[TwilightFF] - Sankt Marcus Dag 2056. Del 1. |
Den här Twilight novellen är väldigt speciell, den handlar inte om Bella, Edward eller Jacob. Inte heller om någon i familjen Cullen, någon annan vampyr eller någon i La Push. Den här handlar om Chiara, som jag så fint har döpt henne till, för att jag varje gång jag ser New moon tänker på min kompis lillasyster som heter detta. Har ni sett New moon? Chiara är den lilla tjejen i Volterra som ser Edward glittra? Hon är så söt, ler och drar i en vuxens arm men blir ignorerad..
I den här novellen har hon aldrig lyckats glömma det hon såg, på sankt Marcus dag för exakt femtio år sedan. Nu är hon farmor till två barn som ska vara hos henne över helgen. Självklart är det i mars, självklart är det sankt Marcus dag.. Och när hennes äldsta barnbarn ber henne att berätta om traditionen, ska hon då berätta vad hon såg för femtio år sedan?
Kommentera och säg vad ni tycker om den så länge. Jag har använt mig av lite italienska, men den svenska översättningen finns bredvid.
Tack på förhand :D
Det var skymning, och trots det var det ganska varmt ute. Väldigt varmt faktiskt, för att vara i mitten på mars. Jag stod på den lilla gatan utanför mitt hus och medan jag väntade på att min son och hans familj skulle komma lyssnade jag på grannkärringen när hon skällde ut sin man för att han hade spelat bort 40 euro på poker med sina kompisar.
"Zuccone! Come puoi essere così stupido?!" (Dumskalle! Hur kan du vara så dum?!)
"Mi dispiace! Mi dispiace perché volevo avere qualche divertimento." (Förlåt! Förlåt för att jag ville ha lite kul.)
Jag skrattade för mig själv, och tittade snabbt upp mot himlen. Jag undrar om jag hade varit likadan som henne om Carlos fortfarande hade levt. Men det tror jag inte. Han var inte lika korkad som Massimo. Han var ansvarsfull och slösade aldrig med pengar.. Och jag var ingen surkärring. Jag har aldrig förstått meningen med det. Varför vara sur och vrång, när man kan vara glad? Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om Carlos fortfarande hade funnits. En liten tår rann ner från min kind, men när jag såg en bil komma körandes upp för den lilla gatan skyndade jag mig att torka bort den. Var han än befann sig just nu så mådde han bra, och han skulle inte vilja att vår son såg mig gråta. Inte våra barnbarn heller. Så när bilen stannade framför mig, log jag. När Angelo stängde av motorn så skyndade jag mig att öppna den ena bakdörren.
"Nonna!" (Farmor!)
Elena kastade sig i min famn.
"La mia bella Elena!" Jag kysste hennes båda kinder. "Bella Elena.." (Min vackra Elena!)
"Jag har saknat dig, Nonna."
"Jag har saknat dig också."
Jag kramade henne extra hårt innan jag släppte ner henne.
"Angelo?"
Min son, som var påväg till bagageutrymmet på bilen, vände sig om. "Vad är det, mamma?"
Jag suckade. "Kom här," jag sträckte ut mina armar mot honom.
Elena skrattade. "Pappa, Nonna vill ha en kram. Det är bäst att ge henne vad hon vill ha, det har du sagt själv."
Angelo log mot sin dotter, och sen mot mig.
"Kom då, mamma," han sträckte ut armarna mot mig, men innan jag kramade honom kysste jag hans kind. Han grimaserade mot Elena som fortsatte skratta.
"Angelo," suckade jag i hans öra. "Non è stato un tale brat." (Var inte en sådan barnunge)
Jag släppte honom och han himlade med ögonen, rufsade Elena i håret och gick för att hämta väskorna. Precis då kom Regina, Angelos fru, med minstingen i famnen. Fast han var inte så liten längre.
"Hej Chiara," sa Regina och log. "Här är någon som längtat efter Nonna."
Jag gick fram till dom, gav Regina en snabb kram och tog med mig Luca när jag släppte henne.
"Ragazzino della Nonna!" Jag kysste hans kind och han skrattade. "Har du saknat mig?" (Farmors lilla pojke!)
Han nickade och jag kramade om honom hårt innan jag släppte ner honom. Han ställde sig snabbt bredvid sin syster, och då la jag märke till hur stora de båda har blivit. Det var inte mer än fyra månader sedan jag sett dem senast, när Luca fyllde år. Fyra år har han hunnit bli, Elena fyller sju år i sommar. Och jag som knappt kan fatta att Angelo inte är en liten pojke längre. Det värsta med att ha barn är att de växer upp och flyttar hemifrån. Det bästa är att de skaffar barnbarn. Jag vet inte vad jag skulle göra utan Elena och Luca.
Elena har inte förändrats så mycket sedan vi sågs sist. Bara växt lite, och hennes nästan svarta hår har blivit längre, men ögonen som tittar på mig nu är de samma. Stora, bruna och vackra. Angelo däremot, har förändrats en hel del på den här tiden. Sist när jag såg honom hade hans ansikte varit omringat av gyllenbruna lockar, men dem hade de klippt av. Lockarna hade alltid fått honom att se så liten ut, och nu stod det en stor pojke framför mig. En stor pojke som var väldigt lik sin pappa. Det har han varit sedan han föddes, men när lockarna (som han fått från sin mor) försvunnit så blev han skrämmande lik Angelo.
Barnen tog sina egna små väskor, och jag hjälpte Angelo och Regina att bära upp resten. De hade bråttom, om de skulle hinna till Florens och flyget i tid. Barnen skulle stanna hos mig, ensamma, för första gången, medan de åkte på en weekendresa till London. Både jag och barnen har sett fram emot det här sedan det bestämdes på Lucas födelsedag i början på november.
"Titta barn, Nonna har redan bäddat till er i pappas rum."
Angelo ställde ner väskorna i hans gamla rum, nu var det barnens. När det var hans fanns det bara en säng där, nu är de två.
"Det är inte ditt rum," rättade jag honom. "Det är deras."
Han räckte ut tungan mot mig och gick ut ur rummet.
"Elena, kom och ge pappa en kram nu. Vi ska åka."
Regina stod redan klar för att åka i hallen. Hon var inte otrevlig, hon var bara rädd för att missa flyget. Angelo, å andra sidan, jagade runt barnen i hela huset för att få en kram.
"Amore mio, de kommer om du ställer dig vid dörren, redo för att åka," försökte hon. "Vi har bråttom." (Älskling)
Tillslut gjorde han som hon sa, och det gjorde barnen också. De kramade om sina föräldrar, sa "vi älskar er!" och vinkade från fönstret och tittade på bilen tills den var utom synhåll.
Medan barnen tittade på barnprogram på TVn lagade jag middag. Jag gjorde lasagne, efter min mammas recept, som jag vet att båda barnen tycker väldigt mycket om. Det hade varit lättare och gått snabbare med bara pasta carbonara, men den här kvällen var speciell och det måste firas. Båda barnen jublade när de kom in i köket och såg vad det var för mat. När vi hade ätit klart insåg jag att Luca behövde bada, så jag tog med mig honom till badrummet och fyllde vatten i badkaret. Elena som hade följt efter oss ville också bada, och det var bra för då kunde jag diska medan de badade.
"NOOONNA! Jag vill inte bada mer!"
Jag suckade, jag var inte riktigt klar med disken, men jag bestämde mig för att jag kunde ta det när barnen hade somnat. Påväg till badrummet hämtade jag två handdukar från skåpet i mitt rum. När jag torkat barnen så gäspade de båda två, och jag bestämde att det var läggdags. Jag tog dem i varsin hand och gick med dem till deras rum.
"Nonna?"
Jag hade stoppat ner dem båda i sina sängar, kysst deras pannor och sagt godnatt, och jag skulle precis släcka lampan och gå ut när Elena sa mitt "namn".
"Ja, tesora?" (Skatt.)
Jag vände mig om och tittade på henne.
"Är det sankt Marcus dag imorgon?"
Jag nickade. "Ja, det är det."
"Varför firar man det egentligen? Och varför bara här i Volterra?"
Elenas fråga fick mig att tänka på en sak som hände när jag var ett litet barn, för väldigt väldigt många år sen. En sak som jag aldrig kunnat förklara, en sak som jag har berättat om för så många, men ingen har någonsin trott mig.
Jaa.. Varför firar man sankt Marcus dag? Det var så länge sen det hände, det som man egentligen firar, att det har glömts bort av väldigt många. Men inte av mig. Efter den det året, när jag var åtta år gammal, så forskade jag väldigt mycket om det. Under min tidiga barndom hade mina föräldrar inte berättat så mycket om det, när jag frågade svarade de bara kort att det var en man som hade dragit ur all ondska ifrån staden, och att man firade polisen för att de fortsatte hålla staden trygg och säker.
"Det är en lång historia," sa jag mjukt. "Och du ska sova."
"Jag gillar långa historier," hon log. "Snälla Nonna, berätta."
Jag tvekade, men gick tillbaka till hennes säng och satte mig på sängkanten.
"Okej, tesora. Jag ska berätta.."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sztiz - 27 nov 10 - 15:04- Betyg:  | | du måste skriva mer jag längtar som in i helvete :D mejla?! | | Joseephineh - 27 nov 10 - 11:54- Betyg: | | Oooh! Såå bra :) | | Sandra353 - 27 nov 10 - 11:53- Betyg: | Oh så bra :D Och jag längtar efter fortsättningen :D haaha och namnen är jätte gulliga (A)
Men verkligen jätte bra :D <333 |
|
|
|
