Okej, nu ska jag öppna mig helt och hållet, vad har jag att förlora?
Jag har då ätstörning som kallas för Anorexia, som jag är säker på att ni hört talas om.
När jag var liten, alltså 3-4 år hade jag väldigt svårt för att hålla inne maten i mig ( i magen då )
Jag åt mat, men då spydde jag upp allt igen.
Första gången det hände tänkte mina föräldrar : 'Eh, det händer nog inte igen'
Men det gjorde det. Varje gång jag åt, spydde jag.
Det gjorde att jag blev sjuk ofta. Tillbringade mycket tid på sjukhus.
De sjukhuset blev mitt andra hem, var ju där ofta p.g.a att jag hade vitaminbrist och mycket annat fel.
Så fortsatte det tills jag blev 7 år.
När jag blev 7-8 år kunde jag äntligen äta som ett normalt barn.
Jag kunde äta glass, godis, och massa MAT.
Jag gick till och med upp i vikt och såg inte längre ut som ett utmärglad barn, haha.
Jag var då normalviktig och mina föräldrar var glada för att deras dotter fortfarande levde.
Så fortsatte det tills 12 års ålder. Då började min kropp utvecklas och saker och ting förändrades ( höhö )
Jag började plötsligt tillbringa onödigt mycket tid framför spegeln, granskade varenda kroppsdel och tyckte att jag var en elefant.
Och p.g.a mitt missnöje grät jag mig till sömns.
Men så en dag bestämde jag mig för att äta mindre och kapa av allt som hade med socker att göra.
Det gjorde jag. Det gick månader utan att jag åt något onyttigt ( Allt som innehöll socker och för mycket fett)
Jag tyckte inte att det var något big deal, jag sa till mig själv att jag kunde sluta när jag ville. Inget problem.
Herregud..hur svårt kunde det vara o bara började äta igen?
Så tänkte jag..
Men åren gick. Jag blev 13, 14, alltså ju äldre ju värre.
När jag blev 14 gick det helt åt skogen. Jag slutade äta helt och hållet.
Åt absolut inte frukost, lunch eller middag. Kanske på kvällen åt jag ett äpple.
Äpplen och vatten var det jag levde på.
Jag har ingen aning hur jag klarade av dagarna.
Allt jag ville var att bli smal. Min kroppsfixering gick för långt och folk började misstänka.
Fick ofta kommentarer som : ' Mimmi, du har blivit hemskt smal, och väldigt blek är du också. Hur många timmar sover du egentligen? Du ser ju helt slut ut.'
Ja, det visste jag. Jag var mycket medveten om det. Jag såg det.
Men varför skulle jag klaga nu? Mitt mål var ju att bli smal, det var ju det jag ville mest av allt?
Det vore inte rätt om jag klagade.
Nu är jag 15 år, om 5 dagar för att vara mer exakt, och fortfarande har jag ätstörning, numera ser jag lite friskare ut. Tur det.
Om jag ser att jag har gått upp lite, gör jag allt för att tappa det igen. Nu är det inte för att jag Vill det, utan mer för att jag är tvungen. Det är som att det förväntas av mig att tappa det.
Allt detta p.g.a att jag hatade min kropp.
Ätstörningen tär på mig, jag har väldigt svårt för att koncentrera mig, mitt sociala liv är inte på topp. Det händer att jag dissar alla mina kompisar bara så jag får vara själv.
Alltså finner jag människor störande ( Låter som ngt psykfall ._. )
Hellre sitter jag i rummet mitt och skriver. Skrivandet känns tryggt för mig.
Så folk, Kroppsfixering är dumt... SKITDUMT.
Kolla vad som hände med mig. Detta får jag stå ut med varje dag och antagligen resten av mitt liv.
Förresten... Jag har sökt hjälp för detta, har gått på BUP och allt vad man kan göra åt det. Har ej hjälpt.
Tyvärr.
Kändes skönt och skriva ner mig lite, brukar annars Aldrig prata om det, för oftast har folk vassa kommentare om detta, haha
|
| Kommentarer |
| glasbubblan - 20 dec 10 - 20:37 |
om du inte blivit hjälpt av "hjälpen" än, så har du inte fått rätt hjälp...
ge inte upp kampen om det, för man har rätt till hjälp när man har den diagnosen. har du testat dietister och ätstörningsmottagning? funkade utmärkt för mig. |
| MimmiKitmiri - 15 dec 10 - 22:20 |
| Tack så mycket alla, uppskattas mkt |
| Tiggarflikkan - 15 dec 10 - 22:10 |
Herre gud vad jag beundrar dig för att du vågade skriva detta.
Sluta aldrig kämpa. |
| NadaZero93 - 15 dec 10 - 22:00 |
| Tack för din historia. Jag blev glad i hjärtat över ditt mod. |
| MimmiKitmiri - 15 dec 10 - 20:46 |
| Då är dom inga vänner om dom får dig att må dåligt ;) |
| MimmiKitmiri - 15 dec 10 - 15:52 |
TruddiDue_ : Jag har ju min bästis, men henne tynger jag inte med mina problem. Hon går igenom rätt mkt själv :/ Men samtidigt blir jag bara förbannad om någon bryr sig och lägger i, jättejobbigt egentligen. En person sa en gång : Du låter mig inte hgjälpa dig.
Men det är bara för att jag inte kan ta emot hjälp så bra. |
| TruddieDue_ - 15 dec 10 - 09:37 |
Hm.. Synd att du inte har en bästis som kan sparka dig i röven
för ditt beetende, låter ganska hemskt sakt, men jag gjorde så på
min bästa vänn som fick anorexia, och efter som jag tjatade
hela tiden så lyssna hon tillslut på mig. Du behöver verkligen den
sparken för att kunna bli frisk tror jag.
Aja, the best of luck! :) |
| palle94 - 15 dec 10 - 02:12 |
Hhmm jo fast jag har inte tappat tron på att man kan bli fri från ätstörningar.
Jag hoppas och tror att du också blir fri från det men de tar tid och det är en jäkla kamp.
Lycka till och ta hand om dig. |
| alliiis - 15 dec 10 - 01:25 |
| håller med jakktar, bra inlägg :) |
| Jakktar - 15 dec 10 - 01:18 |
Bra inlägg, jag blir glad när folk som du (låter negativt, höhö xD) bryr sig tillräckligt om andra för att skriva ner sin historia med en viss sensmoral i.
(Y) |
