det som inte går att få ner på ett par rader... |
...skrivs utan någon mening.
Jag är inte säker
På vadå? Hur du ska bete dig? Eller hur du ska se ut, klä dig, bry dig. Gör som du alltid brukar göra; skita i allt och alla. Det funkar ju ganska bra, för dig, eller hur? Varför fråga när du redan vet svaret. Du är som en mattebok. Vad är 1 + 1? Är du dum eller något? Om du inte vet svaret så... jo. Dum.
Det gör ont där du andas på mig
Jo. Det är det som är meningen, älskling. Det ska göra ont, riktigt ont. Du ska be mig om nåd. Be mig att sluta. Det är giftigt. Jag är giftig. Du är giftig. Vi är giftiga mot varandra. Men vet du vad, älskling? Det finns ett motgift. Eller gör det? Jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske det inte gör, om jag tänker efter riktigt noga.
Gör det fortfarande ont? Ska jag blåsa lite... Haha. Oj. Du är nära döden just nu. Jag ser ju det i dina ögon som börjar ruttna. Du försvinner snart, sakta men säkert.
Snart blir det mörkt. Och när det blir mörkt slutar det blåsa. Fast det kommer ta ett tag, för du lever än.
Jag ska kanske hjälpa dig att dö. Sakta... sakta...
Fan ta dig
Ursäkta? Säger man så? Det är dig fan ska ta. Det är dig man ska plåga till döds. För alltid. Om och om igen. Inse det nu. Nu, i dina sista sekunder. Det gör ganska ont va? Förstår du nu, hur jag har känt i hela mitt liv. Gång på gång. Det känns så. Hela tiden. Fattar du nu, vad jag har gått igenom? Nej, det gör du inte. För det här är 0 delat med 0. Det här går inte att jämföra. Och vet du en grej, älskling? Jag har alltid avskytt dig. Föraktat dig. Distraherat mig själv med dig. Du är avskyvärd. Går tyvärr inte att förklara. Det går inte. Hur mycket jag än försöker, det är omöjligt.
Och som jag gör nu, ger ut mig själv på ett litet ynka papper. Som jag sakta skrynklar ihop, redo att slänga bort. Jag är feg. Så är det bara. Det kan jag själv inse. Men du behöver hjälp. Du förstår inte. Det går inte. Omöjligt.
Lägg in dig själv på ett hem. Eller en källare. Så kan Jigsaw ta dig. Hårt. Krossa dig. Du ska dö. Och du kommer att dö. Fattar du? Nu? Äntligen.
Du ska dö. Alldeles snart.
Hela du är en enda stor smärta. Det gör ont att kolla på dig. Det gör ont att tänka på dig. Därför utsätter jag mig själv för en risk, just nu. Jag offrar mig själv för att kunna titta på dig när du dör. Det gör ont. Jätteont. Men det fattar väl inte du. Du som är fullt upptagen med att strypa mig framifrån. Ge upp, älskling. Du kommer inte att lyckas. Jag är död. Du är snart död. Vi kommer aldrig att kunna vara tillsammans däruppe, vännen. För vi är två skilda objekt. Du och jag.
Ibland finns det saker som inte kan skrivas ner. Utan måste tänkas igenom. Du är en sådan sak. Det går inte att förklara hur du är på riktigt. Man måste uppleva för att inse. Inse sanningen i sig självt. Fast egentligen; hur vet då jag? Jag har aldrig sätt in i dina ögon, jag bara vet. Jag bara vet. Allt. Om och om igen. Det är så. Vi två. Det går inte att förklara. Tyvärr.
Döda mig då. Ska det vara så jävla svårt?!
Ja, det är svårt. Riktigt svårt. Jag vet inte hur jag ska orka döda dig. Om jag ska kunna döda dig måste jag se in i dina ögon. Det har jag aldrig gjort. Om jag gör det, dör jag. Igen. Igen och igen. Andra gången gillt? Nej. Måste vara tredje. Annars bryter jag sönder något. Ett gammalt talesätt. Men det förstår väl inte du? Du som är fast i dig själv. Uppbrutna trådar och skälvande glas. Är det vad du är, vännen? Vi är objekt. Så är det bara. Inte värda ett skit. Ensamma i mörkret. Så är det bara.
Det ska vara komplicerat. Det ska vara svårt att förstå. För hur ska vi kunna överleva utan ett par bekymmer? Det funkar inte så. Helt enkelt. Det går inte. Tro mig.
Säg mig, vännen, har du ett bra liv. Bara sådär? Kan du gå på gatan, vara som du vill, säga vad du vill, göra vadsomhelst utan att du får en del problem? Nej, det kan du inte. För det vi lever i just nu är komplicerat. Det är bara så, och det kan vi på något sätt inte förhindra. Hur mycket vi än försöker. Och jag är för beroende av mitt falska heroin. Din själ. Jag äter dig levande. Jag suger din själ. Jag dödar dig långsamt. Precis som alla andra.
År efter år. Timme efter timme. Sekunderna går. Tröttnar du aldrig?
Såklart jag gör.
|
| Kommentarer | | Breathe_Me - 29 nov 10 - 23:31 | Sjukt underbart. Älskar ditt beskrivande, ditt språk.
Dem två sista meningarna fastnade jag för allra mest, jag var tvungen att läsa dem flera gånger. | | Tokiloka - 29 nov 10 - 22:43 | Jag gillar denna. De korta meningarna, den underliggande känslan.
Detta är bra! |
|
|
|
