Ätstörningar [del två] - början. |
Det började med en uppstötning efter en rätt stor måltid.
Trodde bara att jag ätit för mycket, inte förstod jag då att
min kropp inte ville ha mer fett i sig. Jag struntade bara i
det och lade ifrån mig besticken. Mor frågade hur jag mådde,
"jag har ätit för mycket bara". Det var ju vad jag trodde.
När jag fortfarande fick upptötningar efter varje gång jag åt
slutade jag äta. Ingen märkte något till en början, vilket
jag tyckte var skönt. Det gick flera dagar utan att jag något,
eller. Jag åt inte mycket iallfall. Kanske en torr macka till
frukost och ett glas mjölk till lunch. Men efter ett tag märkte
en av mina kompisar att jag inte åt. Hon sa inget men bjöd med
mig att luncha med henne och de andra tjejerna på stan. Hon
beställde extra mycket av mina favoriträtter och jag kunde inte
motstå frestelsen. Jag åt. Riktigt mycket, flera tallrikar av
onyttig fet mat. Jag åt eftersom jag var hungrig. Min kompis
log belåtet och beställte en extra tallrik pommes.
Efter att allt var slut mådde jag dåligt. Jag var övermätt och
kännde hur fettet kröp omkring under skinnet. Jag fick kväljingar
redan på väg ut från resturangen och på vägen hem stannade jag
lägst cykelvägen. Jag mådde illa av allt fett. Jag hade gått förbi
ett butiksfönster på vägen hem och sett min spegelbild. Jag var
större än någonsin. Det var matens fel. Den skulle bort. Det fick
inte vara kvar. Jag såg mig omkring och såg till att jag var ensam.
Jag gick närmare diket, lutade mig lätt frammåt och stack ner
fingrarna i halsen. Det var mycket svårare än jag trodde att
det skulle vara. Först kom det inget, så jag tryckte ner fingrarna
längre ner i halsen. Då kom det lite, men jag var inte nöjd.
Jag stod säkert där i en kvart och när jag var nöjd började
jag gå hemmåt igen. Det känndes bra, men ändå inte. Jag visste att
det inte skulle räcka med att spy en gång. Jag skulle inte bli smal
av det. Jag drog handen över magen och kännde att det fortfarande
fanns fett där.
Det räckte inte med att knappt äta mat och sen spy upp det lilla
jag ätit. Jag mådde fortfarande dåligt när jag såg min kropp i
spegeln. Jag hade bara hållt på i några veckor, men jag ville ha
resultat direkt. Jag ville bli lika smal som mina bästa vänner.
Jag hatade mig själv när jag stod framför spegeln. Jag blev arg
så fort jag såg mina ärr på höfterna och låren. Jag ville bara
att dem också kunde försvinna. Jag fick för mig att om jag svalt
extra mycket och allt fettet runt höfterna försvunnit så skulle man
inte märka mina ärr. Om någon skulle säga något om min kropp i
fortsättningen skulle det handla om hur fin jag var. Hur vacker min
smala kropp var. Ingen skulle märka mina ärr när jag var smalast i
klassen. När jag var smalast och finast skulle ingen bry sigom ärren.
Det var det som fick mig att fortsätta. Ångesten var för stor för att
jag skulle kunna sluta svälta mig själv. Ångesten över mina ärr och
allt mitt fett var alldeles för envis för att försvinna. Jag mådde
sämre för var dag som gick. Tillochmed när mina kompisar började se
resultatet av allt mitt hårda arbete tyckte jag att jag var för fet.
Och som vanligt tänkte inte mina vänner sig för, de märkte att
jag gick ner i vikt och en av dem sa "om du vill bli av med allt
fett du har på låren också vet jag en grej du kan göra". Just då
hade jag inte hunnit blivit besatt av att smala ner låren mer än
nödvänigt. Men hon sa att jag hade fett där. Jag blev nojjig.
Kanske behövde jag gå ner mer i vikt? Grejen min kompis hade nämnt
visade sig vara nått "nyttigt" bantningsmedel man skulle dricka två
gånger om dagen i en månad (det var mer ett "håll koll på vikten"-medel
än en bantningsmedel.) Jag sket i att äta ordentligt som det stod
på baksidan av lådan att man skulle göra. Istället åt jag ännu mindre.
Ett tag åt jag bara ägg och banan, ibland inte ens det.
Jag blev mer och mer besatt av tanken på att bli fin och smal, men det
känndes omöjligt. Hur mycket jag än gick ner blev jag inte smal. Jag
blev allt oftare arg på min spegel, för när jag såg i den såg jag ännu
fetare ut. Jag kunde se fett på ställen jag inte sett att jag hade fett
på tidigare. Som vaderna, armarna och ansiktet. Det var som att allt mitt
fett gjorde motstånd. Att det inte ville försvinna. Ibland, inbillade jag
mig att mitt fett förökade sig. Det kanske låter dumt, men jag trodde verkligen
på det ibland. Jag brukade slå på min mage ibland, jag ville mörda allt fett
som fanns där, allt det där äckliga fettet som vägrade försvinna.
Allt vidrigt äckel-fett som satt fast där inne, jag ville bara bli av med det.
Jag fick panik ibland när det inte kändes som att någonting funkade. Det hade bara
gått runt tre månader sen första gången jag spydde, jag var inte nöjd. Jag var
inte klar, jag hade knappt börjat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | PussEmma - 21 feb 11 - 15:14- Betyg:  | | :(...Jättebra.. | NewMoon - 8 nov 10 - 00:28- Betyg:  | | hemskt, mycket aktuellt! | | LisaHoglund - 8 nov 10 - 00:10- Betyg: | | Väldigt hemskt, men du beskriver väldigt bra hur det trappas upp allt mer... Maila gärna nästa! :) | | Zweetisen - 7 nov 10 - 19:36- Betyg: | | bra ;) mejla nästa | | ofin - 7 nov 10 - 19:29- Betyg: | | mejla nästa :) | | MinoMel - 7 nov 10 - 18:50- Betyg: | Sorgligt. Ätstörningar suger. Flera av mina vänner har
anorexia eller liknande sjukdomar. Det är jobbigt nog att
känna någon som har ätstörningar, kan inte tänka mig hur
svårt/jobbigt det skulle vara att själv ha det. | | 134643 - 7 nov 10 - 18:15 | jättebra skrivet, väntar på nästa del. Det kommer en nästa va?
Jag vet inte vad mer jag ska skriva.
// kram |
|
|
|
