Bortglömd i snön |
FÖRSTA DELEN I MIN NYA NOVELL:) skriv om ni vill höra fortsättningen och jag uppskattar all kritik :). Jag varnar känsliga öron för den här novellen eftersom ja skriver lite mer vuxet i den ;). Ett tag sen ja skrev noveller så hoppas ni gillar den :). ha en bra dag! kommentera! :)
Det är en kall vinternatt.
Någonstans på Lunds södra gator haltar tysta fotsteg fram.
Snön dämpar klackarnas stål som annars skulle ekat mot kullerstenarna. Trafiken från E4:an sväljer snyftningarna.
Kvinnan som går där heter Ella, flickan i henne försvann på hennes 15: års dag. Hon svänger av vid en korsning och låter kroppen värmas av en kort springningsmarsh innan hon faller ihop i en hög med snö. Hennes huvud snurrar av pillret någon tryckt i henne på en av de där nattklubbarna.
I ett höghus på fjärde våningen lyser en ensam lampa. Den lyser upp korsningen utanför och pojken som sitter innanför fönstret. Alvin heter pojken som sitter där, han fyllde 16 i våras och har förvandlats från den där lilla pojken till en stark ung man. Om man tittar noga precis ovanför hans överläpp ser man spår av rakningen från imorse. Alvin ser ut genom fönstret på fjärde våningen och i några sekunder får han för sig att det ligger någon där nedanför. Någon med kortklippt änglahår.
Sture tittar på klockan, 1.00. Han skulle bara ut och rasta Bettan en kort runda och han svänger av vid bankgatan, in genom sista korsningen. Snart ska han vara hemma hos sin älskade Johanna och han ska krypa ner i sängen intill henne och bönfalla henne om att älska.
Ella:
Helt väck i kroppen men hjärnan fungerar. Kan man urskilja hjärnan som en kroppsdel? Eller är den bara där helt enkelt. Tänk att vara hjärndöd, att inte kunna prata med någon eller förstå någonting. Tänk att vara förlamad i hela kroppen men ha en helt fungerande hjärna. Kunna förstå allt andra säger, kunna höra föräldrarna bråka och skrika på en men inte kunna göra något åt det. Känns det så här? Jag hör ju hur han flåsar mig i nacken, hur han skriker på mig att vakna. Han som jag inte vet namnet på ännu, han som heter Sture. Aj det gör ont! Sluta dra i mina armar!
Nu känner hon igen. Det gör ont, ont att vara Ella.
Allt detta hann hon tänka innan hon började dras tillbaka till verkligheten.
Alvin:
Han stod där ett tag till innan han slet åt sig jackan drog på sig de gamla nikesen, måste påminna mamma att köpa nya tänkte han och sprang ner för trapporna. På väg ut genom porten såg han att det var försent. Någon annan hade redan funnit hans ängel och hon såg ut att ha börjat vakna. Men det var ju hans ängel! Han som såg henne först! Han borde springa ut och vara med, vill vara där när hon börjar få minnet tillbaka. Vill vara hjälten som håller om henne.
Men istället står han kvar där. Feg som han är och bara glor på när mannen som heter Sture lyfter upp ängeln och sakta bär iväg på henne. Han hade missat sin chans… och nu var det försent.
Sture:
Han hade varit så pass nära att han snubblade över henne. Först då märkte han den unga kvinnan i snön. Hon luktade starkt av whiskey och under kappan fanns inget annat en svarta spetts-underkläder. Han kunde inte låta bli att stanna upp ett ögonblick, snegla över den perfekt skapade kroppen. Brösten var så där ungdomliga och benen var alldeles blåa av köld. Några hemska tankar flög genom hans huvud men han skakade snabbt bort dem. Intalade sig att det var mannens natur att tänka så för att inte skämmas och lyfte sedan upp henne. Långsamt vandrade han hemåt med en vilsen hund efter sig och en ännu mer vilsen kvinna i famnen. Han hade redan förstått att det inte skulle bli något älskande ikväll.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | moland3r - 20 jun 11 - 01:07- Betyg:  | | fortsätt! <3 |
|
|
|
