Hur kan man behandla ett barn såhär del 2 |
Jag kände hur smärtan trängde fram i mig. Jag låg i min säng och
visste inte vad jag skulle göra, jag orkade inte leva såhär längre.
Jag var glad över att mamma och hennes nya gubbe var snäll imot min
lille bror, men inerst inne önskade jag att mamma kunde älska mig också.
Dagen efter skulle jag till skolan. Jag ställde mig framför spegeln och
såg hur jag såg ut, så jag bestämmde mig för att skita i skolan. Läraren
ringde hem och frågade varför jag inte var i skolan, men då svarade
mamma att jag var sjuk. Mamma åkte och jobbade och jag fick följa min
lille bror till dages som vanligt. När jag var på väg hem se så kom
min pappa jag blev hur rädd som helst men visste inte vad jag skulle
göra. Han vill hänga med hem, och jag var liksom bara elva, så jag
kunde inte göra så mycket mer. När vi kom in i huset så det första han
gör är putta omkull mig och börja slå mig med ett skärp. Jag log där på
golvet och var hur rädd som helst. Efter ett tag tar han av mig kläderna
och han tar av sig sinna kläder. Jag ligger där på golvet och är hur rädd som
helst. Han sa till mig att jag skulle ställa mig upp och lägga mig i sängen, och
jag gjorde som han sa. Den dagen kommer jag aldrig glömma, hur han våldtog mig och
misshandlade mig. Dagarna och veckorna gick. Jag fortsatta att lossas som allt var bra.
Jag fick ta imot mer och mer slag från min mamma. Hon hatade mig mer för varje dag som
gick. Hon tyckte att jag var ett världelös litet barn som inte borde finnas.
När jag började i sexan så skulle jag börja i en helt ny klass med nya klsskamrater
och lärare. Jag minns hur rädd jag var för att börja i en ny skola. Jag tänkte, tänk
om domma lärarna är smarta och kommer på vad som pågår hemma utan att jag säger
nåt vad händer då. Jag insåg efter ett tag att jag var väldigt bra på att spela och
sätta på falska leenden. Dom insåg inte häller vad som pågick. En kväll hör jag mamma
prata med min mormor och jag hör hur hon talar om att min pappa sitter i fängelse,
efter att ha kommit i bråk med sin tjej. Jag minns vilken lättnad jag kännde faktiskt,
ändå om jag visste att helvetet med mamma fortfarande fanns kvar. Några veckor innan jag
skulle gå på jullov så orkade jag inte mer. Jag gick i sjuan och var fjortan. Jag
visste att pappa hadde blivet utsläppt från fängelset och allt blev helt plötsligt för
mycket. Jag började bara gråta och alla undrade vad det var. Jag sa att det inte var
något speciellt, att jag bara inte mådde bra. Efter någon vecka att detta hande hänt
så berättade jag för en lärare att min pappa hade kommit ut från fängelset och jag var
liv rädd. Hon frågade mig varför jag var rädd men jag svarade inte. Veckorna och dagarna
gick, och jag hadde inte träffat pappa ännu. Lärarna hadde ett extra koll på mig, men
jag lyckades att spela att allt var bra igen. När jag skulle börja andra terminen i sjuan blev allt så
mycket svårare. Allt blev bara värre hemma och jag orkade inte ha det så längre.
Jag bestämmde mig för att dö. Jag orkade inte leva mer i detta helvetet. Jag satt
på mitt rum och såg på himmlen och bad till gud att mamma skulle fortsätta älska
och ta hand om min boror, ändå om jag försvann. Jag tog ett rakblad och skärde mig
i armarna. När jag precis skulle skära ett djupt sår vid puls ården kommer min lille
bror in. Han grät och sa att han hadde fått ett örfil av mamma på kindden. Jag insåg den
kvällen att jag inte kunde lämna min lille bror själv i detta helvetet, men jag fortsatte
ändå att skära mig och jag ville bara dö. Lärarna i skolan insåg efter ett tag att jag inte
mådde bra, så dom tog kontakt med kuratorn i skolan, men hon sa att jag behöver hjälp
från BUP(barn och ungdomspsykiatri) Jag började gå dit och prata en gång i veckan med
en idiot som var helt efter. Jag bara satt där och sa att jag var mobbad i skolan,
för jag var rädd för att berätta sanningen. Hon föreslog att jag skulle få medicin
för min ångest och deppretion. Dom skrev ut en till mig och jag fick gå och prata
med en läkare en gång i veckan som jag tyckte väldigt mycket om, men alla insåg snart
att det inte hjälpte med medicin på mig, jag blev sämre och sämre. Jag blev allt mer
frånvaro från skolan och ingen nådde fram till mig längre. Någon månader senare
hamnar jag på sjukhuset efter att försökt att ta självmord med överdos av tabletter.
När jag hade varit där i två dagar kör dom in mig till BUP och där låg jag i 2 veckor.
När jag kom hem så var allt fortfarande ett helvete. Jag mådde hur dåligt som helst
men jag lossades igen att jag mådde bra för att inte bli inlagd på psyket igen. Jag
försökte kämpa mig igenom den andra terminen i skolan och det gick faktiskt väldigt
bra. Medicinen började ta på mig och jag blev piggare, och det var jag faktiskt glad
för, för jag ville verkligen inte behöva berätta vad som på gick och vad som hadde
hänt. När det ungefär var en vecka kvar tills skolan skulle börja igen efter sommar
lovet så dyker min pappa upp. Han var hur arg som helst och jag var ensam hemma. Han
sa till mig att allt var mitt fel att jag borde dö. Han började misshadla mig med
skärp och bräna mig med ciggareter. När han var klar med det så våldtog han mig ännu
en gång och denna gången blev jag gravid.
|
| Kommentarer | | hehe0315 - 29 nov 10 - 17:21 | | Usch.. Gör ont inom mig att läsa detta </3 |
|
|
|
