Zebraflickan |
Hon står där och tittar ut. Ut genom fönstret.
Hon har ofta stått så. Hennes tårar har för länge sedan torkat.
Dem finns inte kvar. Det finns inget kvar.
Hon är helt tom. Hon är bara ett skal.
Hon tittar men hennes ögon ser inget.
Hennes hjärta är fyllt med sorg.
Varför? Det vet hon inte själv.
Hon borde inte finnas här.
Hon borde tagit sitt liv.
Nu är det bara värre.
Men hon lär sig aldrig.
Hon kommer alltid vara ett problem, hon är ett fel.
Hon sliter bort blicken och kollar ner på armarna.
Det är fullt av minnen, minnen i ränder.
Ränder som ett märke, ränder som en Zebra.
Varför hade hon börjat?
Varför mår hon så dåligt?
Varför kan hon inte vara nöjd med sig själv?
Varför ska hon inte ha något självförtroende?
Så många frågor, men inga svar. Det finns bara inte.
Finns ingen som kan svara. Hon är ensam men ändå inte.
Hennes liv är fullt av människor men ändå är hon själv.
Ingen vet egentligen vem hon är, det kommer dem aldrig göra.
Hon är hemligheten själv. Hon är Hatet. Hon är Odjuret.
Hon är allt man inte ska vara. Hon borde inte finnas.
Något måste vara fel. Inget kan vara rätt.
Allt som hon gör är fel. Fast egentligen finns hon inte.
Hon bara går och går. Hon pratar när hon måste,
hon skrattar när hon måste.
Hon gråter när hon inser att hon egentligen inte finns.
Hon bara skär när hon vill känna, men inget känner.
Har hon då inga känslor? Är hon Död?
Nej hon bara finns inte. Hon är egentligen borta.
En levande död. Som bara känner sorg.
Som bara känner Hat. Hat mot alla som mår bra.
Alla som inte mår som Hon. Dem som har ett lyckligt liv.
Varför kan hon inte ha ett normalt liv?
Hon känner sig förjävlig. Hon är bara en massa ränder.
Hon skäms. Hon kan inte visa sig. Hon vill inte visa sig.
Hon kan inte leva så här. Hon vill inte. Men hon måste.
Hon måste lära sig kämpa. Kämpa för vad?
Det vet hon inte själv. Hon vet ingenting. Hon är dum.
Hon är mycket, men inget bra. Kan man verkligen vara så?
Ja, Hon kan iallafall. Hon kan mycket.
Men inget bra. Allt är just nu tomt.
Inget att leva för egentligen. Just när hon stod där.
Och tittade ut, men såg inget.
När hon tänkte på det livet hon egentligen inte levde.
När hennes tårar slutat rinna.
Så rann en sakta droppe ner från flickans kind.
Hon skulle fortsätta gråta hon skulle fortsätta skära.
ZebraFlickan skulle fortsätta göra ränder.
Ränder av minnen
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | musikflickan - 3 jul 06 - 05:49- Betyg:  | | verkligen en sorlig, lite hemsk men samtidigt väldigt bra skriven dikt, man kan känna igen sig i denna ( tyvärr är min vänstra arm "prydd" med zebra ränder från förr, de vill inte blekna:( |
|
|
|
