[TwilightFF] - La tua Bella mi amore. Del 7. |
Här är ännu en del, av den berömda *host* novellserien, som är de sista kapitlen av New moon, i Edwards POV. Det var ett tag sen, och har du inte läst de andra delarna så råder jag dig att göra det, hihi. Och det kan jag faktiskt göra, eftersom jag inte har skrivit den här själv. Utan jag har bara översatt den. MED tillåtelse. Min kompis Lucy (från England) har skrivit originalet, och jag är glad och nöjd om det här ens är hälften så bra som på engelska. Hon är grym iallafall, finns andra noveller som jag har översatt av henne. "Moments of completeness" är en, "För hennes skull" är en annan. Den nyaste, "Berusad", är också av henne. Och det kommer fler, så småningom.
Ahja, läs och njut. Glöm inte att kommentera! Jag skickar era kommentarer till henne (översätter dom såklart först) och så, så ni vet :)
Varning för lång text. Och juste, det här är HELA kapitlet "sanningen" i New moon boken, fast som sagt.. ur Edwards POV.
Jag stadgade mig. Jag visste att jag inte kunde skjuta upp det längre. Det var dags att acceptera sanningen. Jag hade varit borta i över sex månader. Möjligheten att Bella hade gått vidare var stor, att det där barnet Jacob jag hade hört så mycket om, egentligen var mer än en vän för min älskling.
Oavsett hennes svar så skulle jag inte såra henne. Jag skulle förbereda den mask av likgiltighet, samma mask som jag hade gömt mig bakom när jag sa hejdå till henne. Tyst skulle jag glida ut ur hennes liv. Hitta Victoria och göra slut på henne, innan jag tog plats som Bellas spöke: gömma mig i skuggorna, förfölja henne och se till att hon är trygg.
Och sen, när Bella verkligen hade gått bort, skulle jag återvända till Volterra för en effektivare död än mitt senaste försök. Inga böner, inga handlingar om nåd.. nej, nu visste jag att bara gå in i Volterra och kräva att få dö skulle aldrig fungera. Volturi handlade efter handlingar, inte böner.
Det var en underlig tröst att tänka på min död på det här sättet. Första gången jag lämnade Bella hade jag inte haft någon plan. Jag hade varit alltför galen i min desperation för att kunna tänka framåt, för min egen framtid. Bellas framtid var allt som betydde något. Den här gången ska jag göra det bättre. Och hon ska få veta hur mycket jag älskar henne - det är jag säker på. Jag ska inte lämna henne med elaka ord den här gången. Hon förtjänade att få veta sanningen om min kärlek.
Det var min plan. Om hon inte ville ha mig tillbaka.
Snälla, Gud, säg att hon vill ha mig tillbaka.
Att ligga med henne såhär, gjorde det enkelt att tro att hon älskade mig och att hon ville ha mig tillbaka. Mina armar hade automatiskt svept sig runt hennes späda kropp, och det verkade tölpaktigt att ta bort dem nu, när hon höll på att vakna. Åtminstone var det hur jag hade motiverat mina handlingar för mig själv Sanningen var så mycket mer självisk. Jag ville hålla henne - och ridderlighet hade ingenting med det att göra.
Medan jag höll henne, kände jag hennes andetag bli häftigare. Hennes puls - så nära där min egen borde varit - ökade. Hon rullade över på sidan för att möta mitt ansikte. Jag väntade ivrigt, och hennes ögon fladdrade.
"Åh!"
Jag blinkade. Bella stängde ögonen igen och täckte dem med sina små händer. Hon var jättevacker, som alltid. Som en tecknad figur, eller ett litet barn som gnuggade ögonen mot solljuset på morgonen. Såg hon inte att himlen fortfarande var kolsvart?
Hon flyttade sina händer från ansiktet och öppnade försiktigt ögonen - först det ena, och sen det andra.
"Skrämde jag dig?"
Jag var ängslig. Hon agerade annorlundare än normalt - mer annorlunda än vad jag kom ihåg. Jag ville inte att hon skulle vara rädd.
Bella svarade inte - hon kanske var rädd, för rädd för att svara. Hon kanske var så rädd att hon inte ens kunde förstå vad jag hade sagt. Men ändå kunde jag inte se någon rädsla i hennes fina ansikte, som var så nära mitt eget. Det enda jag kunde se var skönhet, förvirring och sömnigheten som fanns i hennes ögon. Hon blinkade en, två, tre gånger. Hennes munn öppnades, men stängdes sedan, och bildade tysta ord från ett sinne som jag inte ens kunde utforska. Jag skulle ge allt för att kunna se in i hennes tankar, så bra, så snäll och med hennes röst. Bellas tankar skulle vara underbara, det visste jag. Hon hade ett hjärta av det renaste guld och en glittrande själ full med diamanter, och den där rösten - en sådan ömhet från en ängels munn -
"Åh, nej!"
Hon försökte låta förskräckt, men hennes sömniga röst gjorde bara att det lät lustigt. Jag hade nästan lust att le.
"Vad är det, Bella?"
Hon rynkade pannan och jag blev ännu oroligare.
"Jag är död, eller hur?"
Även om hennes fråga var absurd, talade hon med en sådan övertygelse att Alices vision av Bellas hopp spelades upp i mitt huvud igen.
"Jag drunknade faktiskt. Jäklar, jäklar, jäklar! Det här kommer att knäcka Charlie!"
"Du är inte död"
Det kändes som att det var mig själv jag försökte övertyga, istället för henne. Hon höjde ögonbrynen i misstro.
"Varför vaknar jag inte, då?"
Jag rynkade pannan. Det här samtalet skulle bli mer förvirrat än vad jag hade trott.
"Du är vaken, Bella"
Hon skakade på huvudet.
"Säkert. Det är vad du vill att jag ska tro. Och sedan blir det ännu värre när jag vaknar. Om jag vaknar, vilket jag inte gör eftersom jag är död. Det här är fruktansvärt, stackars Charlie! Och Renée, och Jake..."
Jake. Varulven igen. Var han verkligen så viktig för Bella att hon placerade honom med sin familj? Så viktig att hon placerade honom före mig? Jag noterade att hon inte nämnde vilken smärta hennes död skulle orsaka mig - jag ryste när jag bara tänkte på det - om den inträffade. Jag var inte längre tillräckligt viktig för att vara med på listan över de lyckligt lottade som var älskade av Bella. Jag var bara en dröm, en mardröm dessutom.
"Jag förstår att du kan förväxla mig med en mardröm,"
Jag försökte le, men det såg antagligen bara ut som en grimas.
"Men jag förstår inte varför du skulle hamna i helvetet. Mördade du folk medan jag var borta?"
Hon grimaserade också.
"Naturligtvis inte. Om jag hade varit i helvetet, hade du inte varit här"
Jag suckade. Det här samtalet skulle definitivt inte bli lätt. Jag kunde inte förstå det, och varje ord hon sa hade fått dubbla betydelser, och gjorde mig osäker. Var hennes uttalande om helvetet en komplimang - eller påminde hon mig bara om min odödlighet?
Medan jag funderade, studerade jag hennes ansikte, och var lika glad och förtretad att titta och känna doften av rodnaden som svepte oväntat över hennes bleka kinder. Jag väntade otåligt på en förklaring.
"Så allt det där hände verkligen?"
Hon frågade försiktigt, och hennes rodnad intensifierades av någon outgrundlig anledning. Det fanns ingenting pinsamt med det som hon har varit med om under de senaste dagarna.
"Det beror på. Om du menar att vi nästan blev mördade i Italien så.. ja"
Jag bet tillbaka min mörka sarkasm över mitt svar, och längtade efter att fråga henne vad som hade fått henne rodna. Bella hade aldrig varit lätt att läsa, och än så länge fanns det inga rationella förklaringar för hennes reaktioner.
"Så konstigt. Jag åkte verkligen till Italien. Visste du att jag aldrig har varit längre västerut än Albuquerque?"
Jag försökte motstå frestelsen att himla med ögonen, men det var omöjligt. Det är klart, det är Bella, hon bortser helt från massakern och delen av mitt straff, och fokuserade på rent trivialt nonsens. Jag var arg på mig själv för att jag hade väckt henne. Nu var hon inte på det bästa humöret för det här samtalet.
"Du borde nog somna om. Du yrar"
Bella rynkade pannan.
"Jag är inte trött längre. Vad är klockan? Hur länge har jag sovit?"
"Klockan är strax efter ett på morgonen, så ungefär fjorton timmar"
Vi hade kommit tillbaka till Forks vid elva, och jag hade varit noga med att hålla koll på tiden sedan dess och räknat ner timmarna tills hon vaknade.
Hon sträckte på sig och tog några djupa andetag. Jag tittade nyfiket på medan hon tycktes njuta av den enkla uppgiften att andas.
"Charlie?"
Hon gäspade.
"Han sover"
Jag pausade för bråkdelen av en sekund innan jag fortsatte. Hon skulle säkert höra om sin pappas hat för mig snart nog. Men jag kunde inte låta henne se hur mycket det störde mig.
"Och du ska veta att jag bryter mot reglerna just nu. Inte tekniskt sätt kanske, eftersom han sa att jag inte fick sätta min fot över tröskeln och jag tog mig in genom fönstret istället, men ändå. Jag förstod ju vad han menade"
Hon rynkade pannan igen.
"Har Charlie sagt att du inte är välkommen hit?"
Jag nickade svagt.
"Hade du väntat dig något annat?"
Hennes ögon blixtrade till och i det ögonblicket trodde jag att hon skulle kasta ut mig själv. Men tydligen var hon inte arg på mig, för när hon pratade igen var hennes röst lugn och avslappnad. Hennes ögon blev mildare medan de tittade in i mina.
"Vad var det som hände?"
Jag rynkade pannan. Hände? Vad menade hon?
"Vad menar du?"
"Vad ska jag säga till Charlie? Vad har jag för ursäkt att jag var borta.. hur länge?"
Hon rynkade pannan, och tänkte igenom de ändlösa och sömnlösa timmarna, och jag tittade på henne medan min självförakt ökade. Det var illa nog att hon var tvungen att ljuga för sin far för min skull, men hon kunde inte ens komma ihåg hur länge hon hade varit borta. Och det var mitt fel, det var jag som hade satt henne i denna galna och desorienterade position.
"Bara tre dygn,"
Det hade känts som en livstid för mig. En livstid av händelser som hon aldrig skulle kunna förklara för sin pappa. Jag fortsatte, skuldmedvetet.
"Jag hoppades faktiskt att du skulle komma på en bra förklaring. Jag har ingen"
Hon stönade.
"Underbart"
"Alice kanske kan komma på någonting,"
Jag försökte trösta henne. Jag tyckte inte om att se henne ha ångest - och speciellt inte över någonting som var mitt fel.
Hon verkade tröstad: ångesten försvann från hennes perfekta ansikte och hon slappnade av i mina armar med en suck. Jag kunde dock inte säga om det var av lycka eller sorg.
"Jaha..."
Hon ansträngde sig för att låta nonchalant.
"Vad har du haft för dig fram till för tre dagar sedan?"
Jag blev genast på min vakt.
"Jag har inte gjort någonting särskilt spännande"
Sanningen var att jag skämdes över att berätta för henne om mitt fullständiga misslyckande. Jag trodde att jag spårade Victoria ganska bra - med tanke på min oerfarenhet - men till och med Bella hade sett mer av henne än vad jag hade gjort de senaste månaderna.
Och jag kunde inte berätta för henne om alla de nätter som jag legat skakandes med värk i hela kroppen medan jag tänkt på henne, heller. Jag ville att hon skulle förlåta mig. Jag ville inte att hon skulle se mig som det besatta och farliga monster som jag visste att jag egentligen var.
Hon suckade, och den här gången visste jag att det inte var av lycka.
"Naturligtvis inte"
Hon såg nästan upprörd ut. Jag var tvungen att veta vad hon tänkte.
"Varför ser du så konstig ut?"
Jag blev arg på mig själv för att ha varit så oförskämd på grund av min otålighet.
Hon grimaserade.
"Om du trots allt bara var en dröm, så är det precis vad du skulle svara. Min fantasi måste ha tagit slut"
Hennes uttryck var väldigt tankeväckande. Hon verkade helt övertygad om henne dröm teori. Det förändrade de absurda extravaganta teorierna hon hade haft om mig innan hon visste sanningen. Hon var så övertygad om den här teorin.. men det var vettigt. Bella hade varit med om alldeles för mycket. Jag antar att det var lättare för henne att tänka på allt som hade hänt som en dröm än verklighet.
Nej, Bella, du får inte tänka så. Jag är ingen dröm. Jag är här. Jag älskar dig. Snälla, tro på mig. Hata mig inte. Snälla, säg att du vill ha mig.
"Om jag berättat, slutar du då tro att det här är en mardröm?"
"Mardröm!"
Hon utbrast ordet, och spände sedan huvudet åt sidan och såg ut att vara i djupa tankar.
"Kanske. Om du berättar"
Jag väntade. Jag ville berätta allt för henne, men det var lättare sagt än gjort. Jag hade drömt om denna dagen så länge - faktiskt ända sedan jag lämnade henne. Men ingen av mina dagdrömmar hade varit såhär. Det här var tungt, tafatt och verkligt. Det fanns en verklig risk att hon hatade mig för att jag hade lämnat henne oskyddad. Men hur skulle jag kunna hindra henne från att få veta sanningen? Jag hade redan bestämt mig för att jag inte ville ljuga för henne igen.
"Jag har... jagat"
Där. Det var inte den hela bittra sanningen, men det var inte heller någon lögn. Tekniskt sätt, hade jag jagat.
Hon höjde ögonbrynen.
"Kan du inte komma på något bättre?"
Trots att hon kritiserade mig var hennes röst underbar. Hon hade en ängels röst - den vackraste rösten i världen.
"Det bevisar definitivt inte att jag är vaken"
Jag skakade på huvudet. Jag borde ha vetat bättre än att dra en vit lögn. Det var fel av mig, och Bella var alltför klok för att låta mig slippa undan.
"Jag jagade inte mat,"
Jag pratade långsamt och valde mina ord med omsorg.
"Jag försökte faktiskt spåra. Jag är inte särskilt bra på det"
Hon såg förbryllat på mig.
"Vad spårade du?"
Frågan kom snabbt.
Jäklar. Jag hade hoppats att hon inte skulle fråga det, men som sagt. Hon är Bella. Nyfiken och envis.
"Ingenting viktigt"
Åtminstone ingenting med betydelse. Inte efter allt jag hade gjort mot henne, i alla fall.
Bella såg lika upprörd och skyldig ut som jag kände mig i det ögonblicket.
"Jag förstår inte"
Jag tvekade igen. Här var det: det perfekta tillfället att bekänna allting. Att be om ursäkt och förklara hur fel det var av mig att lämna henne. Be henne om förlåtelsen jag inte förtjänar.
Och fråga henne om hon fortfarande älskar dig, viskade en djävulsk liten röst i mitt bakhuvud.
Jag tog ett djupt andetag och började.
"Jag är skyldig dig en ursäkt. Nej, jag är naturligtvis skyldig dig så mycket mer än så. Men du ska veta att jag hade ingen aning om vilken röra jag lämnade efter mig. Jag trodde att du var trygg här. Jag hade ingen aning om att Victoria skulle komma tillbaka. Jag måste medge att jag lyssnade mycket mer på James tankar den där gången när jag träffade henne. Men jag upptäckte inte att hon hade den här sortens av reaktion i sig. Att hon ens var så fäst vid honom. Nu inser jag nog varför - hon var så säker på honom, att tanken på att han kunde misslyckas aldrig slog henne. Det var hennes självsäkerhet som fördunklade hennes känslor för honom. Som hindrade mig från att se djupet i dem, bandet mellan dem"
Jag babblade, och jag visste det. Jag hade kommit bort från ämnet, min munn spottade bara ur sig slumpmässiga och osammanhängande ord. Min ton lät ynklig, till och med i mina egna öron.
Jag vet att jag sårade dig, Bella. Jag krossade dig. Jag är ledsen. Så ledsen. Snälla, hata mig inte, Bella. Snälla.
"Inte för att det är någon ursäkt för att jag lämnade dig ensam här med henne"
Jag fortsatte, och nu hade jag mer kontroll över mina ord.
"När jag hörde vad du hade berättat för Alice - vad hon själv såg - och insåg att du hade tvingats lägga ditt liv i händerna på varulvar - omogna, opålitliga bestar. Det värsta som finns med undantag för Victoria"
Jag ryste ofrivilligt till vid tanken på det, och då insåg jag att jag hade gjort det igen. Jag hade tappat bort orden igen och allting hade blivit en enda röra, eftersom jag innerst inne var skräckslagen.
"Snälla, du måste förstå att jag inte hade en aning om det. Jag skäms, jag mår illa när jag tänker på det, till och med nu, när jag har dig hos mig. Jag är den ynkligaste, eländigaste -"
Bella höll upp en hand, och mina ursäkter dog i min råa och törstiga strupe.
"Sluta"
I hennes ögon kunde jag se tusen, miljoner känslor.. rädsla, smärta, nederlag, hjälplöshet, skräck.. ingen av dem var bra. Jag kände henne darra i mina ögon.
Och så gjorde hon någonting som jag aldrig hade kunnat förvänta mig. Hon la upp en mask för sitt ansikte: en mask jag kände igen. Det var precis samma mask som jag hade använt för att täcka över mina känslor när jag sa hejdå till henne. Hennes bottenlösa ögon var plötsligt blanka och tomma. Döda.
"Edward,"
Hon började och mitt hjärta vred sig i mitt bröst när hennes röst bröt sig på andra stavelsen i mitt namn.
"Det räcker nu. Du kan inte tänka på det sättet. Du får inte låta dina.. skuldkänslor ..styra ditt liv. Du kan inte ta ansvar för allt som händer mig här. Inget av det är ditt fel, det är bara en del av hur livet är för mig. Så om jag ramlar framför en buss eller vad som nu råkar hända härnäst, måste du inse att det inte är ditt jobb att ta på dig skulden. Du kan inte sticka till Italien bara för att du är ledsen att du inte kunde rädda mig. Även om jag hade hoppat från den där klippan för att ta livet av mig, så hade det varit mitt val, och inte ditt fel. Jag vet att det ligger i din natur att klandra dig själv för allt som händer, men du får inte låta det gå så långt. Det är väldigt oansvarigt. Tänk på Esme och Carlisle och -"
Hon tog ett djupt, skakigt andetag, och det såg ut som att hon försökte övervinna känslorna hon kände, för att kunna avsluta sitt korta tal.
Jag försökte övervinna mina känslor också. Men inte den skuld som hon pratade om, även om jag villigt kunde erkänna att det var en betydande del av vad jag känner just nu. Men tillbaka i Volterra, i solen, på den olidliga resan jag hade gjort för att avsluta mitt odödliga liv.. där hade skuldkänslorna bara varit en oändligt liten del av min tortyr av kärlek och förlust. Kunde.. kunde Bella inte se det?
"Isabella Marie Swan,"
Jag började långsamt, jag hade fortfarande inte riktigt förstått.
"Tror du att jag bad Volturi att döda mig för att jag kände mig skyldig?"
En hemsk tanke sprang plötsligt genom mina tankar. Kanske antog hon att mina känslor var döda och begravna, eftersom hennes uppenbarligen var det. Hon kanske inte vill att jag ska älska henne.
Förvirring bröt sig genom hennes mask.
"Gjorde du inte det?"
"Kände mig skyldig? Jo, väldigt mycket. Mer än du anar"
Hon rynkade pannan.
"Vad menar du då? Jag förstår inte"
Hon såg så förvirrad ut, stackaren, att jag skyndade mig med att förklara. Men trots att mina ord var ofarliga, måste mina ögon ha skrikit ut dem. Jag kunde inte kontrollera mina uttryck medan jag lät blicken vandra över hennes ansikte för att se om det fanns några tecken på undanstoppade känslor bakom hennes mask.
"Bella, jag sökte upp Volturi för att jag trodde att du var död. Även om jag inte hade någonting med din död att göra. Även om det inte var mitt fel så hade jag rest till Italien. Jag borde naturligtvis ha varit mer eftertänksam - jag borde ha pratat direkt med Alice istället för att acceptera andra-hands informationen från Rose. Men vad skulle jag tro när pojken sa att Charlie var på begravningen? Hur stor var chansen att det var någon annans begravning?"
Chanserna.
Jag hade tänkt att sätta punkt där, men objudet kom tankarna tillbaka, och jag såg framför mig varje steg som hade lett mig till Volterra: Bellas hopp. Alices vision. Rosalies uppmaning. Pojkens ord. Min smärta. Aros girighet. Bellas armar.
Ett berömt citat fladdrade till liv i mina ögon: En större makt än vi kan motsäga motverkas av vår väsentlighet.
"Vi har alltid haft oddsen emot oss. Misstag efter misstag. Jag ska aldrig kritisera Romeo igen"
Jag vände mig om mot Bella: min alldeles egna Julia. Så nära döden hon hade sett ut i Alices vision. Till och med nu, när jag låg bredvid henne, kunde jag inte förena det smärtsamma leendet på hennes läppar då, med hennes nuvarande förvirring.
"Men jag förstår fortfarande inte,"
Hennes ord bröt sig igenom mina tankar.
"Än sen?"
"Ursäkta?"
"Än sen om jag var död?"
Om ingenting annat hade överraskat mig den kvällen, var de här sex enkla orden mitt fördärv.
Jag var i chocktillstånd, och mina tankar virvlade runt i mitt huvud likt en tornado. Jag var orolig att hon skulle hålla mig borta, att jag inte skulle få vara en del av hennes liv igen. Jag kunde inte föreställa mig att hon kunde tro detsamma om mig. Hade jag inte gjort min desperation för henne ynkligt uppenbar? Kunde hon verkligen tro på de uppenbara lögnerna som jag hade viskat till henne i skogen? Hade hon inte sett felen, de skrikande osanningen i mina ord?
Kunde Bella fortfarande tro att jag inte älskar henne?
"Minns du ingenting av det jag har sagt till dig tidigare?"
Om Bella trodde att jag inte älskar henne.. om det tomma uttrycket i hennes ögon var riktat mot mig - en platonisk likgiltighet för min närvaro i hennes sovrum, i hennes säng. Det var nästan lika smärtsamt som det hade varit att säga adjö till henne.
"Jag minns allt du har sagt"
Mitt sinne grät. Allt.. allt. Hon mindes varje beröring, varje kyss, och ändå, var hon så kall och okänslig för min beröring. Mindes hon vår förstörda relation med glädje eller förakt? Skulle hon låta mig upprepa mina känslor eller skulle hon vända sig bort, äcklad av det hon brukade hålla så kärt?
Jag tittade ner på hennes tomma ansikte, och fann tillförsikt. Trots allt, hade hon kommit tillbaka till mig. Hon hade medvetet och oansvarslöst riskerat sitt liv för att rädda mitt. Även om hon inte älskar mig längre, så skulle vi klara det på något sätt. Jag skulle vänta, och det kommer jag göra. Jag skulle göra vad som helst för henne.
Försiktigt försökte jag få ur en reaktion från de uttryckslösa ögonen bakom hennes mask, och jag rörde med fingertoppen vid hennes underläpp. En vacker rodnad spred sig snabbt över hennes kinder och jag skrattade nästan av lättnad. Det fanns en chans. Vi kunde räddas.
"Bella, du verkar ha missuppfattat någonting viktigt,"
Jag skakade huvudet.
"Jag trodde att jag redan hade förklarat det här. Jag kan inte leva i en värld där du inte existerar"
Om jag hade varit glad den korta sekunden när jag rört vid henne, hade min lycka försvunnit nästan direkt när hon drog sig undan och rynkade på ögonbrynen.
"Jag är... förvirrad"
"Jag är bra på ett ljuga, Bella. Det måste jag vara"
Jag hade tänkt att dessa ord skulle vara en tröst, ett avslöjande. Men ännu en gång blev jag förvånad av hennes reaktioner och hon gled ur mina armar, och hon kippade efter luft som om den hade tagit slut. Hennes mask smälte bort och smärtan i hennes ögon sa allt jag behövde veta, eftersom jag insåg att hon hade misstolkat mina ord. Jag blev arg på mig själv för min dumhet. I ett försök att förklara, hade jag bara gjort allting mycket värre.
"Låt mig prata färdigt!"
Hon pep till i min famn.
"Jag är bra på att ljuga, men att du trodde mig så omedelbart..."
"Du.. vill.. inte.. ha mig med?"
"Det var... plågsamt"
Hon rörde sig inte. Hon höll ihop sina händer och tryckte de mot hennes bröst. Det såg ut som att hon försökte vagga någonting där.
"När vi var i skogen, när jag sa adjö -"
Jag ville inte att det skulle hända, jag kämpade för att hålla mig fast i nuet, att glömma det förflutna. Men objudet kröp det in i mina tankar, precis som förut, och i ett kort ögonblick var jag där i skogen igen. Jag såg hennes perfekta ansikte, smärtan i hennes ögon..
"Vad som hände med Jasper - det var ingenting, Edward! Ingenting!"
"Det här handlar om min själ, eller hur?! Carlisle berättade om det där, och jag bryr mig inte, Edward. Jag bryr mig inte!"
"Du kan ta min själ. Jag vill inte ha den utan dig - den är redan din!"
"Du tänkte inte släppa taget. Det märktes. Jag ville inte göra det - det kändes som om jag skulle dö - men jag visste att om jag inte kunde övertyga dig om att jag inte älskade dig längre, skulle det bara ta ännu längre tid för dig att gå vidare i livet. Jag hoppades att du skulle gå vidare om du trodde att jag hade gjort det"
När jag sa det här nu, verkade allting jag sagt i höstas så löjligt, att de absurda orden någonsin ens hade haft någon mening. Jag hade underskattat hennes känslor, trott att de var svaga och flexibla, men jag kunde se nu hur hypnotiserad jag hade varit. Men efter allt, var möjligheten att Bella hade gått vidare väldigt stor. Men fick det mig att älska henne mindre? Nej. Jag kommer alltid att älska henne, mer än någon annan någonsin har älskat någon förut. I all evighet.
"Klippa alla band,"
Hon viskade och i det ögonblicket mindes jag mina planer för henne säkerhet, som hade gått så fruktansvärt snett.
Klippa alla band. Ett enkelt sår. Det är vad jag sa till mig själv. Men hur gick det från ett sår till ett stickande raseri, som sedan blev en tortyr jag inte kunde fly ifrån?
Jag ryste.
"Precis. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så enkelt! Jag trodde att det skulle bli nästintill omöjligt - att du skulle vara så säker på sanningen att jag skulle tvingas ljuga i timmar för att ens så ett litet frö av tvivel. Jag ljög, och jag är ledsen - så ledsen för att jag gjorde dig illa, så ledsen att det inte tjänade någonting till. Jag kan inte skydda dig från den jag är. Jag ljög för att rädda dig, och det fungerade inte. Förlåt mig"
Jag visste att jag bad om en förlåtelse jag inte förtjänar.
Bella såg på mig med stora ögon.
Jag är ledsen, Bella. Förlåt mig. Jag är ledsen, Bella. Förlåt mig. Jag är ledsen, Bella. Förlåt mig.
"Men hur kunde du tro mig? Efter alla tusentals gånger jag har förklarat hur mycket jag älskar dig. Hur kunde du låta ett enda ord krossa ditt förtroende för mig?"
Ett ord. Bara ett ord.
"Nej"
Bella sa ingenting. Jag tyckte mig se en ilning av smärta i hennes ögon, och jag hoppades att hon inte också tänkte tillbaka på den där kvällen. Jag ville inte såra henne ännu mer. Jag ville inte att hon skulle minnas den natten med samma smärtsamma tydlighet som jag gjorde.
"Men jag skulle vilja be dig om en tjänst, om det inte är så mycket begärt"
Hon tittade upp för att låta sina ögon möta mina. Tårarna som läckte ut genom dem kunde inte dölja den vackra bruna färgen, och för ett ögonblick tillät jag mig själv att vara de tårarna. Jag dränkte mig i hennes ögon, jag lät dem dra ner mig i deras djup, lät dem skölja bort smärtan som brände inuti mig.
Hon såg. I en oändlig bråkdel av en sekund lät jag henne se hur mycket smärta det här orsakade mig.
"Jag såg det i dina ögon - såg att du verkligen trodde att jag inte ville ha dig längre"
Jag fortsatte, och hatade mig själv för att jag gjorde det. Men jag kunde inte låta bli.
"Det var så absurt, så löjligt. Som om jag kunde existera utan att behöva dig!"
Bella rörde sig fortfarande inte, men hennes underläpp darrade.
Jag skakade henne lite lätt, fortfarande medveten om hennes sårbara kropp under mina fingertoppar.
"Bella.. Allvarligt talat, vad tänkte du på?"
Darrningen på hennes läppar spred sig till hennes axlar, och sedan vidare ner, och en plågsam våg av smärta sköljde över mig när hon började gråta. Masken var helt borta nu, och ansiktet bakom den var lika olyckligt som jag hade befarat.
"Jag visste det! Jag visste väl att det var en dröm"
Det tog ett ögonblick för hennes reaktion att sjunka in, och när det hade gjort det skrattade jag i bitter frustration.
"Du är omöjlig!"
Jag suckade.
"Hur ska jag uttrycka mig för att du ska tro mig? Du sover inte, du är inte död. Jag är här, och jag älskar dig"
Hon stelnade till i min famn. Jag lyfte upp hennes huvud och kupade försiktigt mina händer om hennes kinder, tvingade henne att se på mig. Min röst blev mjukare medan jag fortsatte.
"Jag har alltid älskat dig och jag kommer alltid att älska dig*. Jag tänkte på dig hela tiden, såg ditt ansikte framför mig varenda sekund medan vi var isär. När jag sa att jag inte ville ha dig var det den mörkaste formen av hädelse"
(*Detta är med i den engelska boken, men inte den svenska. Varför vet jag inte, ganska kasst tycker jag. Så jag tog med det iallafall)
Om jag hade trott att min förnyade kärleksförklaringar till henne skulle lugna henne, trodde jag fel. Hon drog sitt ansikte ur mitt grepp och skakade på huvudet. Jag stirrade. Hon såg så trasig ut. Om mina ord inte kunde bevisa min kärlek till henne - för henne.. vad skulle då göra det?
"Så, du tror mig inte?"
Jag hade inte behövt fråga, inte egentligen, för jag visste redan svaret.
"Varför tror du på en lögn, men inte på sanningen?"
Hon flämtade efter luft en stund innan hon svarade, och hennes röst skar sig två gånger, men hennes svar var talat med fullkomlig övertygelse.
"Det var aldrig rimligt att du älskade mig. Det visste jag hela tiden"
Mina tankar var i fullkomlig kaos nu, ifrågasatte hennes ord och andetag. Älskade hon mig, eller inte? Tror hon mig, eller inte? Jag kunde tydligen inte förmå henne med ord, så kanske skulle åtgärder få henne att inse sanningen.
"Jag ska bevisa att du är vaken,"
Jag lyfte upp hennes ansikte mot mitt eget med mina händer. Hennes ögon vidgades i chock, och hon lutade sig bort lite, men jag var fast besluten. Mer än så - jag var nästan galen. Bella trodde inte att jag älskade henne. Bella tyckte inte att hon var värd min kärlek. Och som om det inte vore skandalöst nog, har jag varit återförenad med min ängel i över ett dygn nu, och jag har fortfarande inte fått kyssa henne där jag ville kyssa henne allra mest - hennes läppar. Jag tog försiktigt tag i hennes kinder med båda mina och såg rädslan och motviljan i hennes vackra ansikte. Hon var så vacker på nära håll, hennes ögon glittrade och några små fräknar prickade hennes bleka ansikte. Hennes läppar var bara några millimeter ifrån mina egna, och jag lutade mig framåt, närmare -
"Snälla låt bli"
Jag hejdade mig. Om det inte vore för tonen i hennes röst, var jag inte säker på om jag någonsin skulle ha funnit styrkan inom mig att motstå att överbrygga avståndet mellan oss. Hon frågade - nej, bad mig, tiggde - att låta bli. Men detta var det närmaste jag hade varit henne på sex månader. Hennes hjärta dunkade mot mitt bröst. Adrenalinet rusade genom hennes ådrot, tryckta mot mina. Hennes andedräkt var varm och söt mot min kind. Jag var inte säker på att jag skulle kunna låta bli.
"Varför?"
Jag frågade mest för att distrahera mig själv från den enorma frestelsen hon gav ifrån sig.
Hon suckade.
"När jag vaknar -"
Jag öppnade munnen i frustration, för att protestera, och hon såg det och började om.
"Okej, glöm det. När du försvinner igen så kommer det bli svårt nog ändå, utan det här"
Jag grimaserade: en annan djup och obehaglig tanke hade slagit mig. Hon hade gått tillbaka till sin drömteori. Tänk om hon inte trodde på något av det här? Tänk om hon helt enkelt bara hittade på ursäkter, för att bespara mig smärtan av hennes vägran? Tänk om hon verkligen hade gått vidare?
"Igår när jag rörde dig, du var så.. tveksam, så försiktig, och samtidigt precis som förr. Jag måste få veta varför. Är det försent? Har jag sårat dig för mycket? Har du gått vidare, precis som jag ville att du skulle göra? Det vore.."
..hjärtslitande, plågsamt och förödande.
"..inte mer än rätt. Isåfall har jag inte invändningar. Så försök inte skona mina känslor, är du snäll - utan säg som det är. Kan du fortfarande älska mig efter allt jag har gjort mot dig? Kan du det?"
Hon rynkade pannan och spetsade läpparna.
"Vad är det för en korkad fråga?"
"Bara svara, snälla"
Hon stirrade på mig i några sekunder, och jag kunde ha svurit på att jag kände mitt hjärta fladdra till i bröstet på mig, förbereda sig på att krossas igen. Här var det. Detta var ögonblicket. Hon var påväg att berätta att hon hatade mig, att hon hade kommit över sina löjliga känslor för mig för länge sedan. Att den enda anledningen till att hon åkte till Volterra för att rädda mig var medlidande och hennes obevekliga vänlighet som jag inte längre förtjänade.
"Mina känslor för dig kommer aldrig att försvinna,"
Hon svarade tillslut.
"Det är klart att jag älskar dig - det finns ingenting du kan göra åt det!"
Hon älskar mig.
Hon älskar mig. Fortfarande.
"Det var allt jag ville höra"
Det var det enda jag lyckades få fram innan jag pressade mina läppar mot hennes, nästan våldsamt, och jag njöt mer än någonsin av våran återförening.
Och i det ögonblicket visste jag att jag hade haft fel.
Fängelsehålorna i Volterra var inte helvetet.
Men med armarna runt Bella var inte heller himlen.
Det här var båda. Smaken av Bellas läppar under mina egna var himlen jag hade begärt, den sällhet jag hade sökt när jag ville dö. Bellas ansikte under mina fingrar, och hennes egna fingrar som utforskade mitt ansikte var den perfekta påminnelsen om elden som brann i min strupe. Hennes suckar av mitt namn lugnade den brännande smärtan jag burit med mig i de senaste mörka månaderna av min existens.
Men det var helvetet också. Eftersom det här var det enda vi kunde göra. Det här var så nära vi kunde komma varandra, och det var inte tillräckligt. Jag ville ha mer. Självisk och girig som jag var ville jag ha mer av Bella än dessa kyssar. Mer än möjligt. Jag ville ha hennes nakna hud under min egen, att hon skulle bära mitt efternamn, våra namn sida vid sida på ett gammalt släktträd. Jag ville ha ett litet brunögt barn i mitt knä och ett hus för oss själva i den soliga staden där hon hade växt upp, staden som hon älskade.
Jag ville vara med henne på alla sätt. Jag ville vara som henne. Jag ville gifta mig med henne, älska med henne, dö med henne. Jag ville att det omöjliga skulle vara möjligt. Att hennes läppar pressades mot mina var min egen hyllning till denna outtalade önskan.
"Bella... Bella... Åh, Bella..."
Jag var knappt medveten om att min röst uttalade hennes namn, om och om igen. Kyssar var kraftfulla saker. I sagor var det riddare i skinande rustningar, som räddade sin älskade, med en kyss. I sagor kan en kyss läka alla sår och bryta mot förtrollningar. Min förtrollning bröts definitivt med denna kyss, medan min modiga Bella - mycket modigare än någon riddare - pressade sina läppar mot mina och räddade mig från mitt självpåtagna fängelse. Men mina sår gapade fortfarande på grund av vad jag ville och aldrig kunde få. Var det möjligt att dö av en kyss?
Så med en kyss, jag dör.
Ja, kanske var det något som talar för Romeo och Julia, trots allt. I det citatet fick jag iallafall mitt svar. Och med denna kyss, var mannen jag varit det senaste halvåret död. Jag var en ny Edward - inte riktigt samma man som när jag hade varit med Bella, men inte alls den man jag hade varit före henne, eller utan henne. Jag var äntligen lycklig igen, men också mycket, mycket mer självisk. Mycket mer beskyddande för min kärlek, och alltid jagad av mitt förflutna, men ser fram emot en framtid med henne. Jag ska aldrig lämna henne igen.
Om det inte vore så att Bella behövde syre, så hade jag aldrig skilt mina läppar från hennes. Hennes kropp under min var alldeles för frestande - hennes smala midja, kurviga höfter, hennes ben som var sammanflätade med mina.. Hennes kropp var ett paradis jag aldrig skulle tröttna på.
Men tyvärr var jag tvungen att avsluta kyssen. Men jag kunde inte vara ifrån henne för länge. Jag släppte hennes hår och lutade mig istället med huvudet mot hennes bröst. Jag lyssnade på hennes hjärtslag, memorerade ljudet av det. Jag tryckte mig närmare, ville komma närmare ljudet, och utan att andas i några sekunder lyssnade jag på det mest perfekta ljudet någonsin, det vackraste ljudet i min värld - hennes hjärtslag. Beviset på att hon var här hos mig, att hon lever och mår bra.
"Jag lämnar dig inte, förresten"
Jag försökte få min ton att låta så normal som möjligt, så att hon enkelt skulle förstå sanningen bakom mina ord. Men hon sa ingenting till svar, och hennes tystnad var tillräckligt hög för att skrika ut en miljon tvivel.
"Jag ska ingenstans,"
Jag kupade händerna om hennes kinder och såg in i hennes vackra bruna ögon.
"Inte utan dig. Jag lämnade dig bara för att jag ville att du skulle få chansen att leva ett normalt, lyckligt, mänskligt liv. Jag märkte vad jag gjorde mot dig - jag utsatte dig för ständig fara, jag höll dig borta från den värld du tillhörde, och jag riskerade ditt liv varje ögonblick vi var tillsammans. Så jag var tvungen att göra någonting, och det verkade som att allt jag kunde göra var att ge mig av. Om jag inte hade trott att det var det bästa för dig skulle jag inte ha klarat det. Jag är alldeles för självisk. Bara du kunde vara viktigare än vad jag ville ha... det jag behövde"
Och det var sant. Medan jag var borta hade jag tappat räkningen på hur många stunder jag hade tillbringat med att planera min återkomst, stunder jag bara koncentrerat mig på att komma ihåg Bellas leende för att orka med ytterliggare en minut utan henne. Så många gånger hade jag varit så nära på att knäckas - gå av på mitten, för att sedan ramla ihop i tusentals små bitar, men tanken på Bellas välmående fick mig härda ut. Men vad jag ville... vad jag behövde...
"Vad jag vill ha och behöver är att vara med dig, och jag vet att jag aldrig kommer att ha styrka nog att lämna dig igen"
Jag fortsatte med ett leende.
"Jag har alldeles för många ursäkter för att stanna - tack och lov! Det verkar inte som att du kan vara trygg, hur långt jag än reser ifrån dig"
"Lova mig ingenting"
Bella viskade, och hennes röst var svag. Jag kunde fortfarande se tvivlet i hennes ögon, även om det bleknade. Ändå lät hon sig inte lita på mig. Varför släppte hon inte in mig?
"Tror du att jag ljuger för dig nu?"
Fientligheten sipprade motvilligt in i min ton. Hon hade kysst mig tillbaka... men trots alla mina ansträngningar att få henne inse hur älskad hon var, gjorde hon envist motstånd. Var det möjligt att hon var mer sårad på grund av mina handlingar, än vad Alice hade förutsett?
"Nej, inte ljuger"
Hon skakade på huvudet - om än osäkert.
"Du kan mena det... nu. Men imorgon då, när du minns alla anledningarna till att du faktiskt lämnade mig? Eller om en månad, när Jasper försöker ta ett bett av mig?"
Jag ryggade tillbaka när hon nämnde sin katastrofala födelsedag, för så länge sedan. Även med Jaspers uppriktighet från vår tidigare diskussion, ville jag inget hellre än att skydda henne från sånna tankar. Medan jag såg i hennes ansikte, tolkade hennes uttryck, verkade det som att hon tänkte tillbaka på olyckan i september.
"Du hade ju tänkt igenom ditt första beslut väldigt noga, eller hur?"
Hon gissade, och med smärta och fruktan mindes jag de ändlösa tre dagarna som jag hade dragits mellan rätt och fel, gott och ont. De tre dagarna innan jag begick mitt största misstag någonsin.
"Du kommer att göra vad du tror är rätt"
Jag försökte, Bella. Jag försökte verkligen göra det som var bäst för dig.
"Jag är inte så stark som du tror. Rätt och fel betyder inte så mycket för mig längre: jag hade tänkt komma tillbaka iallafall. Innan Rosalie berättade nyheten för mig hade jag redan slutat leva en vecka i taget, eller ens en dag i taget. Jag kämpade för att ta mig igenom varje enskild timme. Det var bara en tidsfråga - och inte särskillt lång tid - innan jag hade knackat på ditt fönster och bönfallit dig att ta tillbaka mig. Jag bönar och ber gärna nu, om du vill"
Hon grimaserade, ett tecken på sin motvilja.
"Skämta inte, är du snäll"
"Det gör jag inte,"
Jag såg på hennes osäkra ansikte. Så vackert. Så perfekt.
"Kan du vara snäll och lyssna på vad jag säger? Kan du låta mig försöka förklara hur mycket du betyder för mig?"
Jag väntade, tog mig tid att titta in i hennes tvivelaktiga ögon. Jag hade haft mycket tid att tänka på detta. Hur hon hade fyllt mitt tidigare i liv med alla regnbågens vackra färger från det ögonblicket hon - med all sin skönhet och godhet - kom in i mitt liv. Alla tusentals ord jag skulle säga till henne om jag någonsin träffade henne igen. Jag måste erkänna att jag hade planerat vad jag skulle säga till henne - hur jag skulle uttrycka min smärta och glädje i ord. Men när jag tittade in i hennes ögon, tappade jag bort mig. De orden jag sa nu var inte planerade, de var inte ens ord jag hade tänkt på innan jag sa dem högt. Och ändå visste jag att det var det mest absoluta sanningen jag någonsin hade yttrat, under alla de år jag vandrat på jorden.
"Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor - små ljuspunkter av mening. Sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand: där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horisonten blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inte stjärnorna längre. Och det fanns ingen mening med någonting"
När jag avslutade mitt tal, var hon väldigt stilla. Jag tyckte mig se ett flimmer av... igenkännande i hennes ögon, men medan jag väntade på att hon skulle säga något, försvann det sakta men säkert.
"Dina ögon kommer att vänja sig,"
Hennes röst var svag och tonfallet var ledsamt.
"Det är just det som är problemet. De gör inte det"
Hon såg fortfarande skeptisk ut. Korkade flicka.
"Dina förströelser då?"
Det tog ett tag för mig att förstå vad hon menade. Jag skrattade bittert när jag kom ihåg mina patetiska ursäkter.
"Bara en del av lögnen, älskling"
Vi vampyrer brukar vanligtvis vara väldigt lätt distraherade - så många förhöjda sinnen att utforska med. Men hur kunde någonting inte påminna mig om Bella?
"Det fanns ingenting som kunde skingra mina tankar från.. lidandet. Mitt hjärta har inte slagit på nästan nittio år, men det här var annorlunda. Det var som om mitt hjärta hade försvunnit - som om jag var ihålig. Som om allt jag haft inom mig var kvar här hos dig"
Bella rynkade pannan.
"Så lustigt,"
Jag höjde ena ögonbrynet. Så vitt jag visste, hade ingenting varit roligt på flera månader.
"Lustigt?"
"Konstig t, menade jag. Jag trodde att det bara var jag. En stor del av mig försvann också. Jag har inte riktigt kunnat andas på väldigt länge"
Hon tog ett djupt andetag, som för att se om det gick bättre nu, och hon andades ut nästan lycklig i triumf.
"Och mitt hjärta,"
Hon fortsatte.
"Det var definitivt borta"
Jag förstod inte hur någonting sådant kunde vara möjligt, hur en sådan kärleksfull varelse kunde förlora kontakten med sina stadiga hjärtslag, men jag ifrågasatta det inte. Istället vilade jag mitt huvud mot hennes bröst än en gång, blundade och njöt av de vackra, stadiga hjärtslagen jag hörde. Var det än hade varit någonstans, så var Bellas hjärta tillbaka på sin plats nu. Det var ingen tvekan om det. Och jag skulle ge vad som helst för att få höra det ljudet i resten av min existens med henne.
"Så det där spårandet var inte förströelse?"
Hon hade låtit sin kind pressas mot mitt hår. Hennes hjärtslag dunkade i en snabbare rytm medan hon pratade, men hennes ord tog mig bort från min plats på hennes bröst.. långt bort.. tillbaka till mina ödsla dagar i Brasilien.
"Nej,"
Jag suckade.
"Det var inte förströelse. Det var en plikt"
Hon rynkade pannan.
"Vad betyder det?"
"Det betyder att även om jag inte väntade mig att Victoria skulle utgöra ett hot, så tänkte jag inte låta henne komma undan med.."
Jag slutade, ovillig att avslöja de onda aspekterna i Victorias tankar. Det fanns en anledning till att jag inte hade väntat allt för länge innan jag sökte upp henne igen. Aro och Felix och resten av Volturi njöt av att döda, som James och så många andra av vår sort, men Victoria.. hon tyckte om att leka med sitt byte. Även om hon inte kunde komma åt Bella längre, så var hon fortfarande farlig.
"Hur som helst, var jag värdelös på det,"
Jag fortsatte.
"Jag spårade henne hela vägen till Texas, men så följde jag ett falskt spår till Brasilien - när hon egentligen hade återvänt hit. Jag var inte ens på rätt kontinent! Och hela tiden, värre än mina värsta farhågor -"
"Spårade du VICTORIA?!", utbrast hon alldeles för högt.
Jag stelnade till. Jag hade glömt att jag inte berättat det för henne än. Jag förberedde mig för att fly – om det skulle vara nödvändigt – Bellas ord hade varit mycket högre än våra tidiga viskningar. Men Charlies snarkningar vacklade bara till i ett par sekunder, innan de återfann sin naturliga rytm.
”Inte särskilt framgångsrikt,” sa jag förbryllat. Bella verkade nästan arg av misstro. ”Men jag ska göra bättre ifrån mig den här gången. Hon kommer inte att få förpesta luften genom att bara andas den så länge till,” lovade jag, och en våg av ilska sköljde över mig av blotta tanken på den där vidriga kvinnan.
Bella stirrade oförstående på mig.
”Det ... är... uteslutet”
Jag rynkade pannan. Jag förstod hennes önskan om att ge alla en andra chans, men när hon aktivt sökt efter Bella, försökt komma åt henne – hade hon förlorat sin. Och nu ska jag döda henne, med mina egna händer.
”Det är försent för henne,” sa jag högt. ”Jag kanske kunde ha låtit den förra gången passera, men inte nu, inte efter –”
”Lovade du inte alldeles nyss att du inte skulle lämna mig?”
Jag stelnade till: alla tankar på Victoria var som bortblåsta. Hennes ton var bedjande, nästan krävande. Det var inte alls som henne ynkliga ord i skogen den där dagen, som jag bara vill glömma. Men tonen i hennes röst nu påminde mig om det, och det var så smärtsamt att jag tappade andan. Skulle jag aldrig bli fri från den där eftermiddagen?
”Det går inte särskilt väl ihop med en utdragen spårningsexpedition, eller hur?” fortsatte hon, men nu var hennes röst lugn. För lugn.
Men det funkade: skogen var nu tillfälligt glömd och ersatt av Victoria. Skogen var ett minne nu – oförändringsbart. Det fanns ingenting jag kunde göra åt det som hände i september, hur mycket jag än skulle vilja. Men här var en motståndare som jag kunde skada tillbaka. Och det skulle jag med glädje göra. I mina tankar var Victoria och skogen en. De hade båda skadat Bella. De skulle betala, och jag skulle utföra deras bestraffning.
”Jag ska hålla mitt löfte, Bella,” lovade jag. ”Men Victoria –” jag fräste till när jag uttalade hennes namn. ”ska dö. Snart.”
Bellas ögon vidgades.
“Nu ska vi inte förhasta oss,” sa hon alldeles för snabbt. ”Hon kanske inte kommer tillbaka. Jakes flock har säkert skrämt iväg henne. Det finns faktiskt ingen anledning att börja jaga henne. Dessutom har jag större problem än Victoria.”
Tja, det var åtminstone något som vi var överens om.
”Ja,” sa jag, och valde mina ord med försiktighet. ”Du har rätt. Varulvarna är ett problem.”
Bella fnös.
”Jag pratade inte om Jacob,” sa hon, och jag kände en underlig känsla av olust över att hon så lätt kunde nämna de senaste vidriga varelserna som varit i närheten av henne. ”Mina problem är avsevärt värre än några unga vargar som ställer till det för sig.”
Mina ögon blev mindre när mina misstankar och farhågor bekräftades: Bella var alldeles för invecklad i den här.. föreningen.. med vargarna. Det var lika ohälsosamt för henne som hennes vänskap med min familj, den enda skillnaden var att hon visste och förstod att vi var farliga för henne, men inte vargarna. Bella trodde att hennes nya husdjur inte var mer harmlösa än hundar.
Åh Bella, när ska du lära dig? Lita inte på honom. Lita inte på mig. Lita inte ens på dig själv – det är bevisat hur fel ditt omdöme är. Bara spring iväg – fly – och vänd aldrig om, se aldrig tillbaka.
Jag var arg igen – på henne, på mig själv... och på honom. Hunden. Jag längtade efter att förklara farorna med hennes vänskap med honom. Jag ville be henne att berätta allting för mig: hennes ännu större problem, den exakta meningen med hennes relation med den här ’Jake’, varenda detalj av hennes liv sen jag lämnat henne i september.. Jag ville skaka om henne och kräva att hon skulle bryta all kontakt med vargarna som hon pratade om, men jag skulle aldrig kunna tvinga henne göra det, och förresten, jag visste att det inte skulle vara någon idé. Bella var envis: för envis för hennes eget bästa.
”Jasså?” sa jag istället, tvingade mig själv att tillbaka till samtalet. Det där andra skulle vi få ta vid ett annat tillfälle. När jag fortsatte, kunde jag inte göra någonting åt att min tonen i min röst var sarkastisk. ”Vilket är då ditt största problem? Det som får Victorias jakt på dig att framstå som så obetydlig”
Bellas ögon var på sin vakt igen. Hon såg nästan.. skyldig ut.
”Det näst största då?” erbjöd hon.
”Som du vill”
Hennes reaktion hade förvirrat mig och jag skulle kunna dö för att få veta mer, men jag skulle nöja mig med denna kompromiss. Jag hoppades att styra tillbaka samtalet till denna punkt senare.
Hon tvekade fortfarande. För första gången inatt, såg hon skräckslagen ut. Och så viskade hon, ”Det är andra som kommer att söka upp mig”
Jag suckade. Förstås. Volturi. Bella var fortfarande rädd för dem, så rädd att hon inte vågade nämna dem vid namn. Jag hade inte glömt de – de var nära toppen av min lista av oro också.
Men vänta..
”Volturi är bara ditt näst största problem?”
Vad kan vara värre än Victoria, Volturi och varulvarna? Jag försökte minnas om Alice hade sett några andra faror i hennes väg.
”Du verkar inte särskilt upprörd över det”
Jag log, tog mig tid att påminna mig själv om allt som jag noterat i Volterra.
”Jag har haft gott om tid att tänka igenom saken,” försäkrade jag henne. ”Tiden betyder något helt annat för dem än det gör för dig – eller ens för mig. De räknar år som du räknar dagar, det skulle inte förvåna mig om du hann fylla trettio innan de kom att tänka på dig”
Till min stora skräck bleknade Bellas kinder snabbt efter att jag uttalat orden. Hon började skaka, och jag förbannade mig själv för att ha varit så dum och känslokall. Hur kunde jag hänvisa till dem så lätt när det stod klart att Bella fortfarande fruktade dem, lika mycket som jag gjorde?
”Du behöver inte vara rädd,” sa jag ivrigt. ”Jag tänker inte låta dem göra dig illa.”
”Sålänge du är här,” sa hon nästan kvävandes.
Jag hindrade en suck. Hur många gånger skulle jag behöva säga det innan hon slutligen litade på mig? Inte för att jag förtjänade hennes förtroende. Det visste jag att jag inte gjorde.
Jag tog försiktigt tag i hennes ömtåliga, vackra ansikte med båda mina händer och såg in i hennes ögon.
”Jag. Tänker. Aldrig. Lämna. Dig. Igen.”
Hon snörvlade, men hennes ögon lyste lite ljusare.
”Men du sa trettio,” viskade hon och tårar började rinna ner från hennes kind. ”Vad innebär det? Tänker du stanna, men ändå låta mig bli gammal?”
Alla eftertryckliga svar jag kunde ha använt dog i halsen när jag mindes hur irrationellt osäker Bella var över hennes ålder och utseende. Hon var inte den fåfängiga eller tjejiga typen, men hennes självförtroende hade alltid varit överraskande lågt.
”Det är precis vad jag tänker göra”
Att stanna med Bella i hela hennes liv lät som himlen i mina öron, iallafall.
”Vad har jag för val? Jag kan inte vara utan dig, men jag tänker inte förstöra din själ”
Hon såg verkligen ut att tvivla på sanningen i mina ord.
”Är det här verkligen...” började hon, men tystnade.
”Ja?”
Hon fortsatte inte på det hon försökt säga, utan bytte spår.
”Men tänk när jag blir så gammal att folk tror att jag är din mor?” viskade hon. ”Din mormor?” Hon lät upprörd av tanken och hennes kinder var lika bleka som mina, glittrade av tårar istället för solljus. Jag stirrade på henne. Kunde hon inte se skönheten med ålderdomen?
Jag tillät mig själv att föreställa mig hur det skulle vara att åldras med Bella. Att sätta min mors ring på hennes finger, att försiktigt älska med henne på vår bröllopsnatt, köpa vårat första hus tillsammans, Bella föda våra barn, Bella retas med mig om min ålder, Bellas hår som sakta färgas grått..
Nej, det var för mycket att tänka på det, om så bara för en sekund.
Men jag ville så gärna ha det.
Jag kysste hennes kinder, som var våta av tårar.
”Det betyder ingenting för mig,” viskade jag. ”Du kommer alltid att vara det vackraste som finns i min värld.”
Hon slöt sina ögon och jag tog in hennes skönhet. Hennes ansikte var fortfarande lika underbart vackert som förut. Först var jag orolig att hon inte skulle vara igenkänlig när jag såg henne: människor förändrades, trots allt, så fort ibland. Men hennes skönhet var förevig. Den kunde inte försvinna med tiden.
Folk kunde förändras, mindes jag, med en sjunkande känsla i magen. Bella kunde förändras.
”Men det är klart, om du växer ifrån mig..” började jag. Jag blinkade, och smärtan sköt igenom mig ännu en gång. Men jag visste att jag var tvungen att säga det. ”Om du vill ha något mer.. så kommer jag att förstå. Jag lovar att aldrig stå ivägen om du vill lämna mig, Bella”
Det var det minsta jag kunde erbjuda henne, men också det svåraste. Även om hon var nittio år gammal, vissen och rynkig, så skulle jag vilja ha henne. Det skulle jag alltid vilja. Jag var en varelse av sten. Oförändbar. Oåterkallelig. Jag skulle inte förändras.
Bellas ögon fladdrade till. De var chockade och misstänksamma. Jag kunde inte klandra henne.
”Du inser väl att jag kommer att dö, förr eller senare?”
Ja.
”Jag kommer följa efter så fort jag kan,” lovade jag.
Det skulle Volturi se till. En dolk skulle inte kunna komma åt mitt hjärta, ingen droppe gift skulle kunna fånga mitt sista andetag. Men jag vill dö i solljuset, älskad av Bella. Det skulle vara en perfekt avslutning. Det är bättre att ha älskat och förlorat, än aldrig älskat alls.
Men Bella skakade på huvudet.
”Det är ju helt... sjukt”
“Bella,” började jag. “Det är det enda rätta sättet som återstår –”
”Vänta lite nu,” sa hon högt. Hon såg rasande ut. På grund av sin ilska verkade det som att hon hade glömt att viska för Charlies skull.
”Du minns väl Volturi? Jag kan inte förbli mänsklig föralltid. Då dödar de mig. Även om de inte minns mig förrän jag är trettio, så kommer de knappast att glömma mig”
Jag skakade långsamt på huvudet. ”Nej, men...”
”Men vad?”
Jag flinade åt hennes arga otålighet. Dumma Bella. Naturligtvis mindes jag Volturi. Men de var min utrymningsväg från smärtan av hennes död, inte orsaken till den ångest jag skulle utan tvekan bli lidande av. Och jag var ganska säker på att de aldrig skulle röra Bella igen.
“Jag har några planer,” erkände jag, och kunde fortfarande inte dölja mitt flin.
Hennes blick var bitter nog att kunna konkurrera med Medusa, om det inte vore för att vara var omöjligt mycket underbarare.
”Och alla dina... planer,” sa hon och gnisslade tänder. ”utgår förstås ifrån att jag förblir mänsklig”
Jag stirrade på henne och min humor var som bortblåst.
”Givetvis”
Vi blängde på varandra lång en stund, utforskade detta nya dödläge framför oss. En annan återvändsgränd. Ett hjärtslag passerade, och Bella föste undan mig och satte sig upp.
“Vill du att jag ska gå?” frågade jag henne sårat, även om jag gjorde mitt bästa för att dölja smärtan.
“Nej. Jag ska gå,” svarade hon arg, hoppade ur sängen för att leta efter sina skor.
Jag fick en klump i magen.
Nej.
Nej.
Nej, Bella, nej. Lämna mig inte. Nej.
“Får jag fråga vart du ska?”
Jag försökte tvinga ner klumpen i halsen. Det var inte över. Bella älskade mig fortfarande. Vi skulle reda ut våra problem tillsammans. Det här var inte slutet. Det kunde det inte vara.
“Jag ska åka hem till dig,” svarade hon irriterat, och jag slappnade av. När jag visste vart hon skulle, reste jag mig upp för att hjälpa henne.
“Här är dina skor,” erbjöd jag, även om jag fortfarande var obekväm med situationen. ”Och hur tänkte du ta dig dit?”
“Pickupen”
“Då kommer du nog att väcka Charlie.”
Det verkade avskräcka henne i en kort stund, men den brinnande glimten i hennes öga visade att hon hade bestämt sig, och ingenting, inte ens sunt förnuft, kunde få henne att ändra sig. Jag hade sett den här typen av beslutsamhet i hennes ögon innan – när vi kört hem från Port Angeles, en livstid tillbaka. Det var vårdslöst, farligt och.. vackert.
”Jag vet. Men jag kommer ändå att få utegångsförbud i en vecka. Så det kan knappast bli värre”
“Han kommer att klandra mig, inte dig”
Jag ska se till att han inte klandrar dig.
Hon höjde ett ögonbryn, uppenbarligen inte övertygad.
“Om du har ett bättre förslag så lyssnar jag gärna”
“Stanna här,” bad jag. Men jag visste redan hennes svar.
”Knappast. Men känn dig som hemma”
Hon vände sig om för att gå, men jag kunde inte låta hene. Jag blockerade hennes väg innan jag ens var medveten om mina rörelser.
Hon blängde på mig och gick mot fönstret. Men jag hade sett henne hoppa en gång förut, och det var en syn jag varken skulle glömma eller se igen.
“Okej,” jag gav efter. “Jag tar dig dit.”
Bella ryckte på axlarna.
“Som du vill. Men du borde nog vara närvarande”
Jag visste vad hon gjorde; hon var Hefaistos, smidde sin fälla och väntade på att jag skulle falla i den. Osynliga kedjor hängde i sängen som vi hade legat på, väntade på att snärja mig, men ändå kunde jag inte stoppa henne. Jag var fortfarande i mörkret, och medan jag hade ett par trick i tankarna, var hennes plan ett mysterium för mig.
”Men jag tog hennes bete ändå.
”Varför då?”
“För att du har så oerhört starka åsikter, och jag är övertygad om att du kommer vilja framföra dem”
Kedjorna var redan runt min kropp, fastspända, och jag kunde inte bryta mig fri. Hon hetsade upp mig, lekte med min osäkerhet. Hon var envis och bestämd, och det var upprörande.. men jag älskade henne för det.
”Mina åsikter om vad?”
Jag bet ihop med tänderna.
Hon log mot mig över axeln och såg sin fälla falla på plats.
”Det här handlar inte bara om dig längre. Världen kretsar inte kring dig, vet du. Om du tänker reta upp Volturi på grund av något så dumt som min mänsklighet så borde din familj också få säga sin mening”
”Sin mening om vad?”
Jag betonade varje ord, tittade förbryllat på henne.
”Min dödlighet. Jag tänker begära en omröstning”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sandra353 - 28 okt 10 - 23:22- Betyg:  | oh jätte bra :D hon är verkligen jätte duktig :D
Och du med som gör översättningarna så bra :D<33
kram |
|
|
|
