En underbar kväll |
17/12-10. Ca 19.00
Du drog ur tofsen, skakade på huvudet så att håret flög åt alla håll, formade håret till en svans i nacken och snurrade ett par varv med tofsen. Inte som tidigare, då hårslingor åkt ur tofsens grepp.
Sen vred du huvudet mot mig igen och vår intensiva ögonkontakt började igen.
Vi pratade om allt möjligt. Både känsliga grejer och allmänna.
Vi satt bredvid varann, ibland väldigt nära, ibland lite längre ifrån.
Beroende på samtalsämne.
Musikämnet som vi båda var rätt intresserade av dök upp. Och vi flyttade lite närmre varann. Diskret.
Favoritlåtar, band, konserter – allt om musik. John Lennon pratade vi lite om också om jag inte har helt fel för mig.
Sweden Rock 2011.
Ozzy Osbourne kommer, jag älskar Ozzy. Det gör inte du. Du tycker att han inte kan sjunga. Det gjorde ingenting att du inte gillar Ozzy. Jag var förvandlad av din energi. Det kvittade vad du sa.
Judas Priest kommer också. Favorit band för båda. Enligt mig har dom gjort en av världens bästa ballad genom tiderna. Jag sökte på Dreamer Decevier.
Hittade låten, dubbel klickade. Höjde ljudet. Låten spelades.
Jag satte mig på min rätta plats igen, bredvid dig, lutade mig tillbaka mot väggen och blundade. Du började prata, kommenterade låten.
Du gillade den.
Jag öppnade ögonen och tittade på din igen. Huvudet vänt åt vänster. Nacken började göra ont, kanske inte så konstigt eftersom jag hade huvudet vänt åt vänster i tre timmar. Jag släppte dig inte med blicken.
När låten var slut så gick vi ut och rökte. Du bjöd. LM blåa. Jag brukar röka Level. Men det funkade lika bra. Det smakade till och med godare.
Det var ju din cigg.
Vi stod där ute på balkongen och frös. Pratade. Skrattade.
Sen fimpade vi och gick in igen och satte oss på våra rätta platser. Felicia längst åt höger vid datorn. Jag i mitten, du åt vänster.
’Angels On The Moon’ började spela när vi satt som närmst.
’’Do you dream, that the world will know your name, so tell me your name.
Do you care, about all the little things, or anything at all.
I wanna fell, all the chemicals inside, I wanna feel.
I wanna sunburn, just to know that I’m alive, to know that I’m alive’’
Jag lutade mig lite smått mot din axel. Drog in din doft i lungorna. Luften ut genom näsan. Din doft sparade jag.
Efter en stunds prat och musik lyssnande så gick vi ut och rökte igen.
Du bjöd inte denna gången. Du hade inte många kvar. Så jag fick ta en av mina egna. Jag som annars brukar tycka Level är mycket godare än LM, men min var inte alls god. Din var mycket godare.
Det var ju din.
Sen tillbaka på våra platser. Satt en stund och pratade, skrattade och hade allmänt mysigt.
Sen messade din polare, du blev tvungen att gå. Du skulle få dina pengar som han var skyldig dig. Jag kände hur besvikelsen sköjlde igenom mig. Jag blev uppriktigt sagt jätteledsen för att du skulle gå.
’’Jag måste gå, min polare ska ge mig mina pengar’’
’’ Nu?’’
’’Ja.’’
Jag och Felicia följde med dig till dörren.
’’Får jag en kram?’’
’’Klart du får.’’
Dina armar om mig. Jag trycker min kropp mot din för en stund.
Kramen tog slut, Felicia fick också en kram. Men inte lika lång.
Du öppande dörren och gick ut.
’’Ha det bra nu tjejer! Vi ses!’’
’’Detsamma! Ja det gör vi’’
Du vinkade och stängde dörren.
Felicia vart glad. Det var inget fel på något sätt.
Förutom att du inte var här.
Jag satte mig på exakt samma plats som innan. Men något var fel. Ingen satt åt vänster….
*true story*
|
|
|
|
