Älskling, låt oss glömma det förgångna ~18~ |
Lista på våra ursäkter för de försenade delarna:
Kapitel 1
Hejhopp. Sorry att det tog tid, men vi ville bara ge chans åt fler att läsa
Kapitel 3
Ledsen om det dröjde lite med den här delen, men jag (julia) jobbar fortfarande på min egna berättelse En svag doft av vanilj, men vi har några delar på lager nu, så det kommer mer ska ni se.
Kapitel 4
Nu är det nästan *räkna på fingrarna som inte tycks räcka till* tretton dagar sedan vi lade ut förra delen, och vi ber båda två om ursäkt för att vi inte har skickat in det här tidigare.
Kapitel 6
Well. Jag ber lite smått om ursäkt sådär för den lilla förseningen
Kapitel 8
Sorry om det har tagit tid och så, men eh. Jag har fatiskt ingen ursäkt den här gången.
Kapitel 10
Jag vill bara säga att den här delen är dubbelt så lång som de andra och kanske därför har förtjänat den långa väntetiden
Kapitel 11
Okej, jag VET, jag ska börja att bättra mig. Lovar. Nästa del ska komma jäääääääääääättesnabbt.
Kapitel 12
Förlåt igen för att det har tagit så lång tid. Jag förstår inte att det ska vara så svårt det här.
Kapitel 14
Eftersom att väntetiden är oförlåtligt lång, kommer nu slutet på förra delen:
Kapitel 15
Hej, Julia här. Jag tar på mig ansvaret för att det dröjde så länge mellan de förra delarna.
Kapitel 17
Jag vill be hundra gånger om ursäkt för att det har dröjt. Har inget mer att säga.
Kapitel 18
Ehm, okej. 6 månader på dagen är väl inte illa? Jag menar,det är förmodligen hela diktas rekord (eller, när jag tänker efter har jag nog en novell som jag inte har skrivit på under två år... men... ja, den klassas som nedlagd. Denna är fortfarande aktiv). Och med tanke på att vår starka sida inte är att skicka in delar särskilt regelbundet, tror jag inte att det är någon idé att lova om bättring. Dock KAN vi inte vänta tills sommaren med nästa del. Det går inte. Nej, Julia, det går inte.
Jag vet inte om någonting bör sägas om denna del... men kanske behövs en sammanfattning om vad som har hänt. Såhär är det. Jana och Vincent är tillsammans. Valter - Janas bästa vän - är övertygad om att Vincent är rasist. Detta leder till några bråk, men tillslut lyckas Valter övertyga Jana genom att hon frågar Vincent. Vincent kan inte ljuga henne rätt upp i ansiktet, och Jana får reda på att han faktiskt har gått runt och mobbat invandrare. (Bör kanske nämna att Jana är från Estland och Valter är från Korea). Jana och Vincent gör slut, och i sista delen fick vi läsa om hur Vincent gick hem till Jana och plingade på klockan.
(återigen, FÖRLÅÅÅÅT!)
Kapitel 18
När jag öppnade dörren kunde jag bara se blågrönt och brunt. Brunt och blågrönt. Blågrönt och brunt. På något vis hade jag vetat att jag skulle se upp tre decimeter. Något i mitt undermedvetna hade sagt åt mig att vinkla huvudet uppåt. Först tog mitt undermedvetna över. Men inte länge.
”Vincent, vad gör du här?”, sa jag med sträv röst. ”Jag trodde jag sa att jag aldrig mer ville se dig?”
Egentligen var det inte sant, visst ville jag se honom. Jag hade bara den snälla och omtänksamma Vincent, därför var det svårt att inte längta efter honom. Jag hade sett honom som den personen som kunde springa ut i regnet och kyssas för att han kände för det. Jag hade sett honom som den personen som alltid hade två sockerbitar i sitt te, bara för att göra det lite mer drickbart. Det var klart att jag ville se honom.
Personen som jag senare fått lära känna, ville jag däremot inte träffa. Och jag hatade det onda mer än jag älskade det goda.
”Jag…”, han bet sig i läppen. ”Jag vet inte.”
Efter fem sekunders tystnad slutade jag vänta på att han skulle börja prata utan min hjälp.
”Säg någonting”, begärde jag. ”Säg det du ska, så att du kan lämna mig i fred sedan.”
”Jag vet att jag är en idiot, jag vet att jag aldrig borde ha börjat med det, jag vet att jag borde ha slutat, jag vet att jag borde ha sagt någonting, jag vet att jag inte är värd dig, jag vet att…”
Förmodligen kunde jag inte vara mer oartig när jag smällde dörren i ansiktet på honom, men allvarligt talat brydde jag mig inte. Han kunde inte tro att det skulle bli bättre av att berätta att han inte bara sårat mig, utan medvetet sårat mig.
Jag lutade ryggen mot dörren och suckade djupt. I drygt två veckor hade jag lyckats ignorera honom, undvika blickar, sms, telefonsamtal, allt. Vincent var ett avslutat kapitel i mitt liv och det skulle han fortsätta att vara.
”Jana”, hördes en röst genom dörren. ”Kan du öppna.”
”Nej.”
”Snälla?”
”Nej.”
Varför tog det alla mina krafter att inte ställa mig upp, att inte öppna dörren, att inte kasta mig i armarna på honom, att inte kasta mina armar runt honom? De säger att man inte kan välja vem man ska älska, men det finns väl gränser? Rasist och mobbare var inte människor jag kunde umgås med, allra minst bli kär i. Ändå kunde jag inte lämna dörren. Min kropp drogs ditåt med stålkablar starkare än gravitationen. Och hur mycket jag än önskade, var det inte bara en överdriven metafor.
Utan Valter hade jag aldrig klarat av att kravla mig upp ur sängen och gå till skolan. Jag visste att jag skulle tvinga mig själv att ignorera Vincent om jag råkade träffa honom i korridoren. Det var bara vid musiklektionen jag inte klarade av att närvara, vilket jag senare fick höra att Vincent inte heller gjort.
Vincent, Vincent, Vincent, varför bara Vincent? Det hade varit så mycket mer hälsosammare om jag hade blivit kär i Valter. Det hade inte blivit några missförstånd, jag såg när han ljög och jag litade på att han inte gjorde det. Eller okej, jag erkänner, jag hade nästan mist vänskapen på grund av att jag inte litade på honom, men det var Vincents fel. Kanske inte direkt Vincents fel, men åtminstone att jag var så kär att jag inte trodde att Vincent skulle kunna göra fel.
Plötsligt hörde jag hur brevinkastet öppnades och hur ett lätt, platt föremål trillade ner på mitt huvud. När jag vände mig om för att ta upp brevet, såg jag hur ett ICA-kvitto låg på golvet. På baksidan av kvittot stod ett meddelande med Vincents handstil skrivet. ”Vågar du förlora mig på grund av ett missförstånd?”
Hade jag inte för bara några veckor sedan sagt upp vänskapen med Valter, på grund av ett missförstånd? Snabbt öppnade jag dörren. Vincent var redan på väg nerför grusgången, händerna i fickorna, huvudet hängde så mycket att hakan nästan nuddade mark.
”Vänta!”
Han stannade där han var, utan att vända sig om. Snabbt tog jag min jacka, och lånade mammas foppatofflor i samma rörelse. Med kvittot i min hand gick jag och ställde mig bredvid honom.
”En promenad?” frågade han.
Jag nickade.
Först gick vi i tystnad. Som för att vi båda skulle få tid att smälta vad som skulle komma. Hjärnan var fortfarande obarmhärtigt negativ till promenaden med Vincent, men innanför bröstkorgen kändes det som en studsmatta med tio femåringar hoppandes för glatta livet. Hans kroppsspråk bredvid mig var lika osäkert och försiktigt, som mitt kroppsspråk var kallt och kontrollerat.
”Hassan var den första”, sa han med lite avsky i rösten. ”Den första som vi… trakasserade. Han hade flyttat in bredvid Zacke, och han var allmänt elak. Sådär riktigt elak, som att välta ut soptunnan bara för att jävlas eller att dra Misse i svansen när han gick förbi.”
Jag sa ingenting. Istället väntade på att han skulle fortsätta, medan en bekant klump växte i bröstet.
”Andra gången sa Zacke ”Men kolla där, Hassans kusin har kommit för att titta in’ till en främling. Sen blev han också till en som vi förföljde. Vet du vad det hemskaste är?” Jag skakade på huvudet. ”Vi var bara 12 år när det började, vi hade precis börjat sexan.”
”Du säger det som om det var en ursäkt för allt du har gjort!” sa jag med gift i rösten och släppte ut klumpen i mitt bröst. ”Du kan inte skylla på Hassan varje gång du mobbar en invandrare! Det går inte. Det du gör nu har ingenting med honom att göra. Jag tror inte ens att Valter har träffat någon som heter Hassan. Och även om han har det, så behöver ni inte påpeka att Valter är någon ’jävla invandrare’ för det. Jag förstår dig inte Vincent Holmgren. Jag förstår dig inte.”
Med bestämda steg började jag gå tillbaka mot huset. Tårarna sprutade nerför mina kinder, men jag var för arg för att kunna torka bort dem. Den kända frasen från filmen Ondskan spelades upp i mitt huvud; ”Det finns bara ett ord för sådana som du och det är ondska. Ondska i dess renaste form. Jag finner ingen annan förklaring.”
En hand knöt sig runt min handled. Ibland hatade jag verkligen att vara tjej. Om det hade varit vice versa i den här situationen hade Vincent lätt kunna vrida sig ur mitt grepp, men jag kunde inte ens få hans arm att röra på sig.
”RÖR MIG INTE!”
En spark riktad mot smalbandet.
”Nej Jana, nu lyssnar du på mig”, sa Vincent. ”Jag hatade det. Totalt avskydde det vi gjorde mot alla dessa människor. Trots det kunde jag till och med le, varje gång. Och bara för att…”
”Gjort är gjort, Vincent! SLUTA BORTFÖRKLARA DIG!”
”Har du hört talas om Milgrams experiment?”, frågade han med en så lugn röst att all hysteri åkte till hans ögon. Jag skakade på huvudet. ”Tre personer. En experimentledare, en skådespelare, en försöksperson. Skådespelaren går in i ett rum och späns fast i en stol, medan de andra går in i rummet bredvid. Försökspersonen får en uppgift att ställa frågor till skådespelaren och ge en elektrisk stöt för varje fel svar. Ju fler fel svar, desto starkare stötar.”
Jag suckade otåligt och kände hur hans hand om min handled blev alltmer påtaglig. ”Det här hör inte till saken.”
”Jana, lyssna. Vartenda en av försökspersonerna gav stötar på 300 volt. Jag-kommer-inte-ihåg-hur-många-procent som fortsatte till och med när skådespelaren hade tystnat. Mänskligheten går hur långt som helst för att lyda auktoriteter.”
”… Skådespelaren dog?”
”Nej!”, sa han chockat. ”Det var bara fejkade stötar. Skådespelaren skådespelade.”
”Synd att detta inte gäller era mobboffer också.”
Jag avbröt vår ögonkontakt och riktade blicken ner i marken, betraktade de mörkblå foppatofflorna. Den välbekanta ilskan och besvikelsen brände i kroppen, med om möjligt högre styrka än innan. Jag var så trött på att vara arg, ledsen, frustrerad och besviken.
Jag hörde hur han flera gånger försökte påbörja en mening, men orden verkade fastna på tungan.
”Bara säg det”, bad jag.
”De som avbröt experimentet mådde sämre än de som gick hela vägen. De kunde de inte lägga ansvaret för sina handlingar på experimentledaren, de tog själva på sig ansvaret. Jag tänker inte gå hela vägen. Att ge 300 volt är illa nog.” Han pausade för att återhämta sig i sin plötsligt ansträngda andning. ”Jag avbröt experimentet när jag började gymnasiet och träffade dig. Det här med Valter var första gången sedan jag slutade nian. Zacke började ge sig på Valter, men jag stoppade honom. Tro mig, vi kan så helvetes mycket värre.”
Jag vände upp blicken igen. Där stod Vincent. Tårarna i ögonen kunde inte dölja hans förlåtelse fullt ut. Handen om min handled hade börjat smeka min hud. Jag kunde inte längre neka att jag förstod honom. Kanske förstod jag inte hur han hade kunnat göra det, men jag förstod varför han hade gjort det.
Min hand lyftes utan tillåtelse från min hjärna och torkade bort tåren på hans kind.
”Förlåt Jana. Verkligen, förlåt. Kanske inte för det jag har gjort med invandrare, det är inte du som ska höra det. Men jag är verkligen ledsen för att jag ljög för dig. Jag försökte bara förneka det som hänt, antar jag.”
Han släppte taget om min handled och la händerna försiktigt på mina axlar. Han manade mig framåt med fingrarna, men lät mig ändå bestämma om jag ville ta steget in i hans famn eller inte.
Och jag hade fortfarande inte bestämt mig. Jag hatade Vincent. Jag verkligen hatade honom för vad han hade gjort. Men jag visste att jag förmodligen gjort samma sak om jag befunnit mig i hans ställe. Valter hade utan svårigheter kunnat övertyga mig till vad som helst, på samma sätt som Zacke hade övertalat Vincent. Jag hade en bra kompis, Vincent hade en mindre bra kompis. Skulle jag döma Vincent för det?
Jag tog ett steg framåt och begravde ansiktet i hans bröst.
”Förlåten är du nog inte riktigt, inte än. Du kanske ha gjort en del grejer som inte är av det godaste slaget, men du är inte ond. Du är absolut inte ond.”
Och vi stod så ett tag, andades i takt. Då och då kysste han mig i håret, strök mig över ryggen, mumlade ”tack”, ”förlåt” och ”jag älskar dig” om vartannat. Med Vincents armar runt mig kände jag mig i den stunden bättre till mods än vad jag gjort på länge.
”Vincent!?”
Vi båda ryckte till av det oväntade uttalandet.
”Fanfanfanfanfanfan”, muttrade Vincent i mitt öra. ”Jag hade tänkt göra det här utan ömtåligheter” han kramade mig lite extra ”i närheten. Jana, litar du på mig? Nu måste du lita på mig. Gör precis som jag säger. Jag känner igen det där tonfallet.”
”Va? Vem är det?”, viskade jag tillbaka.
Jag vände mig om för att nicka menande mot det håll som rösten kom från. När jag såg det bebisblonda håret tre meter bort behövde jag inte längre fråga. Vincent släppte sin omfamning och tog mig istället i handen. Jag kramade den hårt.
Självklart. Zacke. Denna gång tillsammans med två följeslagare, som stod bredbent på varsin sida om honom. De var inte muskulösa, men långt ifrån spinkiga. Deras armar var identiskt lagda i kors över brösten och bar ett ansiktsuttryck sa att man inte muckade gräl med dem ostraffat.
”Jaså Vincent, du hänger fortfarande ihop med den där ’kulturberikaren’. Vi har nog inte presenterats än, du kanske skulle kunna göra oss äran. Vincent?”
”Men vafan Zacke, ge dig nu. Hon har inte…”
”Att man ska få göra allting själv”, skämtade Zacke och resten av gänget skrattade tyst. Han vände blicken till mig. ”Tja! Jag heter Zacke och har varit polare med Vicko sedan mellanstadiet. Mitt intresse är att se till att sådana som du åker dit ni hör hemma. Självklart delar Vincent detta intresse. Eller hur?” Vincent försökte neka påståendet, men avbröts. ”Jag fick nog inte ditt namn. Sara, eller hur var det?”
Jag svarade inte.
”Nå?”
”Jana. Mitt namn är Jana.”
”Så trevligt. Vi har hört så mycket om dig. Valters talang är ju inte direkt att hålla tyst.”
Zacke log ett illmarigt leende. Han tog ett steg närmre oss samtidigt som han sträckte fram handen, som i en hälsning. Vincent verkade se en signal som jag missade, och ställde sig plötsligt i en beskyddande ställning framför mig.
”Zacharias. Jag sa ge dig.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | bopping_girl - 4 jan 11 - 07:14 | | åh bra skrivet hoppas det inte tar så lång tid næsta gång :) | radioaktiv - 2 jan 11 - 23:59- Betyg:  | | MERA för guds skull, och nununununununuu | | JessicaKarlsson - 30 dec 10 - 22:42- Betyg: | åhh så bra! jag tycker dock inte hon ska gå tillbaka till honom.. undra va som kommer hända nuuuuu :O
jag förlåter er om de inte tar lika lång tid till nästa del (a) | | Rosapapper - 28 dec 10 - 21:24- Betyg: | | ÅHHHHHHHHHHHHHH SÅ BRA :D | | chocho - 28 dec 10 - 05:25- Betyg: | har typ sträckläst hela den här berättelsen nu, jag kunde inte sluta! Superbra verkligen, snälla vänta inte ett halvår innan nästa del?
Mejla när ni skrivit klart den i alla fall! | | JennnyJ - 25 dec 10 - 14:23- Betyg: | | Åh. helt sjukt underbart. det finns inte ord för hur fängslande den här texten var och jag förlåter er genast för det halvårslånga uppehållet. underbart! |
|
|
|
