smutsiga händer på en ren mark |
Nej. det är inte meningen att man ska förstå den här.
Och där försvann den igen. Kunde vi någonsin hitta den? Eller är den för alltid borta under mörkret som inte vågar visa medkänsla och andakt
Nu kom den tillbaka, men jag såg någonting annat som inte är det jag sökte från första början.
oj. Jag vet inte. Det gör ju ganska ont när jag tänker efter. Fast hur ska du kunna veta? Strängt upptagen som du är med din andra fjärrkontroll som du lätt kan styra ditt och andras liv med.
Du har ju två stycken. Det vet jag för din hemlighet är krossad och du försvinner sakta under rönnbärens känsliga lukt och blad.
Hur ska jag förklara egentligen? Förklara så att någon annan än du förstår. Kanske inte går. Fast hur ska du kunna veta? Det går ju inte precis att jämföra med något annat som du inte har.
Vad har du egentligen?
Ett liv?
Svårt att både säga och se samtidigt
Det går ju egentligen inte. Det är för svårt att medge. Smärtan som du tränger upp ur minnet ville att vi skulle glömma allt som har kommit tillbaka.
Och ännu en flashback till livet som försvann, som glömdes bort för andra gången.
Men hur funkar det egentligen med dig och den andra personen som jag tror sitter bakom dig.
Eller är det skuggan efter min profil som är lämnad kvar i soffans kanter
Omöjligt.
Du kan ju inte precis tänka på mig igen. Det går inte. Vi är ju döda, så är det bara. Alla är döda
borta
bortglömda
bortglömda och aldrig förlåtna
det är ju så, egentligen.
Erkänn det för dig själv en sista gång och vänd på dig. En sista gång.
Snälla, du behöver se något annat igen. Något du kan sakna en sista gång innan vi alla försvinner i det svarta hålet, som vill men inte kan ge svar på årets små och svåra gåtor.
Vi vill inte tänka tillbaka, men det gör vi ändå
bara för att.
Jag är ju ganska ny egentligen. Det fattar du va?
Och de små smutsiga såren jag försiktigt lämnar efter mig är ju ett tecken på feghet. Jag litar inte på dig, så är det bara. Det går inte, hur mycket jag än försöker. Det är omöjligt, kan du förstå det? Nej, såklart att du inte kan. Du är ju fast. Fastklistrad.
Och det förbjudna äppelträdet förstod oss mycket väl. Den förstod allt. Också det vi inte ville, eller kunde, förstå. Så är det bara. Förändra inte naturens gång, älskling. Det tar nog ett tag. Tror jag.
Och även om du tror att vara envis hjälper så tror i alla fall inte jag det. Det går nog inte. Men försök, du kanske lyckas med stora steg. Stora steg mot himlen. Och när du har nått den karriären... får jag följa med dig och dö en gång till då, älskling?
|
| Kommentarer | | rainin - 8 dec 10 - 22:22 | | sjuuuukt bra!<3 |
|
|
|
