Hatet mot den skyldige. |
En oneshot. Inspiration: Dagens samhälle och någon film jag såg en gång. Ha en trevlig läsning och säg gärna vad du tyckte om mitt drabbel!
Hatet mot den Skyldige.
Det var en skara ungdomar, åtminstone tio stycken. De bar alla kängor, försedda med stålhetta och deras rakade skallar utmärkte sig då de marscherade genom en folkgrupp på torget. Nävarna var i högsta hugg, livremmen ordentligt åtspänd, hatet var uppbyggt till den punkten att ungdomarna nästan sprack. Nästan sparkade ned tanten med rullator som gick en meter framför dem. De tunga kängorna slog hårt emot den asfalterade marken varnade andra människor om deras marsch, om vart de var på väg.
En skara ungdomar stod samlade i den gamla lekparken i utkanten av staden. De var minst femton stycken. Marschen genom staden hade fått allt fler ungdomar att haka på. Hetsen spred sig. Ilskan. Hatet. Ögonen lös utav hat, händer ville slå, ville riva, slita, tungan ville smaka blod. Alla såg de rött, uppretade likt en flock tjurar men utan slut. Hans, med sitt tagna namn, tog till orda;
”De jävlarna ska få!” ett rungande ’JA’ blev till svars.
”De våldtar våra kvinnor, de dödar våra bröder, skjuter våra söner. Vad har vi gjort?”
”INGET!” Vid bortre delen utav lekparken skyndade sig en 36 årig mamma, skyndade med att plocka ihop leksaker och sätta sina barn i vagnen. Skynda skynda, måste fly, kan inte stanna där hatet föds.
”Vi erbjuder dem ett hem! Vi ger dem mat, vi ger dem pengar, och vad får vi?” Den starkaste rösten som de alla rakade ungdomarna lyssnade till fortsatte. Började långsamt närma sig sitt slut.
”En kula i skallen! De spottar på oss! De spottar på-” en hög duns avbröt Hans tal, då han hoppade upp på en bänk i närheten. Runt honom flockades de andra ungdomarna.
”På vår flagga, på vårt land! De förtjänar ingen mat, de förtjänar inget hem, de förtjänar inga pengar.” Rösten lugnade sig plötsligt, en kort rörelse med armen. Handen nuddade lätt vid bröstets slut, uppvid axeln för att hastigt klyva luften. Rak arm. Rak hand. En enkel hälsning, ett enkelt sieg heil.
”Vår ledare till slutet.” Det sista måste ha sagts som en viskning, för knappt ingen hörde.
”Nu ska vi fan ge dem vad de tål, vi ska köra ut dem härifrån. Vi ska tvinga dem hem till sina egna länder, de smutsiga, utsugarna!” Och så var marschen åter igång, och skaran utav ungdomar försvann, rörde sig emot sitt nya mål.
-
Ett gäng ungdomar stod samlade vid det stängda dagiset. Platsen var sen tidigare bestämt, tiden lika så. 16:00. De nya herrarna skulle koras, hatet skulle utvidgas.
”Jävla svenskar!” Yosef talade, det var honom alla lyssnade till. På hans högra sida stod hans syster. Utav ungdomarna som stod där var hon den som såg annorlunda ut. Hennes kropp var dold utav kläder, och var ansiktet skarpt inramat utav svart tyg. En slöja dolde hennes hår, det långa mörka exotiska håret som gick nedför svanken på henne.
”De förnedrar våra kvinnor-” han gestikulerade med armarna, bröt på sitt egna sätt, såg tröstande på sin syster som såg sårad ut vid hans ord. Yosef visste vad hon varit med om. Visste vad de rakade skallarna gjort emot henne.
”De tvingar oss lämna allt som vi har tryggt, förbjuder oss från att fira våra högtider!” Ungdomarna hummade med. Yosef hade rätt.
”Snart tvingar dem oss att äta gris!” Yosef var säker. Han hade sett det förr, han hade upplevt det, hade hatat det. Hade föraktat de vita människor som kallade honom för “kompis”. Ingen utav dem var hans kompis. Yosef ville inte ha med dem att göra.
”Det är dags att visa vem som bestämmer!” Tillsvars fick Yosef ett ”JA!” och då var det klart, de skulle visa de rakade skallarna vilka som bestämde, och vem bestämde om inte Yosef och hans gäng?
-
16:03 dök Hans och hans gäng upp. Väl utrustade med muskler, väl utrustade med sitt hat.
”Arab-jävel!” skrek en utav dem, pekade vilt, stirrade likt ett uppretat djur. Hatet hade sedan länge förblindat de båda sidorna, nu såg ingen klart. Ingen såg vad de skapat, ingen såg någonting då de i ilska sprang mot varandra. Någon drog fram en kniv, fick den första blodskadan att uppstå. En annan fick tre tänder utslagna, en blågul blåtira och knäckta revben. En annan fick en tegelsten i huvudet och föll omedelbart till marken. Hatet hade förblindat dem. Hade gjort dem starka i svåra stunder. Hans grep tag i Yosef kläder, ingen utav av dem var beväpnade mer än med knytnävar.
”Din jävel! Du ska få för det du gjorde mot min syster!” fräste Yosef.
”Smutsiga arab, ut ur mitt land din snyltare, du har inga rättigheter här!” Kontrade Hans, höjde sin knytnäve då Yosef gjorde likadant.
Polissirenerna hade låtit för döva öron, ingen hade hört mer än Yosef’ syster som sprungit sin väg i rädsla. Ungdomarna som slogs för sina raser, som bet och högg, sparkade och slog för sina ord, hörde inget mer än vad motståndaren gjorde. Polismannen Roland gick för att ta itu med grabbarna, modig som han var. Det hela slutade med tre pojkars död.
R.I.P Yosef Al-Khadijr. 1992-2010.
R.I.P Alexander ”Hans” Björk 1991-2010.
R.I.P Erik Lundström 1992-2010.
Resterande ungdomar, skärade och rädda, sökandes efter sina mödrars händer, vågade inte göra mer, vågade inte utdela ännu ett slag. De lystrade snällt till polisens lugnande ord. Gjorde inget mer. De gick hem, de sov, de levde på som vanligt, återhämtade sig långsamt. Började på nytt bygga upp sitt hat.
Hatet mot den främmande. Hatet mot den oskyldige. Hatet mot den skyldige.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BESTMEMORiiES - 14 dec 10 - 11:40- Betyg:  | jävlar, bra skrivet.
grymt bra! |
|
|
|
