Förbjuden kärlek, del 7 |
Hej, jag har fått ny dator, alltså får jag börja skriva om den här delen från början, istället för det som jag redan skrivit. Och sen så har jag legat efter lite i det här, eftersom jag har så väldigt mycket skolarbete, prov och läxor hela tiden .Så när jag kommer hem vill jag nästan bara sova. Men nu försöker jag mig på en till del. Jag är inte så nöjd med den här berättelsen, så vi får se hur många som tycker om den, annars lägger jag ner den :) Kram!
BTW, den här delen är VÄLDIGT rörlig, men man kommer förstå mer sen i nästa del! :)
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Jag suckade, varför ska alltid Melissa Horns låtar beröra en? Det var ett tagsen nu. Jag hade gett upp. Jag tänkte såklart på Martin hela tiden. Hela tiden. Jag var inte ledsen längre, eller jo det var jag. Fast jag orkade inte. Fast när jag hör låten, så känns det som det är Martin som sjunger låten till mig, att det är han som tröttnade på mig, och så var det ju också. Vad låten egentligen handlar om, det vet jag inte. Jag tolkar den som jag själv vill.
Det hade gått två månader. Två hela månader. Skulle han komma tillbaka nu, skulle jag inte tvekat på att ta tillbaka. För jag hade fortfarande alla känslor kvar, och det rös till varje gång han rörde vid mig, även om det inte alltid var menningen, ryser till varje gång han böjer sig över min bänk, tar sin penna och förklarar för mig. Ryser till varje gång jag ser honom.
Men jag hade gett upp, verkligen. Efter alla gånger han inte svarat när jag ringt eller smsat så gav jag tillslut upp. Efter alla sömnlösa nätter...
"Alicia, vi har kommit varandra hur nära som helst senaste, är det åtta månader du bott här? Vilket fall som helst, vi har kommit varandra hur nära som helst sen du flyttade hit. Jag vill inte se dig såhär ledsen, även fast du säger att det inte är något så ser jag det på dig, och jag vill hjälpa dig!" Sa Alma, när vi satt där i cafeterian med en varsin varm oboy.
Jag som hade ansträngt mig att försöka vara glad emot henne. Men hon hade sätt igenom det och jag visste inte hur jag skulle förklara det. Men jag förstod att jag någon gång måste.
"Det är en sak som hänt, och jag vet inte hur jag ska berätta det.." Svarade jag lågt.
"Säg bara, jag dömer dig inte, det vet du."
Jag tog ett djupt andetag.
"Jag och Martin har typ haft ett förhållande kan man säga..Men det är slut nu.. och jag är kär i honom, vet inte hur jag ska komma över honom."
Jag såg på Alma hur upprörd hon blev men försökte hålla sig lugn ändå.
"Vadå, hur länge då?!" Frågade hon högt.
"Sen dagen efter jag började här.."
"Så det var därför du frågade massor om honom?!"
"Förlåt Alma.. När jag och han redan hade inlett något och jag sedan efter det fick reda på att ni.. och att efter det blev vi så bra kompisar så visste jag inte hur jag skulle lösa det med dig."
"Du kunde ju åtminstonde berättat, eller hur? Medans jag öppnat upp mig som fan för dig. Hoppas det var han som gjorde slut, eller föresten. Ni två passar fan ihop, lika stora idioter båda två!"
Alma reste sig fort upp och gick iväg. Jag kollade efter henne och kände hur tårarna började trycka under ögonlocket.
Helt plötsligt fick jag en längtan, där jag satt. En längtan tillbaka. Till mina gamla vänner som alltid förstod mig, min gamla pojkvän som alltid fanns där och alltid hade sina armar runt mig, även fast jag inte var kär i honom på samma sätt som jag är i Martin så kände jag mig trygg hos honom. Jag visste hur mycket jag betydde för honom. Saknar gamla skolan utan en ur fin svenska lärare. Saknar allting, det här var bara skit.
Jag bestämde mig för att ringa upp Kristoffer och försöka träffa honom. Kristoffer heter mitt ex.
Han skulle förstå mig.
"Hej!" Hälsade jag när han svarade.
"Alicia, Hej!.. Shit hej!" Svarade han och jag kunde nästan se hans leende framför mig.
"Haha, vad gör du?"
"Ingenting, hur har du det där i storstan?"
Jag flinade till..
"Det är åt helvete här, saknar er.."
"Jag saknar dig. varför har du inte kommit och hälsat på eller någonting?"
"Försökt att förtränga er, allt.. För trodde det skulle bli enklare då.."
"Vill du att jag ska komma upp?"
"Kan du det?"
"Självklart. Om jag kan sova över såklart, det är ganska långt och åka."
"Klart du kan. När kommer du då?"
"När vill du?"
"Idag?"
"Kan åka om en timme, så är jag hos dig vid fem, sex ungefär?"
"Blir kanon"
Vi la på och jag kände hur glad jag blev i hela kroppen, han brydde sig fortfarande om mig. Han brydde sig verkligen om mig. Han var en vän, en vän som jag hoppades på att få ha hela livet.
Jag försökte under resten av dagen tills Kristoffer kom att få tag på Alma, men hon hade ingen större lust att ha någonting med mig och göra.
Kristoffer parkerade sin bil på våran tomt, och gick ut ur bilen, han slängde försiktigt igen dörern och började gå emot mig som satt där på trappen. Han hade mörkblåjeans och och en vit trekvarts tröja, hans bruna hår låg lite rufsigt slängt åt sidan, och han var lika brun som vanligt. Han var verkligen fin. Jag stallde mig upp och sprang fram emot honom och kramade om honom.
"Fan vad jag har saknat dig" Viskade han.
Jag kramade om honom hårdare, och vi bestämde oss för att gå runt lite i staden där jag bor.
"Hur har du det då? Träffat någon ny?" Frågade han försiktigt.
"Hela den är staden är skit, och ja, fast nej."
"Vadå, "ja, fast nej" ?"
"Lovar du att du inte dömer mig?"
Han nickade och log snett emot mig.
"Jag hade ett förhållande med min lärare i typ ett halvår.. Men det är slut nu"
"Din lärare? Vafan, hur gammal är han?"
"Han är 23."
Kristoffer log "Haha vad bra, fick upp en ganska äcklig bild med en ganska mycket äldre kille"
Jag skrattade till.
"Men vad hände mellan er då?"
"Jag vet inte riktigt, han tröttnade väl, jag var för omogen för honom, det är den ända andledningen han sa.."
Kristoffer suckade.
"Omogen är du väl inte iallafall, bara väldigt envis och trögfattad"
Jag började skratta och slog till honom lite löst på armen.
"Du är så jävla dum, du ska tycka synd om mig och krama om mig nu!"
"Jag är ditt ex, egentligen borde jag döma dig, hata dig och vara sur" Skrattade han och kramade om mig.
"Du själv då? Har du träffat någon ny?"
"Nja, det är slut ändå så"
"Vem då?" Frågade jag nyfiket.
Vi bestämde oss för att gå in och fika och gick därför in på ett cafee som vi råkade gå förbi.
"Lisa du vet, som går i B."
Det tog ett tag innan jag kom på vem hon var, jag hade nästan glömt.
"En kaffe och en chokladboll med pärlsocker, vad ska du ha Alicia?"
"Eh, en cola och en bit kladdkaka.."
Vi betalade och tog våra brickor och satte oss ner.
"Lisa alltså?"
"Ja, men det var en kort historia.."
"Vad hände?"
"Vi..." Han tog ett djupt andetag. "Passade inte ihop helt enkelt."
Jag vaknade upp med ett ryck, kollade på klockan. 03.43.
Jag kände hur tårarna rann från mina kinder, det var Martin jag hade drömt om. Tårarna började rinna ännu mer. "Krisse, sover du?" Snyftade jag fram. Han svarade inte ifrån golvet där han låg på en madrass, så jag antog att han sov. Jag gick ner från sängen och kröp ihop på madrassen breve honom. Han la sina armar runt mig, antagligen i sömnen, och jag lät mina tårar rinnan ner ifrån hans hals. I hans famn kände jag mig trygg.
Vid kvart i sju ringde min mobil, och det var dax att gå upp till skolan igen. Kristoffer skulle följa med idag, så vi gjorde i ordning oss fort tillsammans och sedan åkte vi till skolan i hans bil.
Påväg in i skolhuset gick Alma en bit före. Jag bad Kristoffer vänta lite och sprang ifatt Alma.
"Alma, kan jag inte få förklara?"
Hon kollade på mig, hon såg ledsen ut. Tillslut nickade hon på huvudet. "Visst," Svarade hon och vi gick iväg en bit.
"Jag visste att det skulle bli såhär om jag berättade, och jag märkte hur bättre vänner vi blev hela tiden.. Så jag vågade inte..Jag ville inte att det skulle bli såhär"
"Jag har tänkt på det, och det är okej. Visst att det är lite jobbigt. Men ni började ju hålla på innan vi hade lärt känna varandra, så jag kan ju inte komma in och bossa över dig.. Men det skulle varit trevligare om du berättade lite tidigare"
"Ska komma ihåg det"
Vi kramade om varandra och gick till mötes av Kristoffer.
"Det här är Kristoffer, mitt ex. Och det här är Alma, min bästavän." Sa jag och log emot dom. Dom hälsade på varandra och vi gick in till skolan.
Martin gick med snabba steg förbi, han stannade upp lite när han såg mig stå och hålla om Kristoffer. Det såg ut som om han skulle säga något, men han mötte bara mina ögon i några få sekunder, sen fortsatte han snabbt iväg igen.
Jag kramade om Kristoffer lite hårdare, och plötsligt kändes inget hopplöst längre.
Alma hade förlåtit mig, Kristoffer var här, och Martin.. han hade nog inte glömt bort mig.
Jag beslutade mig för att testa höra av mig igen. Det var säkert en månadsen jag skickade ett sms sist.
Kristoffer och Alma blev fort bra vänner och kom bra överrens, så vi kom överens om att umgås alla tre senare på kvällen.
"Vad ska jag skriva då? Hjälp mig nuu!"
"Skriv typ, Kan vi prata?" Sa Kristoffer och Alma höll med.
Jag skickade iväg smset och han knappt vänta på svar.
Ja, ska jag hämta dig? / Martin
Jag svarade ja, och lät dom andra vara kvar hemma hos mig medans jag gick ut från ytterdörren och väntade på Martin.
Det tog inte lång tid tills han kom.
Jag öppnade försiktigt bildörren.
-Vems bil är det där? Frågade han och pekade på Kristoffers bil.
-Kristoffers.
-Kristoffer, ditt ex?
Jag nickade och satte mig i bilen och stängde igen.
Martin backade och vi åkte iväg.
-Såå.. vad ville du prata om?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Idizzen - 1 nov 10 - 22:52- Betyg:  | Guuuuud, älskar det!!!
Mejla när nästa del kommer:D :] | | jagkanintegunga - 29 okt 10 - 23:41- Betyg: | | TOPPEN! Fortsättning! :D | | Alli_ - 29 okt 10 - 02:00 | du får inte sluta med den här! jättebra ju:D
mejla nästa? | | complicate - 27 okt 10 - 22:37 | | wooho, jätte bra lixom! :D mailja nästa igen ? ^^ | | Eme_96 - 27 okt 10 - 18:59- Betyg: | | meeejlaa! :D jättebra! :D | | Twilighthyper - 27 okt 10 - 15:34- Betyg: | | Äntligen har du skrivit!!! Love this story!!! Mejla nästa :D<3 | | dikt_flickan - 26 okt 10 - 18:58 | jag har inga ord för denna ! du är så jävla bra:o
kan inte fatta det ! god job girl!
dumma Martin >.< hatar honom.
Kristoffer verkar snäll!:D<3
hoppas inte Kristoffer oxå sviker henne ! för då jävlar i det!!
hihi mejla | | Sabbe_sabbe - 26 okt 10 - 17:04- Betyg: | | assssbra!;D mejla! | | misspegado - 26 okt 10 - 13:29- Betyg: | | har precis läst alla delar igen, asbra :D =) mejla nästa? =) | | sztiz - 26 okt 10 - 00:23- Betyg: | | så jävla bra novell fortsätt så :D mejla? |
|
|
|
