se kärlek från ovan |
Att titta ned på allt det här. Se ned på den enda jag någonsin älskat, som slåss för sin egen frihet, och min. Jag kan inte stå ut med det. Att se hans krampfyllda ansiktsuttryck och hans ryckningar i armar och ben efter ännu ett slag.
Jag säger att jag vet att vi inte var ämnade åt varandra. Jag säger det gång på gång medan jag samtidigt hostar upp blod. Men samtidigt tänker jag på när det var vi. Även om de tittade på oss med svarta blickar och kastade smutsiga ord bakom våra ryggar. Det var bara vi två, vi två mot världen och våra färgglada händer som krossades i hjärtan. Om jag hade kraften själv att stå emot dem. Jag vet att du kan se oss från däröver, men kan du inte hjälpa mig för helvete? Även om det inte var ditt fel. Borde du inte kunna hjälpa till att strida för oss båda med ditt svärd och din sköld. Ditt alltför vanliga blonda hår hängande ned för ansiktet för att dölja ditt kön. För hade du dina åtsittande jeans och dina alltid lika fina tröjor var det ingen som kunde se oss för det vi var. Det jag är. Det var bara de som strukit ditt hår från dina ögon för att kyssa dig som bara jag får. Det var ju bara de som visste att vi egentligen var ”han och han”. För andra var vi fortfarande det lyckliga paret som rykten spred sig runt vart vi än gick hand i hand. För de som inte visste. För dem som vi var ”han och hon” fortfarande. Du ville aldrig visa. Jag försökte få dig att inse att våran värld skulle se dig som vackrare om ditt leende kunde få möta solens en enda gång. Jag kunde bli arg på dig, skrika hur förbannad jag var för att du inte kunde våga någon gång. Jag svor och jag fick dig att gråta. Jag förlåter aldrig mig själv för vad jag stal ifrån dig. Din frihet att vara den du inte var, du ville ha det så.
När jag ser dig rynka sådär på ögonbrynen vet jag att du tänker så febrilt. Det är när du tänker på det som var. Jag önskar du ville sluta skylla dig själv. För jag ser ju på sättet du sätter dig i sängen och kramar din kudde att du vill vara som alla andra. Hur stark du än är älskling så har alla sina svagheter. Jag vet att jag kanske försökte övertyga dig för mycket om det. Att jag kanske bara såg de sidorna och inte kunde låta dig vara den där killen som klarade allt och kunde styra upp våra liv. Men det var ju just det. Jag ville bara ha ett liv med dig. Jag krävde aldrig av dig att dra upp dina byxor lite, eller komma hem tidigare från gymmet, spara till lite längre svart hår i din kalufs. Jag ville ju bara att vi skulle ha hela världen tillsammans. Så inget av det där spelade någon roll när vi skulle ha all tid. Det var inte ditt fel att det blev såhär. Jag önskar jag kunde säga det till dig nu, viska det i ditt öra när du pussar mig lätt på pannan.
Jag vet att jag gjorde helt fel i att försöka få våra liv som alla andras. Hade jag inte försökt så mycket skulle de inte sett dig som den jag såg dig. De hade sett dig som den du ville. Du sa det om och om igen, att du bara ville dela våra liv. Men jag försökte alltid få dig att inse vad vi kunde ha bättre. Att du skulle få se solens strålar och att jag då kunde låta mitt hår växa igen. Varför skulle jag någonsin sagt ditt namn högt med de där typerna. Vad i helvete tänkte jag på när jag visade för dem vem du var, när du inte ville. Det var ju allt mitt misstag att det blev som det blev. Att de började slå den svagaste av oss. När jag hittade dig första gången med en sprucken läpp som inte gick att kyssa och händer med brutna fingrar. Då sprack inte bara min verklighetsbubbla utan lika så mitt hjärta. Det var nog alltid du som var den starkare av oss. Även om jag inte tålde dig höra säga att jag fick vara svag.
Du kan inte tänka dig vad glad jag hade blivit om du kunde se mig i ögonen nu. Inte med de där tårarna du lämnar på kudden nu. Utan se in i de där gröna vackra ögonen som kan tindra mer än Polstjärnan själv. Kan du inte bara se att jag förlåter dig? Du ville vad som i slutändan varit bäst förr oss båda.
Efter allt blod du spillde åt mig, för mig. Ja, det var allt du hade. Du sa att det var gjort av diamant, för det går inte sönder. Men när jag såg ditt diamantblod sippra ut mot gatan visste jag att du inte talat sanning. Att jag orsakat dina änglavingar. Du hade dem hela tiden men inte utfällda. Hur kunde jag fälla ut dem för dig?
Jag måste få din kontakt nu. Jag ser dem närma sig din dörr. De kommer hela tiden närmare. Du ser dem inte, du kan inte se genom väggar. Kan jag inte lägga min hand på dig och du får känna kyla? Kan jag inte pussa din panna och du får känna värme? Eller bara kyssa dina läppar så du kan få känna söttma? Nej de kommer nu. Rädda dig, var den där du inte vill vara nu. Spela lite teater för mig, snälla.
Jag tror jag hör någon? Har han kommit tillbaka nu? Har jag fått gråta för mycket och sett för mycket rött? Snälla jag ber dig, låt han komma tillbaka och jag lovar att spela för oss om vi får börja om. Men nej, det är ju inte han som sparkar in dörren. Det skulle ju inte han göra. Han skulle sakta dragit ned handtaget och sagt ”jag är hemma älskling”. Detta är bara ännu en som är beredd att slå. ”Slå bögjäveln” hör jag röster säga när jag begraver mitt ansikte mer i kudden. Jag orkar inte spela teatern mer nu. Jag ger efter.
NEJ. Låt dem inte slå dig. Låt dem inte komma när dig. Dra ned dina byxor lite längre och snagga ditt hår. För min skull. Jag ber dig att fortsätta som innan. Även om jag ser att du inte tänker fortsätta. Och du kan inte höra mig.
Nu får de slå mig sönder och samman. Jag vill till himmelen.
Jag älskar dig
|
| Kommentarer | | ttildaa-bj - 1 dec 10 - 22:24 | | jätte fin text , imponerad :) |
|
|
|
