Alla är inte som du, 1. |
Detta är något jag skrivit för ett bra tag sen och vet inte riktigt baktanken men aja. Kommentera gärna vad ni tycker och om jag ska fortsätta på den. c:
Kan du tänka dig att du bor i en stad, 20 mil ifrån närmsta by eller annan stad. Ingen förutom de som bor i den här staden känner till vilka vi människor delar den med. Folk utanför staden har bara hört talas om dess namn, men aldrig ens varit i närheten av den här staden. De tror bara att detta är en helt till synes vanlig stad som alla andra. Men vid den punkten har de fel, detta är ingen helt vanlig stad. Den delas av människor och några som kan anses inte vara helt normala invånare. Vem skulle tro på dig om du kom en dag och berättade sanningen, att din by delas mellan dig och en drös vampyrer?
Enda sedan jag var liten har folk haft förväntningar ifrån mig, att jag ska bli något som de alla vill. Jag var hela stadens unge, jag var alltid glad, skrattade och ville leka med alla jag såg. Jag var trevlig mot de äldre och alla gillade mig. Som sagt jag var allas unge. Men mina föräldrar var de som var mest stolta över mig. Jag var deras yngsta och de visade tydligt och ofta hur mycket jag betydde för dem. Men en natt när jag var 5 år förändrades en del av mig som alltid kommer förfölja mig. Sedan den dagen jag föddes har jag alltid trott det bästa om folk, alltid litat på alla och ett löfte för mig är alltid ett löfte. Därför var denna natt speciell den kom även att prägla mitt beteende gentemot vampyrerna i byn. Vilket mina föräldrar kom att beklaga, de hade ju skickat iväg min syster dagen efter hon fyllt 13 år till en privatskola 50 mil bort. Bara eftersom avtalet mellan oss människor och vampyrerna var att endast flickor mellan 13 och 19 skulle få fällas av dem.
Den natten vaknade jag av att det lät som om någon knackade på mitt fönster, omöjligt utan stege eftersom jag bodde på andra våningen. Men med mina korta ben hoppade jag upp ur sängen och trippade bort till fönstret för att kolla. Totalt mörkt var det ute och jag kunde inte se någon. Då jag hoppat upp i sängen igen så jag att någon stå där precis vid garderoben. Det var mörkt i rummet också men jag såg en gestalt, en lång. Snabbt tände jag lampan och ja, han stod där. En ung, lång man. Eftersom jag var så ung då kunde jag inte ens gissa, men nu efteråt hade jag chansat på att han var runt 30. Som sagt så stod han där och eftersom jag litar på folk oavsett vad så blev jag inte rädd, inte ens en fråga om varför han stod i mitt rum mitt i natten dök upp hos mig. Ett snett leende som visade perfekt vita tänder bländade mig en kort sekund, det hade varit ett perfekt leende om det inte hade varit så att hörntänderna var märkbart längre än de andra. Jag var ju inte rädd, jag trodde han ville leka ju. Han kom sakta fram till mig och hukade sig sen så han var i jämhöjd med mig, händerna mellan knäna och sen spände han blicken i mig. Vad gjorde jag förutom att le? Jag gillade ju att skaffa nya kompisar och han verkade rolig.
Hade någon bara tydligt redogjort för mig när jag var ung att jag skulle akta mig för folk med längre hörntänder så hade jag aldrig lugnt suttit kvar. Men ingen hade varnat mig så jag tog för givet att han var normal. Allt det han sedan berättade för mig, löftet han gav mig, det var ord jag aldrig kom att glömma. Jag bar dem alltid med mig oavsett vad. Bland annat var det att jag aldrig skulle behöva vara rädd för honom, han var inte som de andra, han bits inte. Sen kom det, ”Jag lovar att jag aldrig kommer bita dig, inte skada dig. Aldrig.” Därefter reste han sig med sitt sneda leende och gick emot fönstret. Han öppnade det och hoppade ut, men han lämnade ett bevis på att han hade varit hos mig. Fem långa, djupa revor i fönsterkarmen som efter klor. Jag sprang då snabbt fram till fönstret och kollade ut, borta, han var borta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 5 dec 10 - 03:25- Betyg:  | | Fortsätt fortsätt c: |
|
|
|
