Ärlighet kan leda till outhärdlig smärta [ONESHOT] |
Hon drog fingrarna igenom hennes hår, en lätt beröring som kändes i hela kroppen, en sekund av närhet sen var hon borta.
När klockan ringde ovanligt tidigt på onsdagsmorgonen slog Sofia upp ögonen, hon sträckte på sig och ett minst sagt pinsamt ljud undslapp hennes läppar. Hon slängde täcket åt sidan och gick med trötta steg mot badrummet, hon tände lampan i taket och granskade sig själv i spegelbilden. Ganska fina havsblå ögon, smala läppar och en näsa som passade bra in i ansiktsformen, en stund och ett par kajaler senare så traskade Sofia ner till köket för att hinna slänga i sig en macka innan bussen skulle gå. Sommarmorgonen utanför var varm och skön, Sofia stod vid busshållplatsen och kände hur magen vände sig av nervositet, snart skulle han komma och hon visste inte om hon skulle klara av att hålla masken tills skoldagen var över.
Hon såg honom på avstånd, hans mörka hår glänste i solen och spretade som vanligt åt alla håll och kanter. Han skyndade sig fram till henne och hans bruna ögon sökte kontakt med hennes blå, Hon mötte hans blick och försökte le, men leendet speglades inte i hennes ögon, hon visste att det skulle bli en svår dag.
Tommy såg forskande på Sofia, sökte med blicken över hennes ansikte på jakt efter en ledtråd på vad som var fel, hennes ansikte utstrålade lugn och harmoni men i hennes ögon kunde man urskilja rädsla och stress. Han tänkte igenom dom senaste dagarna men kunde inte komma på något som skulle orsaka dessa känslor hos henne, han blev bara mer och mer förvirrad, och med förvirringen kom ilskan.
Sofia kollade på klockan för säkert tjugonde gången, Carolin, hennes bänkkompis fräste irriterat åt henne att koncentera sig på vad läraren sa. Sofia suckade uppgivet och vände ansiktet mot läraren som stod och rabblade mattetal.
Läraren ropade slut för idag alldeles för tidigt, Sofias mage slog kullerbyttor och knöt sig av rädsla för vad som skulle hända nu, men hon visste att hon var tvungen att göra så här, det gick inte att lösa på något annat sätt. Hennes mamma hade sagt det till henne länge nu, men hon var förblindad av sig kärlek till honom, hennes åsikt var att alla kunde förändras, han räknades inte längre in till alla.
Hon tog ett djupt andetag innan hon gick ut från skolan och satte sig på trappräcket för att invänta Tommy som slutade tio minuter efter henne.
Han såg henne på avstånd genom glasdörrarna, hon satt på trappräcket och stirrade ihärdigt ner i marken.
Han klev ut i solljuset och gick fram till henne, tillsammans började dom gå bort från skolan, men dom kom inte långt förens hon stannade honom.
Hon vände sig emot honom och harklade sig lågt samtidigt som hon skrapade nervöst med foten i marken.
”Tommy”.
Hennes röst lät svag och skrämd.
”Tommy, jag.. jag har en sak jag måste säga dig”
Han såg fundersamt på henne, hennes spruckna och skrämda röst gjorde honom nyfiken och irriterad. Hon skulle alltid vara så svag.
”Tommy, jag har tänkt. På oss alltså, och jag tror inte jag kan vara tillsammans med dig mer.. det finns en annan som jag nog börjar tyck...”. Handflatan som träffade hennes kind avbröt meningen hon hastigt sagt, hon stirrade nedslaget ner i marken och försökte hindra tårarna från att rinna när hans slag haglade över henne.
Lika plötsligt som det första slaget kom så slutade dom, hon vände skräckslaget upp huvudet och såg på honom, hon såg hans hand komma farande mot hennes ansikte, men det var försent, hans fingrar fick tag i läppiercingen och slet ut den. Ett skrik kom ifrån henne medans hon skönk ner på marken med blodet rinnande från läppen.
Hans slag och sparkar fortsatte att hamra över henne tills hans andehämtning vart tung av ansträngning och han nöjde sig med att spotta åt henne, för att sedan gå därifrån och lämna henne blödandes.
Sofia låg skräckslagen och snyftandes kvar på marken där han lämnat henne, smärtan i ansiktet och magen var outhärdlig.
Hon förde handen till läppen med skrek av smärta när fingrarna rörde vid den söndertrasade läppen, hon kröp ihop i fosterställning där hon låg på marken. När knastradet från skor mot grus avbröt hennes kvidande så kröp hon ihop tätare, rädd för att det var tommy som kom tillbaka.
Men stegen stannade en bit bort för att sedan öka till springade steg som snabbt kom emot henne. Rädslan försvann och hon slöt ögonen och nöjt av den mjuka rösten som ropade åt henne.
”är du okej?”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Bonnie4ever - 2 okt 11 - 03:38- Betyg:  | | Den är både hemsk och underbar... Så med ett ord: Klockren. | | Aliki - 16 maj 11 - 12:52- Betyg: | | riktigt bra! Du är verkligen duktig på att skriva och jag tror nog alla andra kommentarer säger det jag vill säga ;) | | PussEmma - 21 feb 11 - 16:00 | | Håller med kiww | | kiww - 13 dec 10 - 22:33 | | Bra, rös verkligen när han slet av piercingen! | | BESTMEMORiiES - 13 dec 10 - 21:40- Betyg: | säger som den under!
shit, grymt! | | JennnyJ - 13 dec 10 - 12:31- Betyg: | riktigt, riktigt bra! väldigt fängslande och du har ett underbart flyt i texten.
helt klart fem/fem!
/Jenn |
|
|
|
