Allting vi Någonsin slagits för. |
Och så sitter vi som små barn, i samma rum men
I två helt olika världar, så
Långt bort ifrån varandra vi kan komma
Det är precis som förr, du
Har inte förändrats på den punkten
Jag ser på dig, och du är så
Liten, jag
Är van vid ensamhet och tar det bra, men du
Men du
Ser så liten ut där du sitter, och jag
Ser på dig, titta på mig, jag ser på dig
Och så
Möter du min blick och
Vi ser varandra i ögonen
Jag förbarmar mig och ler
Men du
Men du
Du ler inte
Du stirrar, du
Blänger, och
Jag vet att
Detta är slutet på det vi
Någonsin slagits för och
Här är gatan slut, jag
Hinner stanna och vänder mig lätt, du
Springer in i den där muren som
Vi hade byggt tillsammans och
Jag saknar dig inte, men
Du finns överallt och
Jag kan inte vända dig ryggen bara sådär, jag måste
Stanna upp och se på dig, där du ligger
Helt förstörd och
Försöker hålla din värdighet kvar genom att
Bete dig som om allting
Var mitt fel när
Det var ditt och
Jag vet att detta är slutet på
Allting vi någonsin slagits för.
|
|
|
|
