sorgen |
hon hade precis stängt dörren till sitt rum, slängt väskan i ena hörnet och satt sig på sängen när hon lägre inte kunde hålla sig. tårarna rann ner för hennes bleka kinder. hon hade egentligen ingen särskild anledning att gråta men det var den där dumma,depressiva,kvävande sorgen som fick henne att gråta varje kväll. en sorg hon inte visste varför hon kände. hon kikade ut ur fönstret. det var mörkt ute, och i gatlyktans sken såg hon hur stora, vita fluffiga snöflingor virvlade långsamt ner mot marken. av någon anledning fick detta henne att gråta ännu mer. "jag förstår inte varför jag gråter" mumlade hon för sig själv. "jag har ingen anledning att gråta. jag har allt en människa behöver och ändå så är jag inte lycklig... varför är det så här?" hon suckade och drog intill sig hennes mjukaste kudde som hon begravde ansiktet i och gav efter för sorgen som bultade inne i henne.
|
|
|
|
