- [del 1] |
Dagen är en måndag. Det är den tjugotredje december idag, dagen före julafton.
Jag kommer ihåg att när jag var liten tyckte jag att det var så konstigt hur julafton och min födelsedag (och andra speciella dagar) kunde vara på olika veckodagar varje år.
Liksom, förra året var julafton på en måndag, och nu på en tisdag. Men nu, när jag har blivit äldre så har jag förstått mig på hur det hela fungerar.
Jag kommer ihåg hur jag hatade att fylla år på en dag mitt i veckan, på en vardag, på en skoldag. Jag ville alltid fylla år på en helg, för då fick man vara ledig från skolan och då kunde man ha kalas samma dag.
Men som sagt, nu är jag 17 år och jag har växt ifrån sånt där svammel. Nu har jag nya, större och viktigare bekymmer.
Jag ligger i min säng och funderar. Egentligen har jag varit vaken länge nu, men jag orkar inte gå upp. Plus att det förmodligen inte är någon vaken så här dags.
Varje barn i detta land, denna tid (om dom nu är vakna?), är nog överlyckliga just nu. Såsom jag var när jag var barn denna dag. Dagen före julafton.
Men idag är jag inte de barnet, idag är jag Lina, 17 år, och nästan myndig.
Den där lyckan har inte spridits i min hjärna, i mina ådror, i mitt hjärta. Den har inte fått mig att springa upp och bara.. springa av glädje! Hoppa och skutta, le och skratta.
Den där lyckan finns inte i mig idag, den är som bortblåst.
Jag försöker ivrigt leta efter lyckan och glädjen, jag känner efter i varje kroppsdel och muskel. Jag vill känna den, jag vill bli glad och lycklig och få spring i benen. Jag saknar den.
Tillslut ger jag upp, inser att den inte finns. Tänker att jag kanske växt ifrån det här med julen. Om nu det var möjligt.
Jag sneglar på min väckarklocka som står på ett litet bord bredvid min säng. 04:36.
Jag suckar djupt och lägger händerna under huvudet och stirrar upp i taket. Stirrar på dom gula plaststjärnorna som är fastklistrade där sedan.. jag vet inte när.
Dom lyste i mörker om man lyste på dom tillräckligt länge innan. Såna där självlysande stjärnor, ungefär samma effekt som visarna på ett armbandsur har. Ibland.
Jag sluter mina ögon, stirrar på den svarta ytan som jag alltid gör när jag försöker sova. Jag väntar på att jag ska glömma verkligheten och flyga iväg mot drömmar.
Jag försöker tänka på en flygande rosa ko, eller något, som för att hjälpa drömmarna lite.
Det verkar inte funka.
Jag öppnar ögonen, möter dom gula plaststjärnorna igen, plötsligt känns det som att dom lyser väldigt starkt mot mina ögon. Jag blundar igen, och efter tre sekunder öppnar jag ögonen. Det var bättre.
Jag sliter upp täcket, sätter mig lite för hastigt upp i sängen så det känns som att hela rummet mitt snurrar runt, runt och runt.
Jag håller händerna om huvudet, försöker fokusera på en Kent poster som hänger på väggen och var utav nålen som ska hålla den uppe håller på falla ner.
Mitt rum stannar och jag känner mig stadig igen. Så jag reser mig upp, börjar fundera på vad jag nu ska hitta på då.
Jag går fram till väggen där Kent postern sitter, försöker trycka in nålen i väggen igen men det slutar med att nålen bryts av och postern hänger nu snett.
Jag blir lite irriterad, drar ut den andra nålen och knövlar ihop postern och trycker sedan ner den hårt i sopkorgen som står under mitt skrivbord.
Jag backar tre steg, kollar på väggen. En vit tom vägg, framför väggen står en mörkbrun byrå, som jag bevarar kläder i. Ovanför byrån på den vita väggen är där tre hål, varav två utav hålen sitter väldigt tätt med varandra och det tredje hålet sitter en bra bit ifrån.
Hålen är små, svåra att se, men jag ser dom. Tydligt.
På ena sidan om byrån är där en dörr, och på den andra en bokhylla. Fast i bokhyllan finner du inga böcker, utan där finner du skivor. Album och singlar av alla möjliga band.
Då kommer jag på vad jag kan roa mig med! Sortera skivorna i alfabetisk ordning.
Jag drar fram min stol framför bokhyllan och börjar riva ut skivorna från bokhyllan. Jag försöker vara tyst så att jag inte väcker någon, men jag tror inte jag lyckas så bra.
Och här sitter jag, en tidig måndag morgon, och sorterar skivor i alfabetisk ordning tills min väckarklocka börjar tjuta att klockan är halv nio.
|
|
|
|
