Emmy Del 51 |
smärtan var olidlig.
Hon höll andan samtidigt som hon försökte andas för allt
vad hon hade och kämpade men inget verkade hjälpa.
Hon svimmade av någonstans mellan lägenheten och taxin. Det
enda hon mindes var en orolig, panikartad Andreas som inte visste
vad han skulle ta sig till. Gud, om hon bara kunde lugnat
honom på något sätt...
Hon hörde röster, svagt ovanför henne. Hon var inte säker
men hon trodde att Andreas gick bakom henne, för hon
liksom kände hans närvaro.
Hon hade fått något över munnen. Syrgas? Det hjälpte åtminstone
för plötsligt var det som om hennes lungor gick med på att
höjas och sänkas och ta in luft. Hon undrade bara varför dom
spolade vatten på hennes ben. Det var alldeles vått.
Hon var ganska lungn ända tills hon hörde en av sköterskorna
säga. "båda kommer att dö om vi inte sätter igång nu" Alla
runt omkring henne lät panikslagna och alt var helt hysteriskt.
Det var väl så det var på BB.
Vad pratade hon om? tänkte Emmy. Visst hon hade ont i magen,
men de var ju helt naturligt?
Ett långt högt pip hördes. Allt blev kolsvart. Hon hörde inte
längre röster omkring henne, vad hade hänt?
"Emmy? Hennes mammas röst hördes.
"Mamma? Vad är det mamma?" Frågade hon.
Ett ljus tändes och mycket riktigt där stod henne mamma.
"Vad händer?" Frågade hon och sprang fram till henne och tog tag
i henne och dök ner i hennes famn. Inget, hade någonsin känts så verkligt,
inte ens när hon levde...
"Du vet, precis så som du kämpade när ja födde dig. Så kämpar
du nu" Viskade hon och tog en av Emmys hårslinga och satte bakom
örat, så som hon alltid gjorde.
"och hon kämpar också"
"hon?"
"din dotter!"
Emmy grät tyst, av lycka.
"Min dotter..." Hon smakade på ordet.
"Du är så stark! Så gärna som ja vill se dig, så hoppades ja
ändå att du inte skulle komma hit..." Sa hennes mamma och
kollade ner.
"Vad menar du?" Emmy kunde inte rktigt förstå. Trots att hennes
sinne verkade klarare än någonsin.
"inget gumman. Vi måste vänta..."
"Vänta, på vad?" Emmy kände sig lika oförstående som hon
brukade göra på mattelektionerna.
"åh Emmy. Det är hemskt men vi måste bara vänta. Vi vet snart"
Hennes mamma höll om henne och viskade lungnande ord...
Det var mörkt omkring dom. Emmy ville fråga så mycket. Men ho n
ville inte bryta lungnet och tystnaden som kändes så skön.
"Nu!" Sa hennes mamma och sköv emmy en bit ifrån henne.
"lycka till! Jag älskar dig!"
pipet hördes igen men denna gång med mellanrum. Hon öppnade
ögonen, hon var tillbaka? Ljuset från lamporna bländade henne.
Ala ögon riktades mot henne. Hon förstod nu att det inte var
vatten som runnit ner för hennes ben, det var blod.
Alla log och en av sköterskorna
signalerade till någon utanför dörren. Andreas.
Han kom in med händerna ihop. Han såg helt färdig ut.
Han log och sken upp när han fick se henne.
"Vaaart är hon?" Frågade Emmy och kollade omkring sig.
"ååh" Sa en sköterska och log och kollade på Emmys armar.
"Du håller i henne hjärtat"
Hon kollade ner och fick se det finaste hon någonsin sett.
Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med det sköra
hon höll i sina händer, det var så otroligt litet?
"Mår hon bra??" Frågade Emmy.
"Hon mår fint, vilken kämpe du har till flickvän och
vilken dotter" Sa en
sköterska och kollade menande på Andreas.
Han nickade och grät? Såg det ut som. Han kramade om Emmy
och rörde försiktigt vid deras barn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 14 nov 10 - 17:12- Betyg:  | | Åh underbart vackert mejla när nästa del kommer så snabbt som möjligt! | | Sabbe_sabbe - 13 nov 10 - 22:54- Betyg: | | oooh! fantasktiskt! mejla! | | Eme_96 - 13 nov 10 - 19:53- Betyg: | | såå jävla bra!! :D:D:D:D mejla!!!! |
|
|
|
