Känslorna i glasögonen |
Jaa, här är en liten novell jag skrev som en uppgift. den blev lite konstig när jag överförde den till dikta men jag hoppas att det går att läsa ändå ^^
Ha så kul!
Den sena kvällssolen lyste in i ett tomt klassrum. Eller tomt var det inte riktigt. På en bänk längst bak i rummet låg ett par trasiga glasögon.
Ensamma som de var hörde de skratt och fotsteg som tynade bort.
Hans nya bänkkamrat var inte på sin plats. Det förvånade honom inte. Vem ville sitta bredvid honom? Han suckade och puttade glasögonen längre upp på näsan.
Klockan ringde, fortfarande var det tomt bredvid honom. Men så slogs dörren upp. Alla tittade förvånat på flickan i ingången. Hon var andfådd och hennes blonda
hår hängde framför ansiktet. Läraren muttrade irriterat, men hon fick tillåtelse att komma in. Stolen bredvid honom drogs ut, väskan dunkade i bordet och där
var hans nya bänkkamrat. Hon gav honom ett hastigt ögonkast och vände sedan blicken framåt.
Hennes nya bänkkamrat var en lång kille med mörkt hår och glasögon. Hon visste precis vem han var. Hon hade alltid velat prata med honom och när hon fick reda
på att han var hennes nya bänkkamrat hade hon blivigt bubblig och varm inombords. Det var den perfekta chansen. De hade fått bänkparet längst bak vid fönstret och
man hade klar sikt över skolgården. På rasten försökte hon att prata med honom, men han hade vänt huvudet mot fönstret och hon kunde inte komma på något att säga.
Hon tittade ner i bänken och såg hans skrivbok. Den var tom. Han hade inga anteckningar alls. Hon tog mod till sig och öppnande munnen.
- Vill du skriva av mina anteckningar?
Han tittade förvånat på henne.
- Du har inga anteckningar och jag tänkte att du kanske inte såg det som stod på tavlan, fortsatte hon rodnande.
- Åh, sa han, tack. Jag måste fixa skärpan på mina glasögon bara.
Hon nickade blygt.
- Du kan få skriva av mina anteckningar tills du fixar glasögonen, om du vill.
Han log lite.
- Tack.
Lektionen började igen och hon tog ivrigt anteckningar som han sedan skulle få skriva av.
Han öppnade ytterdörren och höll nästan på att gå in i sin mamma som stod i hallen framför spegeln, tydligen på väg ut.
- Hej gubben! sa mamman glatt.
- Hej.
Hon tittade snabbt på honom och suckade.
- Har du på dig de där igen?
Han ryckte på axlarna likgiltigt.
- Du behöver inga glasögon. Folk kommer att tro att det är något fel på dina ögon även om glasögongen är av vanligt glas. Det finns ingen anledning till att ha dem.
Han ryckte på axlarna igen och gick in på sitt rum. Efter ett tag smällde ytterdörren igen. Visst, han behövde inte ha glasögon men han hade nu fått en anledning till
att fortsätta ha på sig dem. En viss bänkkamrat lät honom skriva av hennes anteckningar.
Hon fortsatte att ta anteckningar och han fortsatte att skriva av i flera veckor, samtidigt som han höll på den lilla hemligheten som ibland vred till i hans bröst, tills
han en dag stannade kvar efter skolan.
Hon hade frågat några av klasskamraterna var han var och fick höra att han letade efter sina glasögon i klassrummet. Hon sprang dit. Det kunde inte vara så. Om han
tappade bort dem skulle han köpa nya och inte längre behöva hennes anteckningar. Hon var tvungen att hitta glasögonen!
Han stod och tittade ner i sin hand. Någon hade trampat på glasögonen och glaset hade gått sönder. Han suckade. Jaha, nu var han tvungen att berätta sanningen.
Dörren till klassrummet öppnades och han stoppade snabbt ner glasögonen i fickan. Hon kom in och tittade oroat på honom.
- Hittade du dina glasögon?
Han kände sig själv skaka på huvudet, töjde på lögnen lite till.
- Jag hjälper dig att leta.
De letade i flera minuter och han sa till henne flera gånger om att det inte gjorde något, att han skulle köpa nya. Hon fortsatte att leta ändå, såg nästan desperat ut.
Till slut exploderade han.
- Sluta leta!
- Jag kan inte! exploderade hon tillbaka. Du kommer inte att behöva mina anteckningar annars! Och vem tror du att jag tar dem för?!
- Vem tror du att jag har de här glasögonen för?! Han drog upp dem ur fickan.
Hon tittade förvånat på honom och sedan ner till de trasiga glasögonen i hans hand.
- Vad…?
- Jag behöver inga glasögon. Det var bara en accessoar, sa han, men jag ville fortsätta att prata med dig efter lektionerna och…
Hon tittade på honom ett tag till med så många frågor i blicken. Sedan log hon.
- Det kan du göra ändå, hon sträckte ut handen, Ska vi gå?
Han nickade. Båda skrattade lite och gick ut genom klassrumsdörren. Hand i hand. På väg hem.
Och så kom det sig att glasögonen låg kvar ensamma och kalla i den varma kvällssolen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 19 feb 11 - 22:52- Betyg:  | | Väldigt bra och vackert skriven novell! |
|
|
|
