Alla är inte som du, 2. |
De kommande delarna lär flyta på eftersom de är färdigskrivna sedan ett bra tag. Från och med nu kommer jag kolla igenom alla delar eftersom det finns en hel del slarvfel överallt. Men era kommentarer är fortfarande välkomna. c:
Efter den natten berättade jag alltför mamma och pappa, men de vägrade tro mig, inte ens när jag visade revorna trodde de mig. Jag var ynka 5 år och de trodde att jag ljög! Aldrig att jag skulle ha ljugit för dem, de kunde lita på mig. För det var ju sant, han hade ju varit där. Men eftersom de aldrig ville tro på mig slutade jag tillslut att tjata. Trots det bar jag ändå löftet inom mig, för ett löfte är alltid ett löfte.
Tiden gick och som alla andra växte jag upp, jag började skolan fick två underbara vänner, och min 13 årsdag närmade sig. Jag trivdes i skolan, jag älskade mina vänner, vad vi än gjorde hade vi alltid kul. Tyvärr skulle de inte komma att finnas i mitt liv några år senare. Den första av dem förlorade jag i parken som finns mitt i byn. Alla var vi 13 och vi var som alltid i parken. Men den här dagen var det mörka moln över hela himlen och det mörklade faktiskt parken lite. Jag minns inte riktigt vad som hände den dagen, allt gick så fort och lika fort var allt över. Men än kan jag höra hennes blodisande skrik i mina öron. Det var då de tog henne, 13 år gammal. Man hittade hennes blodtömda kropp några dagar senare. I en bäck precis vid kanten av skogen intill byn. Att förlora en så nära vän sliter verkligen på en. Tidigare samma år hade vi pratat om vad vi ville ha för blommor på våra gravar. Alicia, hon som dog, hon älskade blomman tussilago. Så hon ville ha dem på sin grav, så Cornelia och jag lovade henne att dog hon före oss skulle hon få det varje årstid som passerade. Cornelia älskade rosor, hon ville ha en vit på vintern, en gul på våren, en rosa på sommaren och en röd på hösten. Ännu ett löfte jag gav och Alicia lovade hon också. Tyvärr skulle hon aldrig få uppfylla det löftet. När de frågade vad jag ville ha, var jag inte säker. Så jag drog till med att jag ville ha en palm med kokosnötter. Det skrattade vi alla gott åt.
Ett år senare var det Cornelias tur att dö, vi var då 14 och vi satt vid bäcken utanför skogen. Plötsligt reste hon sig upp och sprang längs bäcken, hon bad mig vänta eftersom hon sa att hon hade fått syn på något. Jag satt där och väntade en kvar på henne, det sista jag hörde ifrån henne var det blodisande skriket jag hört ett år tidigare ifrån Alicia. Det krossade mitt hjärta, jag var nu ensam kvar i livet och jag hade förlorat två vänner som stått mig väldigt nära. Man hittade Cornelia efter två månader, en plågsamt lång tid. Även hennes kropp var tömd på blod och hon hittades i skogen någon kilometer ifrån bäcken. Så varje årstid som passerade efter deras död lade jag en av deras favoritblommor på deras gravar. Jag hedrade deras minnen, det var svårt för mig att återvända till skolan och leva vidare som ingenting. Men löftet, löftet jag fick när jag var 5 år, det levde jag på. Jag skulle överleva tonåren i byn, jag skulle leva för Alicia och Cornelia också.
Ännu ett år gick och jag fyllde 15, då kom det en ny kille till skolan, Alexander. Vi fann varandra direkt och blev bra kompisar. Han ersatte mitt ensamma sociala liv. Just där är mitt liv nu, mitt i tonåren i en by full med vampyrer som fäller tonåriga flickor.
Men jag var aldrig orolig när jag var ute, jag tänkte inte så mycket på det hela som alla andra gjorde. Innerst inne visste jag att man aldrig är trygg någonstans oavsett vem man har med sig. Man kan aldrig veta hur en annan människa tänker, eller hur något eller någon överhuvudtaget tänker. Eftersom man inte kan ta sig in i andras huvuden och läsa deras tankar. Det är vad andra har bestämt sig för att det är så det är. Men jag är inte lika säker, jag vet inte vad jag ska tro. För jag vet inte vad folk kan vara kapabla till, om de skulle ha några extra förmågor som majoriteten av befolkningen inte har.
Jag som alltid litade på folk började bli osäker på om det gick att lita på någon. Så länge jag inte visste vad de verkligen tänker och tycker om mig så var jag inte längre säker på om jag verkligen kunde lita på folk. Jag ville, men jag kunde inte, inte längre. Det var en sak som hade tagits ifrån mig då jag förlorade två viktiga delar av mitt liv. Två delar som aldrig skulle kunna ersättas av någon annan. De hade funnits kvar om vi aldrig hade bott i den här staden, om de andra ”invånarna” aldrig hade befunnit sig i just vår stad. Men man kan inte ändra på det förgångna, gjort är gjort och det kan aldrig ändras. Man kan inte gå tillbaka i tiden och förändra något man ångrar. Istället får man leva med det hela och ta sig i kragen. Trots att det kanske påverkade en starkt så kan man fortfarande inte ändra det, och kanske är det lika bra det.
|
|
|
|
