Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

helvetet är min slutstation

det KAN bli en fortsättning på den här. vet inte riktigt hur och när. men det känns strange att sluta på det där sättet. men i alla fall; get used to att jag skriver på det där sättet. man fattar ändå? ^^
nåja. kommentera så är ni söta små hallonbåtar <3





Varför gör ni såhär för? Varför krossas jag samman mellan två rörliga plattor när jag inte kan annat än att vara stilla. Har jag förtjänat det här livet, som en parasit ingen ser. Eller trampar på för att imponera. På vem? Populäraste personen i världen? Gud? Flickvännen? Jag får aldrig något svar. Aldrig någonsin. Det är jag för tunn för att kunna få. Jag syns inte. Jag är en mikroskopisk kvalster som ingen vill ha. Ni vill glömma bort mig, men varje gång jag går framför er hör jag ropen. Jag hör svordomarna, hoten och skriken. Skratten. Ni vill inte ha med mig och göra. Egentligen vill ni bara ta slut på mitt liv, en gång för alla.
Det här är slutet. Det vi alla har väntat på. Det ni har planerat så länge. Hur ska ni döda mig utan bevis? Eller är ni terrorister som inte bryr sig om sitt eget liv? Farliga personer. Ni är dödsdömda och jag är redan borta. Jag flyr. Flyr från slagfältet. Försöker springa, får piskande regn i ansiktet. Om jag snubblar nu dör jag. Så är det. Snubblar jag nu får jag räkna med att helvetet är min slutstation.
Benen rusar för sig själv. Framåt. Bara framåt. Mot mörkret. Jag hör ett knastrande ljud långt bakom mig. Inget ljud jag känner igen. Eller...? Moped. Ni jagar mig med en moppe. Ropen hörs långt därbak. Jag springer fortare. Benen tar över. Jag känner mig svimfärdig medan jag flyger över vassa stenar och knotiga rötter. Om jag tar vägen genom skogen kan ni inte följa efter mig. Såvida ni inte har en cross. Jag tar en risk och vänder mig om medan jag sneddar över till den täta skogen. Jag kan för några sekunder läsa era tankar; ”Jävla fittbarn!”
Jag har ingen anledning att känna mig stolt. Det har jag inte tid med. Plus att mina sista dagar är räknade. Efter det här dör jag. Smärtsamt. Om de får tag i mig. Men jag ger inte upp. Under alla dessa år har jag lärt mig att ge upp är det sämsta man kan göra i ett knivigt läge. Hur mycket jag än försökte bli sams med de dödsbenägna killarna så funkade det inte. De är otämjbara. Jag är lammet medan de är lejonen. Rovdjuren möter småkrypet som inte har någon chans ensam. Bara jag inte ger upp. Jag ska kämpa tills jag dör. Och det är snart.

Det finns kanske en liten chans. Jag stannar till och då forsar andningen över mig. Jag drar hackigt efter andan och känner hur benen nästan rasar under mig. Jag tittar bakåt; skog, bara en massa skog. Ingenting annat. Inga terrorister. Jag sjunker ihop i mossan. Hela jag skakar. Jag lutar mig mot trädet bakom mig och sluter ögonen. Om jag inte vaknar så vet jag att jag är död. Huvudet känns tungt, för tungt att orka hålla uppe. Så jag lägger mig ner. Ner i den fuktiga mossan. Natten kommer att bli kall. Men inte lika kall som mina senaste helvetes år. Jag kommer inte ihåg den senaste gången jag var glad. Den känslan kommer jag nog aldrig att uppleva. Jag vet nog inte ens hur man ler, det har jag glömt.
Kroppen börjar sakta bli tyngre. Och medan hjärnan stängs av gråter jag. Länge.

Röster. Skrik. Skratt. Rop. Åhnej. De är här. Jag flyger upp, innan jag ens hinner vakna ordentligt. Det har jag inte tid med. Men innan jag gör mig redo för att springa därifrån kollar jag om det verkligen är dem. Jag smyger fram till det stället där rösterna är som högst och undviker noggrant att inte trampa på några kvistar på vägen dit. Jo. Det är dem. En lång kille håller i en mopedhjälm medan en tjej går bredvid honom. Hon med det flammiga håret och svarta slingor. Mördarblicken. Jag ryser av obehag. Bakom dem går tre andra killar, som skämtsamt boxar på varandra. Lekfullt. Inte lika hårdhänt som de brukar boxa mig.
De är påväg åt mitt håll. Jag håller andan i panik och gömmer mig bakom en tjock ek. I hopp om att de inte ska se mig, såklart.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
BESTMEMORiiES - 4 dec 10 - 16:20- Betyg:
oj, fortsätt ! o:
du skriver grymt bra! <3
blackgirl - 4 dec 10 - 03:54- Betyg:
Fortsätt <3 annorlunda och sjukt bra <3

Skriven av
Chidaper
4 dec 10 - 00:18
(Har blivit läst 56 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord