helvetet är min slutstation < 2 > |
Om jag tappar taget nu är det för att det inte finns någonting att hålla sig uppe i. Jag står framför min död. Utsikten är underbar. Husen därnere är små som myror och vägarna ringlar sig som tunna penndrag på ett papper. Marken är vågig och gräset lyser grönt. Men det kan jag knappt koncentrera mig på. Bakom mig står mördarna. De som säger åt mig att ta flera små steg framåt. Flera i sekunden. Snart faller jag. Vinden kommer att smeka mitt ansikte medan hjärtat släcks och sedan kommer jag krossas mot marken. Innan jag landar kommer jag vara död. Det vet jag. För så är det.
Jag vill inte dö, och jag förstår inte hur jag har kunnat förtjäna att dö på det här sättet. Det måste ha blivit något fel. De måste ha blandat ihop mig med någon annan. Någon som inte finns mer... Nej, det är jag. Jag är den utvalde. Utvald att dö.
Tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Det är så vackert alltihop, om man tänker efter. Som ett konstverk. Mördarna står bakom offret som står på en klippa som spikrakt sluttar ner mot ingenting. Om jag ens försöker kolla vad som finns nedanför berget kommer jag falla. Handlöst. Ingenting att hålla i.
”Gå fram”, befaller Mördarblicken. Jag sväljer. Det är två decimeter kvar till slutet. ”Gå då.” Jag går inte. Jag står kvar på darriga ben. Det måste finnas ett sätt att slippa. Det måste. Måste.
”Gå!” ryter hon. Jag kniper ihop ögonen och tar ett kort steg framåt. En decimeter. ”Fortsätt.” Jag vill inte. Det går inte. ”Fortsätt!” De är arga. Ilskan flimrar bakom mig.
”Jag gör vadsomhelst...” viskar jag tungt. De slutar befalla mig. Jag hör hur de mumlar till varandra.
”Okej. Vadsomhelst. Förvänta dig inte att vi skonar dig, din jävla äckliga unge. I slutändan kommer du önska att du tog den här chansen och hoppade.”
De för mig till en liten glänta i slutet av skogen. Även om jag som liten gick runt överallt hela tiden i den här skogen har jag aldrig någonsin upptäckt den här delen. Den är kanske ny. Oupptäckt. De slår ner mig på marken. Med både fötter och händer. Slagen kommer från alla håll, sparkarna får mig att krypa ihop i fosterställning. Jag skyddar huvudet med armarna medan de fokuserar på min rygg, mage och skrev. Det är som förut. Misshandlad. För ingenting.
Efter en stund slutar de. Jag tittar skyggt upp från händerna och tittar rätt in i ett par skor. Innan jag hinner reagera får jag en spark i ansiktet. Det krasar till i näsan och blodet forsar. Jag tappar andan och hulkande gömmer jag ansiktet igen. Tårar blandas med blod medan ni bara står och skrattar åt mig. När ni sparkar mig flera gånger i magen rullar jag över på rygg. Himlen börjar bli grå och stora tjocka moln hälsar på oss. Regnet kommer snart, men ingen går härifrån. Ni stirrar ner på mig med hånflinande blickar och skratt. Jag tittar på var och en av er. Det är ni som ska dö, egentligen. Men nu är det jag som är feg och svag, så lite mitt fel är det ju.
Jag försöker svälja, men utan luft och för mycket blod i halsen går det inte. Från min mun hörs bara ett svagt gurglande. Ni upptäcker att jag sakta tynar bort så Mördarblicken tar tag i mitt hår och drar upp mig. Jag piper till av smärta.
I sittande läge kan jag hosta ut blodet och dra flera djupa andetag. På flera sekunder kan man glömma bort hur skönt det är att veta att man inte behöver dö av syrebrist.
Det börjar bli mörkt. Min näsa och arm är brutna. Smärtan slår mig i ansiktet hela tiden, den blir jag inte av med. Ni börjar tröttna. Det märks. Ni har inget nytt att komma med. Sparkarna har redan förlamat min kropp. Men ändå gör det ont. Jag har skrikit halsen hes och på kinderna svider det av de flera liter tårar jag har gråtit ut. Om inte kroppen hade darrat så mycket hade jag säkert frusit som bara den. Ni lutar er över mig och Mördarblicken viskar lugnt: ”Gå ingenstans inatt. Imorgon kommer vi tillbaka.”
Ni ljög i alla fall inte. Jag önskar nu mest av allt att jag hade tagit chansen och hoppat nerför klippan. Varför bad jag om nåd när jag visste att jag inte skulle få någon? Varför tog jag emot ensamhet från början? Varför jag? Vissa frågor är inte till för att man ska svara på. Jag måste komma på dem själv.
Men inatt ska jag tillbringa natten med att försöka få en blund, medveten om att det inte kommer att gå. Med de här skadorna är det omöjligt att ens försöka. Men jag är en sån som aldrig ger upp. Aldrig någonsin. Skulle jag göra det hade jag klassats som mer feg än jag gör nu. Men... hade jag gett upp från början hade jag sluppit det här. Jag kan själv inte bestämma vad som är värst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | rainin - 8 dec 10 - 22:22- Betyg:  | | så himla bra skriver du! fortsätt!<3 |
|
|
|
