Till en förlorad vän. |
Vi sa alltid till varandra att våran vänskap var äkta och skulle hålla i all evighet. Det vi hade var absolut något speciellt, en sådan vänskap kommer jag nog aldrig mer få uppleva. Jag kan inte beskylla någon för det som hände. Vi blev allt för olika. Här är en historia om en nu förlorad vänskap.
Första gången jag såg dig var nog i sexan, det var iallafall då mitt liv fick en mening.
Min blick drogs alltid till dig när du satt där ensam alltid på samma bänk,varje torsdag.Torsdagar var den enda dagen vi hade lektion tillsammans.Allt för sällan tyckte jag. Det var något speciellt med dig, ditt skratt, fick mig att le. Jag tänkte ofta om jag skulle gå fram och säga något till dig, men jag kom aldrig på något bra att säga så det blev aldrig av. Jag hade nästan övergett tanken på att vi skulle bli kompisar då du kom fram till mig och frågade om du kunde få sitta brevid mig. Jag nickade och sa "absolut". Jag visste inte vad som hände men vi klickade verkligen och allt bara flöt på, vi pratade konstant hela lektionen. Om allt och inget. Det märktes att läraren blev irriterad, han gav oss arga blickar hela tiden, men det var inget som vi brydde oss om. När lektionen tog slut så gick du till dina vänner och jag till mina. Hela veckan som gick ignorerade vi nästan varande. Bara ett litet "hej" var det enda vi fick ur oss. Varför vet jag inte. Du kanske skämdes?
Kommande torsdag så kom vi ännu närmre varandra och det slutade med att vi bytte nummer och vi bestämde att vi skulle ringa varandra på kvällen. När kvällen kom och jag skulle ringa blev jag faktiskt lite nervös men jag behövde inte alls oroa mig för vi babblade på som utav bara den. Jag tyckte det var konstigt att någon som hon ville bli kompis eller överhuvudtaget prata med någon som mig. Hon hängde ju med dom "populära" eller vad man ska säga och jag hängde med dom töntiga. Det var absolut inget jag skämdes för. Jag tyckte jag hade som bästa vännerna men det var något som fattades, en pusselbit. En bästa vän som man kan dela allt med.
Vi hängde alltid med varandra på lektionerna och ibland på rasterna, men aldrig utanför skolan. Men vi hade så jävla kul. Aldrig har jag skrattat så mycket i hela mitt liv. Aldrig har jag känt sådan lycka förut. Vänskap övervinner allt. Det fick jag lära mig av dig. Efter ett tag så började vi träffas utanför skolan. Jag vet inte varför det dröjde så längde innan vi började göra det, kanske för att jag inte var populär nog. Men jag visste att du egentligen inte brydde dig om populäritet utan det var bara grupptrycket som påverkade dig så jävla mycket. Jag kommer ihåg att jag älskade att komma hem till dig, det var så mysigt där. Jag kände mig som hemma, det blev lite av mitt andra hem. Din mamma gjorde alltid så god mat och hennes bullar var otroliga. Din syster och din mamma bråkade nästan konstant så vi sprang upp på övervåningen och försökte att komma bort från allt skrikande. På ditt rum låg vi alltid i din säng och lyssnade på musik och pratade om livet och om våran framtid, allt vi skulle göra tillsammans.Du brukade fråga vad jag skulle göra om 10 år. Och jag svarade alltid att det enda jag ville var att vi skulle vara bästa vänner. Att tänka tillbaka på allt det där gör mig gråtfärdig. Jag såg fram emot våran framtid, hur vi skulle se varandra utvecklas och hur våran vänskap bara skulle växa och växa.
Efter en tid så umgick vi bara med varandra, vi stängde ute allt annat. Vi förlitade oss på varandra.Man brukar säga att många vänner det är ingen men att en kan vara allt. Är det verkligen så?. Jag började glida ifrån mina andra kompisar och dom började väl tröttna på att jag endast var med henne. Det kan jag förstå. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte la någon energi på dom för jag är säker på att dom inte skulle svika mig. Iallafall så började dom så kallade populära acceptera mig, det var faktiskt något jag alltid velat. Det var som en helt annan värld öppnade sig . Allt var så annorlunda. Jag som alltid hade snackat skit om att dom var falska, och nu var jag en av dom. Det kändes bra till en början, jag hade faktiskt rätt kul med dom. Alla fester och sena nätter. Jag hade typ the time of my life. Vi gjorde så mycket tillsammans, prakitkst taget allt. Nu låter det säkert som allt alltid var bra mellan oss, men vi hade våra stunder. Vi bråkade inte så ofta men det hände. Jag kom ihåg hur dåligt jag mådde, jag trodde vi aldrig skulle bli sams igen. Vi hade ett längre gräl en gång, faktiskt så kom jag inte ihåg vad vi bråkade om. Jag mådde piss iallafall, eftersom jag hade övergett min andra kompisar så kände jag mig ensam. Vi ignorerade varandra typ en månad, den månaden var en av dom sämsta men ändå var den bra. Jag började första att man inte kan förlita sig på endast en person. Vi blev sams igen men inget blev riktigt som förut. Det var inte så långt kvar till sommarlovet och nästa termin skulle vi börja gymnasiet. Det var nog då vi började glida ifrån varandra. Du tycktes inte bry dig om mig lika mycket. Det var då jag behövde dig som mest, jag föll men du var inte där och tog emot mig. Det brändes, det var ett slag i hjärtat. Du förstod mig som ingen annan någonsin kommer att göra. Jag beskyller inte allt på dig, jag kanske skulle ha ansträngt mig mer för att få tillbaka dig. Om jag fick chansen att spola tillbaka tiden skulle jag göra det. Även fast vi fortfarande har kontakt så är det verkligen inte desamma. Vem är du nu? jag vet faktiskt inte. Jag vill ha det vackra vi hade tillbaka. Vill du det? Kanske om 10 år du är min bästa vän. Jag vill det. Du är det som saknas i mitt liv, jag är inte lycklig utan dig. You are my missing piece.
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 29 okt 10 - 23:37- Betyg:  | | Jättebra och så sorglig den liknar mitt liv faktiskt. |
|
|
|
