Med bristningar på höfterna, låren och brösten känner jag mig
så äcklig. Alla lägger märke till det så småning om och alla
frågar. "Jag var fet" - är inget roligt svar. Så istället
struntar jag i att svara. Jag bara ignorerar frågan och rättar
till tröjan. Jag har rätt stora höfter men är inte tjock, de är
bara breda. Men det ser så fult ut. Och jag vet att om jag, som
många av mina nära vänner - skulle svälta mig, träna stenhårt
eller spy efter varje måltid så skulle det se ännu fulare ut.
Jag skulle inte passa som smal, jag passar inte som mullig. Jag
passar inte som tjock. Det värsta är att jag inte kan göra något
åt det, jag kan inte gå ner i vikt. Jag kan inte bli av med
mina ärr, varken de mentala eller fysiska. Jag har hört pikar
om mina kroppsliga ärr under de senaste åren. Det var inte precis
som att jag valde att alla mina kvinnliga former skulle komma
på en gång. Men ändå får alla mig att må dåligt.
Bristingar kan vara fina, när man är 26 år gammal och har fött
ett underbart barn som man stolt visar upp. Då kan det vara fint.
Då har man en anledning. Det är inte normalt för en 15-åring att
ha bristningar. Det är orättvist att ge en söt liten tjej brisningar
på alla fina ställen, att ge henne dåligt självförtroende. Få
henne att tröst äta och gå upp tio kilo på ett år. För när
man går upp i vikt ändras hela kroppen. Även efter att man gått ner
de där tio kilo + några extra så ser man annorlunda ut. Ansiktet
är rundare och man känner sig inte smal. Man känner sig inte smal när
man gått ner femton kilo och fortfarande är fetare än ens bästa vänner.
Iochförsig är mina kompisar anorektiker, träningsnarkomaren, bulimier,
och genetiskt modell-smala. Det är bara elakt av Gud att göra så mot
någon. Varför kan inte de snygga tjejerna gå upp i vikt eller få ärr över
hela kroppen istället för de fula? De fula kanske behöver ha en snygg
kropp för att känna att de iallfall ser okej ut. Att vara ful och tjock
är ingen bra blandning. Man förlorar allt självförtroende. Man slutar
ta emot komplimanger och lyssnar bara på kritiken. När man bara hört
pikarna i två år tror man inte på när någon underbar snäll kille säger
att han tycker att man är fin, att man har fin mage eller fina bröst.
Man tar hans ord som ironi och mår dåligt för resten av tiden man känner
honom.
Mina vänner är inte så värst försiktiga heller, det tänker inte på att
om dem säger att de inte tycker om sina smala fina kroppar hör jag att
jag är ännu tjockare än vad jag trodde. "Nej, du är inte tjock" säger de
när man berättar hur man känner, men man vet direkt att de ljuger. De
tycker ju att de själva är feta, de tycker att deras 42 kilo är alldelles
för mycket om man är 169 cm. Tänk då om man själv väger 60 kilo. = TJOCKIS.
Ibland funderar jag på om jag gillar att plåga mig sälv, att shoppa efter
kläder är illa nog i vanlgia fall. Men av någon anledning ska jag alltid dra
med mig mina smalaste vänner in i provhytten med mig. Vi provar samma kläder
självklart sitter de så himla mycket bättre på mina kompisar än mig.
Ibland försöker de vara snälla och försöker intala mig att jag är fin. "Säg
en sak du helt ärligt tycker är snyggt på mig" deras svar blir alltid samma sak;
"Ditt hår och dina bröst" LIARS! Jag är ginger, (orangehårig) 98% av alla jag
känner tycker att det är det fulaste som finns. Och mina vänner har inte sett
mina bröst. Det enda de kan veta är att de är stora, dem ver inte jag inte
vill ha för urringat för att inte mina bristningar ska synas. De fattar inte.
Tackochlov har bristningarna börjat blekna, så dem på brösten syns inte längre.
Men låren och höfterna inte bara syns de, de känns.
Man känner sig så jäkla äcklig när man vet att man kan känna ärren. Man vill
inte låta någon ta i en, just för att de skulle känna ärren och fråga. Man vill
inte ha shorts, eller kjol eller korta klänningar just för att det syns. Man lider
verkligen. Extremt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) |
| PussEmma - 21 feb 11 - 15:09 |
| plus....vill läsa alla dina delar.. <3 |
PussEmma - 21 feb 11 - 15:08- Betyg:  |
Jättebra...men kom ihåg...är det inte påhittat..utan du känner såhär...
så ska du veta att det är insidan som räknas...och väger man 60 kg när man är 168 cm..då är man underviktig...Jag går i sexan och är 166 cm...och jag skämms jättemycket över min vikt
82,5 kg...för 4 veckor sedan vägde jag 87,9 kg...jag har gått ner och är på rätt väg..dem säger det syns...
men du...60 kilo...aldrig att du är tjock..så jag hoppas...verkligen hoppas att det är påhittat...<3 |
NewMoon - 8 nov 10 - 00:23- Betyg:  |
Hoppas den är påhittad, för vill verkligen inte att du skall gå och
känna så här om dig själv! Tycker verkligen att den är aktuell.
Vet precis hur tjejen i texten känner sig. Mitt självförtroende har blivit mycket bättre.
Jag tycker faktisk om min kropp. Jag tränar men inte för att gå ner i vikt. Utan
för att jag tycker de är kul. Detta låter ju väldigt klyschigt! Men de är sanningen.
Ska läsa nästa del nu! Men bra poäng! |
| Zweetisen - 7 nov 10 - 19:32- Betyg: |
| bra skrivet :) |
| sockersoppa - 7 nov 10 - 04:47- Betyg: |
Jättebra!
Mejla gärna när nästa del kommer |
| 134643 - 6 nov 10 - 22:14 |
Jättebra :)
Handlar den om dig eller är det bara en novell liksom? :)
// Kram :) |
| LisaHoglund - 6 nov 10 - 21:57 |
| Jag tycker att det här var stört bra! Maila när nästa del kommer? :) |
