar ingen roll; det är ändå samma sak – att säga adjö till en bror.
Det här är del 13
”Lova att du kommer tillbaka?” Jag såg på honom under min alldeles för långa lugg. Den var i ett behov av klippning, men jag hade blivit på tok för mycket förälskad i den och det gjorde att jag inte vågade klippa den med risk för att allt skulle bli helt fel.
”Du vet att jag inte kan lova det”, svarade han och lade sina armar hårt omkring mig.
”Snälla, åk inte”, mumlade jag in mot hans bröst. Jag pressade mina egna armar ännu hårdare kring honom. ”Snälla.”
”Jag har redan accepterat och sagt ja. Jag måste åka.”
”Men vad ska jag göra under tiden som du är borta? Vad fan ska jag göra?”
”Stina lyssna på mig.” Han sköt mig några centimeter bort från sig så att han kunde se mig ordentligt i ögonen. ”Du kan göra precis vad du vill, som du alltid har gjort. Du är inte i ett behov av att ha mig nära och det vet du om egentligen.”
”Så du menar att jag ska gå här och göra allt precis som vanligt medan det enda jag väntar på är att det ska komma någon och säga att du är död?!” Min röst bröts vid de sist orden och ett par tårar placerade sig i mina ögon.
”Det är inte säkert att jag kommer att dö. Förhoppningsvis kommer jag ju hem igen om några månader.” Det var omöjligt att undvika ögonkontakten och jag tvingades se in i hans ögon lika blå som mina egna samtidigt som tårar började rinna ner längst mina kinder.
”Älskade syster, gråt inte”, viskade han och drog mig åter igen in i sin famn.
Jag vet inte hur länge jag stod där och lät honom hålla om mig medan mitt hjärta gick sönder ännu mer. Det enda jag vet är att det hade gått alldeles för kort tid då hans tåg rullade in på spåret.
Vi sade hej då till varandra och ögonblicket efter såg jag honom stiga in i tåget. Själv vände jag mig om så fort hans transportmedel avlägsnat sig och började gå bort mot bussarna. Jag passerade ett mycket reflekterande skyltfönster och kunde inte låta bli att skratta till vid synen av mig själv. Mitt svarta smink var utkletat längst kinderna på ett sätt som gjorde att jag såg randig ut. Och den blåfärgade luggen behövde verkligen klippas. Det var ju knappt att man såg mina rödgråtna ögon hur man än försökte titta.
Ja, del 13 då. Och som vanligt har det tagit lång tid att få ut den här. Men men, ute är det i alla fall och hoppas ni gillar den!
Kommentarer vore uppskattat!
© Emelie Edenby 2010
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| hejsofie - 1 mar 11 - 12:22 |
det här var..underbart!
det var skitbra skrivet.
jag älskar det! <3 |
Bruden - 18 feb 11 - 19:33- Betyg:  |
| du är så duktig emelie! <3 |
| Rainbow-escape - 29 jan 11 - 21:58- Betyg: |
Jag har läst alla utlagda i den här novellserien nu och... wow.
Du behärskar verkligen orden som ingen annan, vilket ger varje del en speciell ton.
Ta hand om dig. <3 |
| FortessOfTears - 7 jan 11 - 22:11 |
Wow. Det gör så förbannat ont i hela mig när jag läser. Jag är usel på att orka gå in och läsa noveller men jag har läst alla delar av den här nu och det finns fan ingen som skriver som du. Helt otroligt, verkligen.
Ta hand om dig vännen <3 |
| Maadelen3 - 1 jan 11 - 18:45 |
| åh, så himla bra! <3 |
| Bolliz - 1 jan 11 - 13:14 |
| Mejla. Nästa c: |
