Av Johan Rosén |
Den här dikten eller vad man ska kalla det skrev en väldigt god vän som heter Johan åt mej... blev väldigt rörd. Han skrev den väldigt fint.
Cindii Windii
10 minuter kvar, snart skulle tåget anlända sig till perrongen. Där satt jag och väntade, på en viss henne.
Det hade börjat som i filmen Sandor/Ida, två personer satt och pratade på Internet från två olika platser. ”Tomten” det va så det hela började, fanns det verkligen en tomte? Jag började nästan tro det, där hemma satt jag långt in på nätterna, sova kunde jag inte, det fanns bara en sak i tankarna, det var den här personen. Som en magnet hade hennes skönhet vunnit mitt hjärta, ja det va inte personligheten som hade fått mig dit, det var de leendet som jag aldrig sett och hennes ögon gav mig en känsla av att detta var ingen vanlig flicka utan detta var något speciellt.
Tiden gick, och nu började jag inse att skönhet var inte det enda hon hade utan en otroligt speciell personlighet också, aldrig innan hade jag mött en sådan allround flicka, lika vänlig som ljuset men ändå lika tuff som natten.
5 minuter kvar, vad skulle jag göra, skulle jag ta bussen hem som stod bakom mig? Var skulle jag ta vägen? Jag ville helst försvinna, jag börjar skämmas över mig själv. Jag var faktiskt 16, kunde ju inte bara gå därifrån.
2 minuter kvar, jag måste ta mig samman, jag ville inte skämmas över mig själv.
1 minut kvar, vad skulle jag säga? ”Hej där!”, ”Oj jag missar bussen, hej!” eller bara säga det rakt ut, ”Lova att träffa mig igen, lova det, Cindie”
|
|
|
|
