Vänner |
Solen sakta kommer och går,
Och tiden jag inte föstår.
Havets vågor mot stranden bryts,
och sakta en ny vänskap knyts.
En gren sakta i vinden svajar,
o, se kan det ha varit hajar?
Ett litet plask och sen ett plums,
de har nog blivit vänner bums.
Går sakta längs stranden,
med den vita, lena sanden.
Skratten ekar där dem går,
och jag kan inte fortfarande inte förstå
mig på tiden som bara går och går...
(Fick inspiration till den här från en av mina bästa
kompisar! Hoppas hon läser den här... Trots allt är
det här bara ännu en meningslös rimdikt av mig.)
|
| Kommentarer | | David00 - 6 dec 10 - 21:09 | | Grymt | | vavlan - 6 dec 10 - 17:43 | | Hon heter Alexandra, och vi träffades vid havet! | | Bellan_G - 6 dec 10 - 17:39 | | av vem?? |
|
|
|
