Twilight: Jake och Nessie [Del 11] |
Så, här kommer ännu en till del ;) Vi får se om jag lägger upp någon mer idag eller inte :) Men läs, kommentera och enjoy ;)<3
Jag hörde hur bilen stannade bortanför skogen, det var helt klart Carlisles merca, ingen tvekan om det.
”Han är snart här.” sa jag medan jag log mot henne och innan hon hann fråga hur jag kunde veta det tittade jag mot träden där farfar kom joggandes. Naturligtvis höll han mänsklig fart eftersom att Johanna var mänsklig.
”Hej Johanna. Mitt namn är Carlisle Cullen, farfar till Nessie, och jag är doktor. Är det vänster hand?” frågade han när han kom fram och satte sig på knä bredvid oss. Johanna nickade lite men höll handen tryckt mot bröstet.
”Det är ingen fara. Han vet vad han gör och han kommer göra allt för att det inte ska göra ont.” log jag varmt mot henne och fångade hennes blick. Johannas blick hoppade mellan min och farfars innan hon långsamt sträckte fram handen mot honom. Carlisle log mot henne innan han sakta undersökte hennes hand mot lätta fingrar. Ibland kunde jag se hur hon bet ihop av smärtan men annars rörde hon inte en min. Hon stirrade bara med stadig blick på Carlisle.
”Jag tror att vi måste åka hem till oss och fixa det här. Jag har inte alla saker om behövs och jag tror inte heller att du vill göra det här utan att vara bedövad.” jag visste inte riktigt om farfar pratade med mig eller med Johanna men jag nickade ändå medan jag vände mig för att se på Johanna, det var ju trots allt hennes beslut. Hon såg ut att kämpa med sig själv, som om hon hade någon inre kamp.
”Johanna, jag vet att du kanske är van vid smärta, men det här är inget du någonsin kommer vänja dig vid. Det är bättre att du följer med och blir bedövad så att han kan rätta till handen på dig. Jag lovar att du inte har någonting att vara rädd för!” sa jag lugnt medan jag såg in i hennes brungröna ögon. Jag var inte säker på om hon skulle tro mig, jag var ju trots allt en främling för henne men hon ställde sig upp och nickade.
”Okej, jag följer med.” sa hon och log lite prövande mot mig och sedan mot farfar. Vi nickade båda två samtidigt som vi reste oss upp samtidigt och började ta oss mot bilen. För att hon inte skulle ramla och göra illa handen ännu mera höll jag henne i ett stadigt grepp om armen. Hon blev först stel innan hon slappnade av. Skogen var inte precis lätt att ta sig fram genom och det var väl ganska typiskt Forks antog jag. Helst av allt ville jag bara plocka upp henne i famnen och bära henne men det skulle se konstigt ut eftersom att jag skulle förväntas vara en 17 årig flicka med lagom mycket muskler. När vi kom till bilen öppnade farfar bakdörren så att Johanna kunde sätta sig. Medan jag gick runt bilen och han satte sig vid förarsidan utväxlade vi en blick. Han log mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Sedan satte jag mig bredvid Johanna därbak och farfar startade bilen för att sedan göra en snäv u-sväng åt fel håll och sedan köra tillbaka mot huset. Jag kunde se hur han övervägde att pressa bilen men han höll farten hyfsat lagligt.
”Jag kommer inte känna någonting när du drar den tillbaka va?” frågade Johanna och först då insåg jag att hon skakade. Antagligen var hon rädd, jag menar vem skulle inte vara det när man satt i en bil med främlingar och var på väg till främlingarnas hus. Men under ytan på skakningarna insåg jag att hon kanske inte alls var särkilt rädd. Det verkade snarare som om hon frös. Med en blick på farfar, som nickade, insåg jag att hennes kropp lät allt blod rusha till den skadade handen och gjorde att hon frös istället. Farfar knyckte med huvudet mot passagerarsätet där hans väska låg. Som så många gånger förr öppnade jag den och hittade en filt i den. När jag gav den till Johanna log hon lite medan hon svepte in sig i den. Vi var nästan hemma och jag skickade tankar till pappa för att han skulle vara förberedd. Från vad jag hade hört så var det aldrig bra att ha en kroppsdel ur led för länge. Vi svängde in på grusvägen och jag var helt säker på att farfar sköt ifrån sig samma tankar. När vi körde in på uppfarten såg jag att Jakes bil var borta och det fyllde mig med deppiga känslor. Han kanske var arg på mig, pappa hade kanske berättat allting och han hade slutat älska mig. När de sista orden flugit genom huvudet skakade jag föraktfullt bort dem. Vad tänkte jag på egentligen? Jag hade inte tid för det här, Johanna behövde farfars, och kanske min, hjälp och här satt jag och funderade på om Jake blivit arg och slutat älska mig. Jag fnös lite åt mig själv och kunde känna både Johannas och farfars blick mot mig. Jag skakade bara på huvudet innan jag steg ut ur bilen. Jag tog mig runt bilen för att öppna dörren till Johanna och hjälpa henne ut när dörren öppnades och pappa kom gående mot oss. Återigen upprepade jag hela historien i huvudet och tillade även att inte fråga vad hon varit med om. Han nickade omärkligt innan vi gick in i huset.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sztiz - 31 okt 10 - 22:57- Betyg:  | | så jävla bra har längtat så mycket :D <3333 mejla | | Sabbe_sabbe - 31 okt 10 - 22:43- Betyg: | | mejla igen!:D |
|
|
|
