"Petter" Snälla läs!!! |
Hej! Den här är inte riktigt färdig än, men jag skulle verkligen uppskatta tycke och kritik.
Del I
Det heta vattnet träffade honom och långsamt värmdes hela kroppen. Han och Emil hade kört på hårt idag och det kändes alltid lika skönt och upp piggande efter att ha tränat med Emil. De brukade alltid träna tillsammans på fredagar.
- Ska vi inte ut och ta en öl ikväll, Petter? Fan det förtjänar vi ju efter det här passet.
Han skrattade till från duschen bredvid och önskade verkligen att han kunnat göra det. Bara ta en öl med Emil, och skratta lite.
- Nej, jag är ledsen, jag kan inte ikväll. Jag ska på middag hos mamma.
- Okej… Ja, hälsa henne från mig då.
Petter hörde att Emil blev en aning besviken. Han ville väl inte hem till sin fru, det hade ju varit krisigt mellan dem ett bra tag nu.
- Men kanske imorgon då? Han hörde hur Emil sken upp.
- Ja, det låter bra.
Han sa hej då till Emil utanför gymmet på Odenplan han och klappade honom i ryggen.
- Det kommer ordna sig mellan dig och Stina. Så här blir det mellan alla par ibland.
- Ja, kanske det… Jag hoppas det i alla fall.
Det var en kall decemberkväll och träden var alldeles kala och täckta av frost. Gatorna var klädda med julbelysning och plastdekorationer. Det var en timma kvar tills han skulle vara hemma hos sin mamma så han tyckte inte att det var någon idé att gå hem emellan. Han tog tunnelbanan till T-centralen. Han såg en man springa förbi på centralen med en väska i handen. Mannen såg helt panikslagen ut och han såg sig om axeln flera gånger. Petter var säker på att väskan mannen hade i handen var stulen. Han var faktiskt nära på att springa efter men var tvungen att påminna sig själv om att han inte var i tjänst. Strax efter kom två av hans poliskollegor springandes efter mannen men de såg inte Petter. Han tyckte alltid att det kändes lika konstigt att inte ingripa när något skedde på hans lediga tid.
Han kom fram till stationen i Åkersberga och började gå mot sitt barndomshem. Det var länge sedan han varit där nu. Han hade bjudit hem sin mamma till sig de senaste gångerna, så hon fått vara lite i stan istället för att bara sitta hemma och titta på tv och passa Lisas barn. Ibland tyckte han att Lisa lät mamma passa barnen lite för mycket. Det var inte att dem var jobbiga eller så, Joel och Ebba var dem snällaste ungarna i världen. Men mamma började bli gammal och lätt trött även om hon aldrig ville erkänna det. Trots det kändes ändå bra att ha sin lillasyster Lisa och hennes familj så nära mamma. Så slapp hon vara ensam så ofta.
Petter var framme vid Fågelbovägen nu. Det var den här gatan hela hans värld bestått av under barndomen. Allt hade känts så mycket större då. Nu var det inte många steg han behövde ta för att komma fram till det vita lilla radhuset längst in på gatan. Allt var sig likt. Huset såg välskött och städat ut. I fönstret hade mamma hängt upp julgardinerna och satt upp ljusstakarna. Han knackade på dörren och snart mörknade titthålet och mamma öppnade.
- Hej gubben, välkommen in. Hans mamma hade på sig ett par bruna byxor och en röd polotröja. Hon var nyklippt och fin i sin korta frisyr. Hon såg verkligen ung ut och ingen hade nog kunnat tro att hon blev 63 år gammal i år. Petter hade växt om henne redan som elvaåring och var nu tvungen att böja sig djupt när han kramade om sin mamma. Han andades in den bekanta och trygga lukten av henne.
- Hej mamma, vad fin du är i håret! Hur är det med dig?
- Jo, det är bra tack…
Petter tyckte sig uppfatta något oroligt och nervöst med henne.
- Är allt bra mamma?
- Jodå, kom in kom in här i köket.
Han fick en konstig känsla i magen av hans mammas beteende. Kanske var det hans yrke som polis som gjort honom så misstänksam mot allt men han sa inget utan följde efter sin mamma mot köket. Han frös till i öppningen. Magen vred sig och han kände hur hjärtat började slå snabbare och hårdare. Hatet som växt så länge inom honom kom fram så fort han fick syn på honom.
Fick syn på David, han som en gång varit hans bror. Han som satt vid köksbordet iförd grå mjukis tröja och svarta mjukis byxor. Tröjärmarna var uppkavlade och tatueringar klädde armarna. Huvudet var snaggat och han hade byggt en hel del muskler medans han varit i fängelse. David reste sig upp.
- Det var inte igår du… sa David och log ett nervöst smil.
Petter äcklades av hans nylle. Han kom att tänka på deras uppväxt. På alla gånger han tröstat mamma när hon gråtit över David, alla gånger han varit ute om nätterna för att ta reda på var David var och hittat honom i spelhallar eller full på torget.
Han svarade inte sin bror utan vände sig mot sin mamma.
- Vad det därför du bjöd hit mig måste jag tyvärr tacka för mig, sa Petter kallt och försvann ut ur köket. Mamma sprang efter honom.
- Vänta, gubben! Kan ni inte försöka prata? Snälla för min skull!
Han svarade inte utan fortsatte mot hallen och satte på sig stövlarna och krängde på sig jackan. Han såg i ögonvrån hur David dök upp bakom mamma i dörröppningen.
- Fan brorsan, det har gått fem år nu. Jag har ju sagt att jag är ledsen. Vi kan inte fortsätt så här, det vet jag att du inte vill innerst inne.
Hade det inte varit för att mamma var där hade Petter slått ner honom. Sprakat honom hårt och länge tills han låg och spydde. Istället slängde han upp dörren och försvann ut i kylan. Han gick med långa steg bort från hans gamla hem, bort från mamma och bort från David.
Petter kom fram till stationen och hela han skakade kraftigt. Inte utav kylan utan ilskan som brände inom honom. Så många gånger som hans mamma frågat om han velat följa med till fängelset och sluta fred med David. Varje gång hade han sagt samma sak och förklarat för henne att han aldrig någonsin skulle kunna förlåta honom, för allt han gjort inte bara mot honom utan mot henne.
- Hur kan du bara förlåta gång på gång!? Hur många gånger ska han behöva såra dig och åka fast för att du ska förstå att han bara är en jävla lögnare som leker och spelar med andras känslor!?
- Han är min son David. Hade hans mamma svarat. Lika mycket som du är. Och han är din bror.
- Han är ingen bror till mig. Hade Petter svarat och verkligen menat det.
Då hade mamma börjat gråta och han hade tröstat men inte ångrat sina ord. Petter hade bara berättat sanningen för henne.
När han var hemma i sin kalla lägenhet kände han sig helt tom. Det hade varit så längesedan han sett David och nu kröp chocken fram inom honom. Han satte sig i soffan, lutade huvudet mot kanten och blundade. Petter var helt utmattad och han visste att det inte var för träningspassat tidigare på dagen. Det kändes som om han var helt tafatt, han visste inte riktigt vad han skulle göra eller vem han skulle snacka med. Han kunde inte snacka med Emil eller någon annan av killarna på stationen. De skulle aldrig förstå. Hur fan skulle det låta när han, Petter, den framgångsrika polisen, plötsligt hade en kriminell brorsa som han aldrig pratat om. Nej, med dem kunde han inte prata. Han hämtade sin mobil ur jackfickan och slog numret till sin syster Lisa. Han gillade egentligen inte att snacka med henne om David, hon brukade alltid leka psykolog då och försöka mäkla fred mellan dem.
- Hej, det är Lisa!
Han hörde stressen i hennes röst och hur Joel skrika i bakgrunden.
- Tjena syrran, har du tid att prata lite eller ska jag ringa sen?
- Kan du vara tyst ett tag Joel? Mamma pratar telefon. Hej Petter, nejdå jag kan snacka nu, jag ska bara be Thomas natta ungarna. Vänta lite.
Han väntade och hörde hur Thomas snällt löd Lisas order om att lägga barnen i säng. Ibland tyckte han lite synd om killen. Han minns hur Thomas fått en chock när han fick reda på att de skulle ha tvillingar för tre år sedan. Men nu är han nog den bästa pappa Petter känner till, å andra sidan hade inte han eller hans syskon så mycket att jämföra med. Han gillade Thomas. Han var en framgångsrik företagare och jätte snäll och trevlig mot allt och alla. Petter tyckte att det var skönt att Lisa hade en trygg man, någon som kunde ta hand om henne.
– Hej Petter. Hur är det med dig? Du låter konstig. Han gillade det med Lisa, hon var alltid rakt på sak.
– Jag kom precis hem från mamma... Plötsligt ångrar han att han ringt Lisa. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta.
– Jaha..?
– Ja, David var där, sa Petter. Det var längesedan han sagt hans namn. Det lät konstigt och ovant. Lisa suckade tyst.
– Mamma försökte...ja du vet. Att hon inte bara kan inse och acceptera läget liksom?
– Jag sa ju åt dem att inte göra det ikväll... sa Lisa, mest till sig själv verkade det som, och suckade igen.
– Va? Vadå, visste du om att han skulle vara där idag?
– Ja, men David och mamma sa något om det förra veckan. Och jag sa åt dem att du nog inte var riktigt mogen, att dem skulle vänta ett tag till.
”David och mamma sa något om det”. Det kändes som ett svek att få veta att Lisa och hans mamma pratade med David om honom bakom hans rygg. Som om det var "dem" och "han, Petter". Fan, det gjorde så jävla ont. Vem fan var det som hade fått hela jävla familjen att gå runt efter farsan hade stuckit? Som tog varje extrajobb som fanns från att han var tretton år, så att mamma skulle slippa jobba ihjäl sig med sitt låg avlönade jobb som undersköterska? Vem fan var det som var ute och letade hela nätterna i parker efter David där han drack och rökte med sina vänner? Vem fan var det? Han hade fan tagit pappa rollen och varit där för både David och LIsa! Men sa inte allt det där. Han lät Lisa vara en svikare, han tyckte att hon var vuxen nog att kunna inse det själv.
– Jaha... sa han bara, fastän ilskan bubblade inom honom.
– Petter, lägg av. Jag har redan sagt allt det här. Du kan inte begära att jag ska sluta snacka med David bara för att du gör det. Han är min bror lika mycket som du är det.
– Fine, men du kan hälsa din kära favorit bror och våran mor att dem kan sluta försöka. Jag kommer aldrig kunna förlåta honom för allt han gjort och jag fan inte fatta att du har gjort det heller.
– Favorit bror? Skärp di... Sen klickade han henne. Han ångrade genast att han bara lagt på sådär. Mobilen vibrerade till i handen på honom.
Förstår dina känslor och att du är upprörd just nu.
Men sluta var dum och tro att jag gillar någon av er mer än den andra.
Ni är mina bröder lika mycket både två.
Vi kanske kan ta en fika och snacka lite imorgon istället?
Kram, Lisa
Petter svarade inte på smset utan satte på TV:n istället. Han zappade mellan kanalerna, men det var bara skit på som vanligt. Han önskade att han följt med Emil ut den här kvällen. Men nu orkade inte resa sig ur soffan. Efter en stund av stirra på TV:n men inte riktigt se vad som var på, tog han upp mobilen och knappade in ett svar till Lisa.
Visst. Det kan vi göra.
Kram, Petter
Strax efter somnade han framför Idol med mobilen i handen.
Dagen efter träffades de på café Saturnus. Petter beställde kanelbulle, som var lika stor som en tallrik, att dela på och två varm choklad. De snackade om allt. Om gårdagen, pappa, allt. Eller Lisa skötte det mesta av snackandet medan han mest nickade med. Ett och annat mm:ade och instämmande. Han orkade inte tjafsa eller säga emot. Han lät Lisa dra sitt psykologsnack om att allt kommer ifrån deras turbulenta barndom och att pappa lämnade dem. Att det var viktigt att hålla ihop den enda familj de hade. Han sa inte emot, men han tyckte det var bullshit. Han hade fan inte haft någon att luta sig mot men både Lisa och David hade alltid haft honom. Det kändes som om Lisa glömt av det. Efter två timmar sa Lisa att hon var tvungen att gå för att köra tvillingarna till barnkalas hos en dagiskompis. Hon kramde om honom hårt och han besvarade den halvhjärtat.
- Lova att du kommer och hälsar på snart? Kom förbi ikväll vetja, barnen tjatar om att få träffa dig.
Han orkade inte träffa någon just nu, inte idag. Han ville bara gå och träna, hem och sen sova.
- Mm, vi får se. Kanske kommer nästa helg istället.
Han såg att hon blev lite besviken men hon sa ingenting.
- Det är okej, kom när du kan och känner för det. Hon log och började gå mot bilen.
Del II
Petter gick från tunnelbanan mot polisstationen. Träden var fulla av knoppar och gröna löv och han andades in djupa andetag av den friska luften. Han mötte Emil i omklädningsrummet på stationen. Han såg sliten och trött ut. Under ögonen fanns lila, djupa ringar och små sår täckte kinden. Stackarn hade försökt att raka sig i alla fall. Stina hade flyttat ut i helgen och allt det juridiska kring skilsmässan var igång. Petter hade varit där igår kväll och tröstat så gott det gick, men Emil var helt knäckt. Han hade tänkt för sig själv att det var allt skönt att vara singel. Visst, ensamt ibland men nu när han fick se Emil blev han faktiskt en aning avskrämd. Det var inte det att han inte var populär bland tjejerna, tvärtom så var det ofta många som kom fram på krogen. Men han var inte så bra på relationer. Det var alldeles för komplicerat och passade inte riktigt in i hans liv för tillfället.
Han och Emil hade hållt ihop ändå sedan polishögskolan och varit goda vänner sen dess men aldrig förr hade han sett honom som nu. Det fick honom at tänka på hur mycket han visste om Emil egentligen. Han visste nog allt man kunde veta om killen. Det kändes plötsligt konstigt för det var mycket som Emil inte visste om honom...
Petter började pladdra på för att få Emil på andra tankar.
- Hörde du om det där värdetransport rånet igår?Jag lovar att det är samma killar som gjorde det där på Söder för tre veckor sedan. Det skulle fan inte förvåna mig, eller vad säger du?
Emil nickade och mumlade något ohörbart till svars. Deras kollega, Per kikade in genom dörren. Han var hatad av de flesta på stationen för hans dåliga skämt som alltid skulle bekostas av någon annan.
- Killar, Henriksson ska hålla ett möte om tio minuter och han vill att vi alla ska vara där. Åh vad fan är det med dig då Emil? Hah? Du ser ju förjävlig ut asså, tuff helg eller?
Han såg hur Emils hand spändes hårt till en näve, så att knogarna blev vita. Petter tog ett hårt tag i hans arm för att hindra honom till vad som kunnat bli en otäck fight, men Pers ansikte var redan borta ur dörröppningen. Emil ryckte sig ur hans grepp och slog in näven i skåpet istället.
- Jag hatar den där jävla fitt...
- Skärp dig för i helvete Emil! Jag vet att livet är förjävligt nu men du måste kunna stänga av här. Du kunde fan blivit sparkad om du slagit till honom!
- Jag vet, jag vet... Fan... Han begravde ansiktet i händerna och suckade.
Petter klappade honom i ryggen.
- Fan, nu släpper vi det här. Kom nu, så vi inte blir sena till Henrikssons möte.
Henriksson var polischefen på stationen. Han var en man i femtioårsåldern, en sån där med mycket pondus så att man kunde känna hans närvaro i rummet fastän man inte såg honom. Hans möten var för det mesta planerade, så det måste varit något speciellt som har hänt nu som gjorde att de all plötsligt blev inkallade. Han hejade på alla känningar påväg till konferenssalen och Emil lunkade tyst med bredvid. De hann precis sätta sig innan mötet började. Henriksson stod längst fram.
- God morgon allasammans. Hoppas ni haft en utvilande helg och redo för kommande arbetsvecka. Några av er kanske vet varför vi är här. Det har hänt mycket värdetransportrån på senaste tiden. Kanske har våra kära väktar vänner tappat gnistan, vad vet jag?
Spridda skratt hördes runt om i rummet.
- Vad var det jag sa? viskade han till Emil.
- Mm... fick han som svar.
Han vände blicken framåt igen. Det var nog bäst att låta Emil vara ett tag.
- Och jag vill även presentera några nya arbetstekniker, som jag och en specialistgrupp jobbat fram, gällande just värdetransportrån. Men första ska vi ge er lite information kring de senaste rånen så att alla är väl förberedda.
Henrikkson delade ut två tjocka högar till killarna på främsta raden.
- Kan ni börja skicka runt de här informationsbladen? Tack.
Lampan släcktes ner och projektorn sattes på och lyste upp rummet.
- Vi har två huvudmisstänkta. Vi vet ännu inte om dem samarbetar eller om det gjort de olika rånen försig, men de är dessa som vi ska lägga våran främsta styrka att få tag på. Den ena är Juan Rodrigaz, tidigare medlem av Bandidos.
Skärmen visade bilden av en kraftig kille i hans egna ålder, som såg ut att vara av sydamerikanskt ursprung.
- Ni kan se hans tidigare brott, hans register finns med i papprena. Den andra är David Ask, ingen gängmedlem men också med mycket kriminalitet i det förflutna. Vi kan alltså se ett mönster mell...
Petter stelnade till. Det var som om någon kört in en kniv i magen på honom. Hans hjärta började slå hår, hårt i bröstet på honom och halsen bildade en klump. Ansiktet på den vita projektorduken visade samma ansikte han sett för senats sex månader sedan. Davids ansikte.
- Hur är det med dig Petter? Du ser helt vit ut, håller du på att bli sjuk eller?
Han tänkte att han måste se helt förtvivlad ut eftersom Emil, som inte varit speciell uppmärksam på sin omgivning den senaste tiden, upptäckte att något var fel.
- Jaa... stammade han fram. Mår lite illa bara.
Emil märkte nog att det var något annat som var fel, för han såg inte speciellt övertygad ut. Han vände ändå huvudet på Henriksson som talade.
-...och just därför är det viktigt att få fast dem snarast. Vi hoppas att vi ska få in lite tips nu när vi gått ut med det i media. Detta kommer iså fall att meddelas under nästa veckas morgon möte. Några frågor? Nähä. Det var nog allt, jobba på nu.
Konferenssalen tömdes långsamt på folk. Petter var snabb ut, Emil halkade efter lite grann, han ville bara komma därifrån. Plötsligt kände han en hand på hans vänstra axel.
- Möt mig på mitt kontor om fem minuter, hördes Henrikssons röst i hans öra, sedan var han borta.
Han visste att Henriksson inte kallade in folk på kontoret i onödan, bara när det gällde något allvarligt. Petter kände galla komma upp i halsen och skyndade mot toaletten. Han visste det, nu skulle han få sparken. Allt pågrund av hans jävla bror. Att David till och med kunde skapa bekymmer för honom efter att han brytit upp kontakten med honom störde honom så enormt. Han ville inte ha med honom att göra, ville inte vara bunden till David på något sett. Hatet brände i bröstet, samtidigt som rädslan av att förlora sitt jobb, som han älskade.
Fem minuter senare infann han sig utanför Henrikssons kontor. Petter drog in ett djupt andetag och knackade sedan på dörren.
- Kom in!
Petter klev in i rummet. Det var ett ganska litet rum, med ett skrivbord några hyllor och ett akvarium i hörnet. Henriksson satt bakom skrivbordet som var täckt av prydliga högar med rapporter och andra filer. Han hade bara varit här inne en gång förut, då hade det gällt ett stort brott som Emil och Petter varit vittnen till. Man kom inte hit om det inte gällde något stort.
- Slå dig ner. sa Henriksson och gjorde en gest mot stolen framför honom.
Petter log svagt till svars och satte sig ner. Henrikssons granskande blick drog över honom.
- Ja, jag antar att du vet vad det gäller... Som du säkert kunnat listat ut efter mötet så... ja. Vi vet ju att David Ask är din bror, visst stämmer det?
Munnen kändes snustorr och han kunde inte få fram något svar. Petter harklade sig och försökte få fram något, vad som helst.
- Ja. Ja det stämmer.
- Hmm... Det måste kännas konstigt att ha en kriminell bror som polis....
Petter uppfattade inte om det var en fråga eller inte men svarade ändå.
- Vi har ingen kontakt, det har vi inte haft på ett bra tag, så...
Henrikssons blick svävade iväg och fastnade å akvariet, men Petter kände att det var annat än fiskarna som Henriksson funderade på.
- I sådana fall ska inte en sådan utmärkt polis som du drabbas av din brors misstag. Men jag skulle ändå vilja hålla dig borta från värdetransportrånsfallen. Vi vill ju inte att någon personlig kontakt ska hindra gripandet av dessa brottslingar, eller hur?
- Nej, självklart inte. Det kan jag försäkra dig om.
- Dåså. Du kommer att få fortsätta jobba som vanligt, med patruller och liknande. Det var allt.
- Tack.
Petter reste sig och skakade hand med Henriksson. Sedan vände han sig mot dörren för att gå.
- Just, det. Jag har inte nämnt detta för några av dina kollegor. Självklart kan de som har tillgång kolla upp det, men det tror jag inte att dem kommer göra.
- Tack, det...Det uppskattar jag.
Petter stängde dörren bakom sig. Han andades ut, han hade inte förlorat jobbet trots allt. Ändå kändes det som om det lika varit lika bra om han gjort, för han hatade detta. Han hatade att bli särbehandlad och känna att Henriksson gjorde honom tjänster. Det var snällt av Henriksson men Petter gillade inte att vara skyldig någon något eller behöva känna tacksamhetskuld gentemot någon, speciellt inte hans chef. Nu kände han mer än någonsin hat inom honom. Det gav honom en konstig styrka. Han ville inte längre slå ner Dvid som han velat förut. Nu var mer än så. Han ville plåga honom långsamt, tortera honom bit för bit, precis som David gjort mot honom.
Del III
Det var en sval septemberdag. Restuarangerna började bygga ner uteserveringarna och sommar känslan började avta i storstaden. Det var en lugn måndagseftermiddag och han och Emil patrullerade runtom Odenplan.
- Äh, vad säger du, ska vi ta lunch nu eller? frågade Emil. Han hade repat sig rätt bra sedan skiljsmässan och nästa helg hade de bestämt att de skulle ut och göra något killigt, som Emil inte kunnat göra när han var tillsammans med Stina.
- Visst, där är en ledig parkering. Falafelkungen eller?
- Ja, det blir bra.
De steg ur polisbilen och började gå mot Falafelkungen. Som vanligt när de var där beställde de varsin kebabtallrik och satte sig på de höga stolarna vid fönstret. Sedan snackade de lite om vilken skit Per på jobbet var och om vad de skulle göra i helgen. Emil avbröt sig plötsligt mitt i skrattet.
- Va i helv..?
Han följde Emils blick för att se vad han tittade på. En folktom tvärgata till Sveavägen låg snett framför dem och längst in på gatan kunde de se en Securitas transportbil. Bakom Securitas bilen stod en svart skåpbil parkerad. Båda bilarnas bakdörrar stod öppna, vända mot varandra, och en maskerad man tömde svarta väskor från Securitas bilen till den svarta bilen.
De reste sig upp samtidgt och rusade ut. Han hörde hur Emil larmade stationen medan han sprang bredvid honom.
- Vi har, vad det ser ut som, ett värdetransport rån på Sveavägen. Vi behöver förstärkning nu!
Det satt en annan maskerad man förarsätet till den svarta bilen som verkade ha fått syn på honom och Emil, för han skrek något till mannen som lastade väskorna och lade i växeln. De drog sina vapen och började nu närma sig bilarna. Mannen som lastade verkade inte ha hört något utan fortsatte lasta väskorna. Mannen i förarsätet såg Emil och honom komma närmare satte gasen i botten och körde ifrån sin medbrottsling. De öppna dörrarna till den svarta skåpbilen flängde, bilen rundade kröken och försvann därifrån. De var för långt borta för att skjuta och Petter hann inte uppfatta något registreringsnummer. De fortsatte springa och kom nu fram till Securitasbilen där den maskerade mannen som lastat väskorna såg efter den svarta skåpbilen, antagligen helt chockad. Mannen bröjade springa men hann inte säkrskilt långt.
- Polis! Upp med händerna! skrek Emil.
Mannen stannade till ett par meter framför Securitas bilen och höll upp händerna.
- Ner på marken!
Plötsligt såg Petter hur den maskerade mannen var påväg att dra vapen från byxan, men han hann inte långt.
- Pang, pang!
Petter skjöt två skott i benet på mannen som föll till marken. Det hördes skrik från folk på Sveavägen, som inte förstått att något var på gång förren nu., men det dränktes snart av sirener. Mannen på marken rörde sig inte. Emil och han närmade sig mannen långsamt. Bakom dem parkerade nu tre polisbilar.
Del IIII
Petter gick på den långa grusvägen som gick genom gravarna. Han visste inte riktigt varför han var här men han hade vaknat igår natt och fått en stark känsla av att något, vad som helst, var han tvungen att göra. Det var nästan tomt på kyrkogården. Den enda han såg var en gammal kvinna som satt på knä, böjd över en av gravarna i längan bredvid. Hon skakade lite men han var för långt bort för att se om det var av kylan eller för att hon grät. Petter fick leta en stund tills han hittade den. Det var en enkel ljusgrå gravsten. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta när han såg vad som stod inristat in den.
Här vilar
David Ask
*5 maj 1983
†
Älskad och saknad son och bror
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BESTMEMORiiES - 9 dec 10 - 19:53- Betyg:  | den var faktiskt väldigt bra, lite rörig ibland.
men det var bra skrivet och så :) <3 |
|
|
|
