På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Flickan (26)

Hej, förlååått så mycket att det har tagit sån jävla tid att få klart en ny del! Men här kommer den! Hoppas ni gillar den! xD

Gabriellas perspektiv

Jag ligger i min säng och tänker. Jag tänker på hur jag hade det för mindre än en vecka sedan. Jag tänker på hur ledsen Hugo såg ut när jag berättade om den där dagen och jag tänker på hur bra jag har det nu!
Det är helt tyst i huset. Lars och Katarina har åkt till jobbet för länge sedan och jag tror att Hugo fortfarande sover. Jag ser ut över mitt rum. På skrivbordet står en helt orörd dator, på min byrå står en tv och jag vet att i både garderoben och i byrån ligger det massor av kläder. Jag bestämmer mig för att se om det finns något bra på tv så jag reser mig upp och startar den. Sedan tar jag dosan och lägger mig i sängen igen. Jag kollar igenom alla kanaler lite snabbt och ligger sedan och kollar på ett gammalt avsnitt av Top Model. Jag blundar och hamnar nog i någon slags dvala. Alla röster försvinner längre och längre bort. Helt plötsligt rycker jag till, det är någon som knackar på dörren.
- Ja! ropar jag lite förvirrad.
In kommer Hugo med en bricka i händerna. På brickan har han dukat upp en hel frukost. Jag ler generat. Jag sätter mig upp i sängen och lutar mig mot väggen. Hugo ställer brickan bredvid mig och kryper sedan upp bredvid mig.
- Tack! säger jag och ler.
- Varsågod! säger han och ler tillbaka.
Våra ögon möts och ögonkontakten håller nog i flera minuter. Vi bara sitter där och trängs i min säng. Tillslut tittar Hugo ner på brickan i mitt knä och jag gör samma sak. Först nu ser jag vad det egentligen är där på brickan. Det är två muggar med rykande choklad, ett fat med flera mackor, alla med olika pålägg. Han har tillochmed tänt ett ljus och ställt där, i ett hörn av brickan. Det är så fint att jag bara vill gråta. Jag lutar mig mot honom och kramar om honom. Han blir nog lite förvånad med kramar tillbaka. Jag tar upp en mugg och tar en klunk. Så gott, den varma drycken rinner ner för halsen och värmer hela min kropp, inte för att jag fryser men ändå. Jag lyfter upp en macka och tar en tugga. Det är en macka med skinka, ost och paprika. Riktigt gott. Jag känner att jag faktiskt är ganska hungrig. Hugo har också börjat fika och vi sitter helt tysta, där bredvid varandra och tuggar på våra mackor. När jag har ätit upp två mackor och druckit upp chokladen lutar jag mig mot Hugos axel.
- Tack! säger jag igen.
Hugo svarar inte och jag blundar. Jag känner att han lutar sitt huvud mot mitt. Vi sitter så länge och jag tror att jag somnar för jag rycker till när någon sliter i ytterdörren där nere och vill in. Hugo kryper över mig och kliver upp ur sängen. Jag reser mig också och vi båda går fram till mitt fönster. Jag känner skräcken komma krypande när jag tittar ut. Det är fars bil, den blåa volvon! Jag ser på Hugo och han ser på mig.
- Det är han! viskar jag lågt.
- Stanna här! säger Hugo och börjar gå ut ur mitt rum.

Hugos perspektiv
- Vänta! nästan skriker Gabriella och jag stannar.
Hon springer upp bakom mig.
- Du kan inte gå ner dit, han kan göra vad som helst! säger hon och skräcken lyser i hennes ögon.
- Jag måste få honom att försvinna! säger jag.
Jag fortsätter att gå. Tar några kliv ner för trappen men Gabriella tar tag i min axel.
- Du får inte Hugo! Han vet vem du är, han vet att jag är här och han kan döda oss båda två! säger hon, hon är livrädd nu.
- Han kommer inte att komma åt dig, jag lovar! säger jag och hör hur dörren smäller och skakas om och om igen. Den är låst, vilket är tur, annars hade han nog varit inne för länge sedan. Jag fortsätter ner för trappan och jag ser hur Gabriella sjunker ihop på golvet. Hon tittar ner i golvet så att håret hamnar framför hennes ansikte men jag sen ändå hur det rinner tårar ner för hennes kinder. Jag springer in i köket och hämtar den bärbara telefonen. Sedan springer jag upp för trappan i två språng och ger henne telefonen.
- Ring morsan, håll bara in ettan! säger jag och börjar gå ner för trappan igen.
- Gå härifrån, han får inte se dig! säger jag och går fram till dörren.
Innan jag öppnar tittar jag upp mot trappan men Gabriella har gått därifrån. Jag tar ett djupt andetag och sedan trycker jag ner handtaget. Mannen där utanför faller nästan bakåt ner från bron men hinner just ta tag i broräcket. Ögonen är glansiga och i en hand håller han en kniv. Jag blir rädd och backar lite bakåt.
- Taa hit Gabbisch! säger han och ögonen flackar fram och tillbaka.
Han är riktigt full och kommer mot dörren. Han lutar sig mot dörröppningen för att hålla balansen.
- Jag scha schnacka med Gabbisch! sluddrar han.
Jag vet inte vad jag ska svara.
- Hhon är inte här! säger jag osäkert.
- Du ljugeer! vrålar han.
Jag försöker att hålla mig lugn men det är svårt. Han håller kniven mot mig och jag vet hur illa det här kan sluta om jag inte sköter det på rätt sätt.
- Jag vet inte var hon är, kanske inne i stan! säger jag.
- Varsch då?
- Hon är nog inne i stan! säger jag igen.
- Om du ljuger, då jäfvlaar! säger han och sticker fram kniven mot mig.
Jag backar ett steg till. Jag ser bakom honom att morsans bil svänger in på gården och strax efter kommer en polisbil. Som tur är verkar han inte höra någon av bilarna. Han står i dörröppningen, med en kniv mot mig och ögonen flackar runt någon stans bakom min rygg. En polis kommer försiktigt upp bakom honom och ser att han har en kniv i handen. Polisen tar tag i hans axlar.
Gabriellas pappa vrålar och viftar med armarna, kniven håller han fortfarande i. Jag tar några steg bakot och ser morsan komma. Polisen får ordning på Gabriellas pappa och går med honom till bilen. En annan polis tar av honom kniven och sedan hjälps dom åt att få in honom i bilen. Morsan kommer in och kramar om mig.
- Usch så hemskt! säger hon.
Jag svarar inte utan kramar bara tillbaka.
- Gabriella ringde så jag ringde direkt till polisen och sedan körde jag hem! Var är Gabriella? frågar hon oroligt.
- Hon är där uppe, jag sa åt henne att ringa dig och att gömma sig! svarar jag.
Morsan släpper mig och går sedan upp för trappan. Jag ser morsan försvinna och jag hör att hon öppnar och stänger en dörr. Efter ett litet tag kommer en av poliserna in och berättar att dom kommer att ta mannen till polisstationen. Sedan slutar jag lyssna. Efter ett tag kommer morsan ner och pratar med polisen. Jag går upp till Gabriella.

---------------------------------
S å, vad tyckte ni? :p
Kommentera! :D

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

maddeemaddee - 26 nov 10 - 13:15- Betyg: