när allt känns omöjligt m/m - part 2 |
2 månader senare.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men jag är inte direkt rädd för att gå till skolan längre. Sen Jonathan kom hit har Jay och Elias lugnat ner sig. Visst dom har jävlats flera gånger, men Jonathan har blivit så jävla förbannad och lyckats få in några fullträffar med knytnävarna. Han har inte klarat sig helskinnad han heller utan för några veckor sen slog Elias till honom så han var helt blå över kinden. Men just den gången såg en lärare vad som hände och båda hade åkt in till rektorn. Efter det har Elias nästan varit mer förbannad på Jonathan än på mig. Men dom ger mest varandra förbannade blickar. Jag vet inte hur många gånger jag har tackat Jonathan. Det känns helt underbart att bli lämnad så gott som ifred.
”Jag sa ju att vi skulle fixa det” brukar han säga med ett leende.
”Du är fin”, log Jonathan och såg ner på mig där jag låg med huvudet i hans knä.
”Som att inte du är hundra gånger snyggare”, flinade jag. ”När du kom in i klassrummet alltså..”
Han såg på mig.
”Vadå?”
Jag flinade.
”Det har jag väl sagt? Första dagen du kom in så tappade jag typ andan. Jag hade aldrig sett någon så vacker. Jag kommer inte ens ihåg vad du sa.”
Han skrattade.
”Du gör mig generad ju.”
Jag flinade och la upp armen om hans nacke för att dra ner honom mot mig. Jag kysste honom mjukt och han lät sin tunga leta sig in i min mun.
”Jag älskar dig”, viskade han.
Jag blev jämt så lycklig av dom orden. Jag kunde knappt fatta att det var sant. Att vi verkligen var ett par, och vi hade ändå varit det ett tag nu.
”Jag älskar dig med”, log jag och såg på honom. ”Man kan säga att du räddade mig. Du kom till klassen just när jag kände att jag inte orkade mer”, sa jag.
Han log mot mig.
”Du hade kunnat rädda dig själv, om du bara börjat tro mer på dig själv. Men jag är glad att jag hann komma till klassen innan du gett upp. Tänk så hade vi inte träffats..”
Det hade varit jätte hemskt. Jag pussade honom igen och satt mig sen upp. Jag var lite mer självsäker nu än jag varit tidigare. Men jag trodde inte så himla mycket på mig själv. Allt det jag fått höra sen ettan kunde inte bara rinna av. Det fanns alltid kvar i bakhuvudet och påminde ibland.
Han la sig bredvid mig istället och la armarna om mig för att sen sakta kyssa mig. Jag suckade nöjt och besvarade hans kyss.
”Ska vi gå på den där festen hos Christoffer imorgon?” frågade Jonathan efter en stund.
Det var länge sen jag varit på någon fest. Men nu skulle Christoffer i vår klass ha en. Hans fester var kända för att bli jätte stora och polisen hade kommit mer än en gång. Men om vi inte var kvar alltför länge kanske det inte skulle hinna spåra ur.
”Okej då”, sa jag.
Han log mot mig.
”Det blir kul.”
Jag kramade honom och log.
”Om jag får dansa med dig.”
Han skrattade till lite.
”Vadå?” frågade jag och kände mig direkt osäker.
”Jag suger på att dansa, allvarligt.”
Jag såg på honom.
”Det tror jag inte. Det sägs ju att dansare är bra i sängen, och om det stämmer måste ju du vara en proffsdansare eller något”, flinade jag.
Han såg på mig en stund och skrattade sen generat till när han förstog vad jag menade.
”Men lägg av Ronnie, du är knäpp.”
Jag flinade tillbaks.
”Jag måste nog gå hem. Klockan är ganska mycket.”
Eftersom det var torsdagkväll skulle vi ju upp tidigt imorgon.
”Du kan stanna annars”, sa han och pussade mig.
”Tack, men din mamma har knappt fått se dig den här veckan. Hon kommer kanske kasta ut mig snart”, flinade jag och reste mig upp.
Jonathan satt sig upp.
”Det är inte sant, men vi ses imorgonbitti då”, log han. ”Eller nej, jag ska till tandläkaren, så vi ses på förmiddagen.”
Jag kände mig lite besviken men nickade. Jag började ju sakna honom så fort jag kommit hem.
”Okej hejdå”, log jag.
Det var med lite tyngre steg igen som jag gick mot skolan. Jag kände mig så osäker direkt utan Jonathan. Men om jag hade tur skulle jag slippa se Jay och Elias. När jag nästan var framme vid mitt skåp såg jag någonting ligga uppe på. När jag kom närmare såg jag till min förvåning att det var mina kläder. Dom jag blev av med för så länge sen. Jag hade saknat dom jeansen. Jag tog ner klädhögen och såg först då att ena ärmen på tröjan var avklippt. Jag suckade tungt och öppnade skåpet och slängde in den. Jag höll sen ut jeansen framför mig. Det var massa hål klippta i dom, och inte små hål som skulle kunna se okej ut, utan det var stora fyrkantiga hål klippta överallt. Mina favoritjeans. Jag kände motvilligt hur det sved i ögonen. Jag trodde att dom hade slutat nu. Jag kastade in jeansen i skåpet och sjönk sen ner på golvet med ryggen lutad mot underskåpen. Jag hatade det här. Några tjejer som gick förbi kollade konstigt på mig men jag orkade inte bry mig. När skulle dom ge sig? När jag inte orkade gå till skolan längre? När jag bara skulle ligga i sängen och sakta men säkert deppa ihop totalt? Jag hade varit glad på sistone, allt med Jonathan var så bra, men dom förstörde det också.
Jag såg upp igen och såg Elias i andra sidan korridoren. Men han märkte mig inte utan gick upp för trappen. Jag kände dock inte för att gå till någon lektion. Det kändes så meningslöst. Jag reste mig istället upp och gick ut från skolan. Väl där ute sjönk jag ner på trappen. Ögonen tårades och jag tillät tårarna komma den här gången. Jag ville att Jonathan skulle vara här. Även om dom gjort det där med mina kläder så gav dom sig åtminstone inte på mig när han var med. Då nöjde dom sig med att ge dom där hånfulla blickarna. Jag satt där ute länge och plötsligt öppnades dörren bakom mig. Jag drog snabbt bort tårarna med fingrarna och vände mig om. Jag ville bara sjunka genom jorden.
”Vart har du din lilla pojkvän då, bitch?” frågade Jay.
”Tandläkaren”, suckade jag och satt kvar.
”Måste kännas ensamt”, sa han och jag kände efter en stund röklukt.
Man hör ju ibland att mobbare inte är så tuffa ensamma, men det stämde inte på Jay och Elias, dom är lika elaka ensamma som dom är med varandra.
”Hallå, jag pratar med dig.”
Jag vände mig inte om. Jag väntade bara på att han skulle gå. ”Men för fan, se på mig när jag pratar med dig!”
Han gick nerför några trappsteg så att han stog framför mig. Jag såg trött upp på honom.
”Duktigt”, sa han spydigt och tog ett bloss på sin cigarett. ”Röker du?”
Jag såg lite förvånat på honom.
”Ibland..”
Han flinade till och böjde sig sen ner. Han blåste ut rök i mitt ansikte och drog sen snabbt tag i min arm.
”Släpp”, fräste jag till och försökte dra mig loss.
”Jag tycker du behöver lära dig lite hyfs bara. Se på den som pratar med dig, svara på frågor och ha lite trevligare ton”, flinade han elakt och satte ciggen i mungipan för att sen dra upp ärmen på min tröja. Han tog ciggen ur munnen och ner mot min arm. Jag kände mig panikslagen då jag insåg vad han tänkte göra.
”Sluta! Jag ska! Jag ska göra vad fan du vill”, sa jag snabbt och försökte dra mig loss igen.
Men Jay brydde sig inte utan förde bara ciggen närmare min arm. Jag vred bort huvudet och sekunderna senare kände jag en obeskrivlig glödande smärta mot armen. Jag skrek högt till och flämtade sen efter luft när han tog bort ciggen efter vad som kändes som en evighet, men smärtan minskade inte mycket.
”Fattar du bättre nu?” flinade Jay och kastade sen ciggen på marken innan han gick in.
Jag bet hårt ihop och knep ihop ögonen samtidigt som jag pressade handen mot underarmen. Det gjorde så jävla ont. Det kändes som hela armen glödde. Jag flämtade till igen och tryckte åt hårdare med handen.
Efter en lång stund vågade jag ta bort handen och såg då ett runt brännmärke, det såg helt äckligt ut. Jag slöt ögonen och reste mig sen upp. Det gjorde så ont. Jag gick till mitt skåp för att kolla om jag hade något plåster. Jag måste sätta något över brännmärket, något som kanske kunde hjälpa lite, lite grann i alla fall.
Precis när jag hade satt på plåstret och dragit ner ärmen hörde jag Jonathans röst.
”Ronnie.”
Jag log och vände mig om. Jag tänkte inte säga något. Det var för pinsamt. Jag hade inte ens klarat mig i två timmar utan honom.
”Gick det bra med tänderna?” frågade jag och försökte strunta i den hemska smärtan.
”Jätte bra”, flinade han och visade tänderna.
Jag gick fram till honom och slog snabbt armarna om honom. Jag ville aldrig släppa. Han skrattade lite förvånat till och kramade mig.
”Har du saknat mig eller?”
”Jaa”, sa jag tyst och höll kvar armarna om honom. ”Varför gillar du mig?” frågade jag.
”Vad är det här? Vart har självsäkerheten tagit vägen?” frågade han. ”Jag älskar dig för att du är en underbar människa.”
Jag log lite.
”Inte ful och äcklig?”
”Verkligen inte ful och äcklig. Du är jätte snygg och inte det minsta äcklig”, sa han. ”Har det hänt något?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej.”
Senare på kvällen befann vi oss hemma hos mig och gjorde oss klara för festen. Det kanske faktiskt kunde bli kul, och jag skulle behöva något annat att tänka på. Brännmärket gjorde fortfarande asont. Mamma och pappa var på någon weekendresa med pappas jobb så jag var ensam hela helgen.
”Kan jag ha det här?” frågade Jonathan och vände sig om.
Han hade ett par mörka jeans på sig med ett nitskärp, och en svart t-shirt. Enkelt och snyggt.
”Du är jätte sexig”, flinade jag.
Han skrattade lite.
”Tack.”
Jag drog på mig ett par mörka jeans jag med och en svartvit-randig långärmad tröja. Det mörka håret var lite spretigt som vanligt och ringen satt i läppen.
”Jag då?”
Han vände sig om mot mig och log stort.
”Du är så snygg att jag helst skulle vilja slita av dig kläderna och ta dig mot väggen”, sa han och flinade retsamt.
Hans ord fick mig att bli otroligt tänd och på bara några sekunder var jag framme vid honom.
”Hur många minuter behöver du på dig? Bussen går om 10.”
”5”, sa han utan tvekan och tryckte läpparna mot mina.
”Skynda dig”, ropade jag och knäppte byxorna.
”Jag hittar inte busskortet!”
Jag stog på mitt rum och hade precis fått på mig kläderna igen, och Jonathan hade tydligen tappat bort busskortet.
Jag gick ut i hallen och drog på mig jackan och tog upp påsen med vår dricka.
”Här!” sa Jonathan och kom springande ut i hallen. Han tog på sig skorna och efter några sekunder hade vi lämnat lägenheten och rusade mot bussen.
Det var ju inte så att vi behövde komma någon exakt tid till Christoffer, men där jag bor går bussarna jätte sällan på kvällarna så om vi missat den skulle vi ha fått vänta 2 timmar på nästa. Men vi hann precis med i alla fall och 20 minuter senare plingade vi på hos Christoffer. Musiken var dock så hög att den hördes ut i trapphuset så vi gick in utan att någon öppnat.
”Tja!” log Christoffer som precis kom ut i hallen.
Det var redan fullt med folk i vardagsrummet och jag såg många jag inte kände igen.
”Hej”, log jag och tog av mig skorna och jackan.
Jonathan tog ur två ölburkar ur påsen och räckte den ena till mig.
”Jag ställer in resten i kylen”, log han.
Jag gick in i vardagsrummet så länge och hälsade på några från klassen. Jag öppnade min ölburk och tog en klunk. Jonathan verkade inte komma så jag gick till köket där jag hittade honom vid köksbänken pratande med en kille jag inte sett förut.
”Ronnie!” log Jonathan. ”Det här är Charlie. Vi gick i samma klass på min gamla skola.”
”Hej”, log jag och såg lite på den blonda killen.
”Tja”, log han tillbaks. ”Vad sjukt att vi hamnade på samma fest”, flinade han.
”Känner du Christoffer?” frågade jag.
Han nickade.
”Jaa, våra mammor känner typ varann. Så hans mamma och pappa är på kryssning med mina föräldrar den här helgen, så jag tänkte passa på att hälsa på Christoffer”, sa han.
Jag nickade med ett leende.
”Okej.”
Vi gick in i vardagsrummet allihopa och jag lyckades få Jonathan att dansa lite med mig. Och han var självklart inte så dålig som han hade sagt. När han drog tag i min arm grimaserade jag dock och smärtan var plötsligt hundra gånger värre.
”Jag.. ska bara gå på toa”, sa jag och släppte honom.
Jag gick in i badrummet och låste om mig. Jag ställde ölburken på handfatet och drog sen upp ärmen och tog ett djupt andetag innan jag drog bort plåstret. Jag flämtade till av smärta och såg sen ner på märket som mer såg ut som ett sår. Det hade till och med börjat vara. Jag sträckte mig efter ölburken och drack upp det som var kvar. Jag tryckte fast plåstret igen och slöt sen ögonen. Det gjorde så jävla ont.
När jag efter en stund gick ut till vardagsrummet igen såg jag inte till Jonathan. Inte i köket heller. Jag gick ut på balkongen också men han var inte där. Jag gick vidare till ett av rummen med stängd dörr. Jag drog upp dörren och fick syn på en tjej och en kille i sängen, knappt med några kläder alls. Jag smällde snabbt igen dörren. Jag gick fram till nästa rum och den här gången gläntade jag försiktigt på dörren istället ifall det skulle pågå något liknande där också. Det gjorde det inte. Jonathan och Charlie satt i sängen mitt emot varandra. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det men jag lutade mig mot dörrkarmen så att jag inte syntes och försökte höra vad dom sa. Varför hade dom gått iväg ensamma så där för liksom?
”Så du har inte sagt att du har någon annan?”
”Nej.”
”Men du måste ju göra slut”, sa Charlie. ”Det är skitdålig stil annars ju.”
”Jag vet.. jag har bara.. skjutit på det. Han borde ju fatta själv.”
”Jaa men ändå, det är lika bra du gör det bara. Han kanske tror att det fortfarande ska hålla, eller jag är ganska säker på att han tror det”, fortsatte Charlie.
”Jag känner ingenting för honom längre. Det är ju inte han jag älskar liksom. Det borde han fatta, vi har ju ingenting längre, det har vi inte haft på länge.”
”Då måste du ju säga det. Han går säkert runt och hoppas, du kan ju inte vara ihop med två stycken liksom.”
”Nej jag vet. Men det vi haft har liksom aldrig varit på riktigt. Jag trodde han fattade det”, sa Jonathan.
Det var som att någon hade hällt en hink med iskallt vatten över mig. Jag fick ingen luft. Jag visste det. Jag visste att det hade varit för bra för att vara sant. Självklart hade han redan en kille. Självklart kände han inte något för mig. Han hade bara velat hjälpa mig och jag hade missförstått allting. Jag skyndade mig ut i hallen och försökte få någon luft. ’Det vi haft har liksom aldrig varit på riktigt. Jag trodde han fattade det.’ Jag var så jävla dum i huvudet. Det var klart jag borde ha fattat det. Han hade bara lekt med mig, och jag hade trott att han ville vara tillsammans med mig. Som att han skulle vilja vara med ett mobboffer?
Jag slet åt mig jackan och snubblade ut från lägenheten. Tårarna rann och det värkte i magen. vad fan skulle hända nu? Jag klarade inte mer. Jag ville inte höra honom säga det där till mig. ’Jag vill göra slut. Jag trodde inte du tog det här så allvarligt. Det är ju inte dig jag älskar liksom.’
Jag väntade inte på bussen utan började gå hem, lite vingligt då jag druckit lite för snabbt. Jag bara stirrade framför mig med tårarna rinnandes. Vem skulle vilja ha mig egentligen?
Jag vet inte hur lång tid det tog att gå men plötsligt var jag hemma och jag låste snabbt upp dörren. Jag var så himla tacksam att mamma och pappa inte var hemma. När jag stängt dörren släppte allt. Jag grät hejdlöst och drog sen efter andan. Jag gick in på mitt rum och sjönk ihop på sängen.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag visste att skolan skulle bli ett helvete igen nu. Jay och Elias skulle vara ännu värre när jag inte hade Jonathan längre. Jag skulle inte klara det. Inte igen. Det räckte nu. Jag ville inte mer.
Och jag hade velat haft Jonathan. Jag älskade honom ju!
Dom sönderklippta kläderna, brännmärket, Jonathan, den där killen som han älskade.
Det var nog nu. Det var ingen mening med det här.
Jag hade ingen mening.
Det var som att jag plötsligt blev lugnare när jag hade bestämt mig.
Det var med lite darrande hand jag började skriva.
Jag älskar dig, glöm inte det. Det här beror inte på dig, det är jag som är för feg, för svag. Jag orkar inte det här. Jag vågar inte försöka klara mig utan dig. Tiden innan jag träffade dig var.. mörk. Jag vill inte uppleva den igen. Jag är för svag för att orka tro att det skulle kunna bli bra utan dig. Jag orkar inte Jonathan. Du får vara arg på mig, och jag kanske ljög lite när jag skrev att det inte berodde på dig. För en viss del gör ju det, men det är inte ditt fel. Du måste ju känna vad som känns rätt för dig, och det accepterar jag. Så du kanske kan acceptera mitt val? Någon gång kanske du förstår..
Jag fattar ju att jag inte var bra nog. Det har jag nog alltid vetat, men jag hoppades. Men jag orkar inte mer nu. Jag låter dom vinna. Jag orkar inte bry mig längre. Och jag fixar inte det här utan dig. Jag kan inte ta emot mer från dom.
jag älskar dig Jonathan, inte bara för att du har hjälpt mig, jag älskar dig verkligen som person. Jag är ledsen att jag inte räckte till.
mamma och pappa, ni kommer nog inte förstå något utav det där, men Jonathan kan berätta om skolan.
jag älskar er med.
Jag släppte ner pennan och grät inte ens. Det kändes bara skönt att det skulle ta slut. Jag försökte dock undvika att tänka på mamma och pappa, jag ville inte tänka på hur dom skulle reagera. Jag tog upp den lilla kniven och såg på den en stund. Jag drog upp ena jeansbenet lite och satte sen bladet mot fotleden. Jag tvekade inte utan drog bara snabbt en gång. Det sved till och blod trängde fram. Jag såg på den en stund. Det var inte så svårt. Men det hade bara varit ett test. Jag hade inte gjort det här förut. Och det skulle inte bli någon mer gång heller. Allt skulle ta slut nu. Dom skulle få som dom ville.
Det jobbigaste var att dom hade haft rätt hela tiden. Det var ingen som ville ha mig, jag var äcklig och ful. Jonathan ville inte ens ha mig.
Jag satte kniven mot armen istället och tog sen ett djupt andetag innan jag drog till med bladet. Jag knep ihop ögonen och drog sen en gång till.
Det var som att jag hade hamnat i något mellantillstånd, inte helt medvetande men inte heller medvetslös. Jag kände mig så trött, och samtidigt hade tårarna börjat rinna igen. Jag hade röda blodfläckar på näthinnan. Någonstans ifrån hördes steg, en dörr som smällde igen. Men jag kunde inte riktigt placera varifrån ljuden kom, om det var nära eller långt ifrån.
”Ronnie?”
Den där rösten kände jag igen. Men det gjorde ont att höra den. Jag hade ett hårt grepp om kniven men jag gjorde inget med den just nu, lät bara bladet vila mot dom blodiga såren längs armen.
”Ronnie!” skrek Jonathan till när han kom in på mitt rum.
Det här hörde inte till planen. Han skulle ju inte komma hit förrän jag var borta.
”Vad i helvete håller du på med?!”
Kniven drogs ur min hand och jag kände hans händer på mina axlar när han skakade på mig.
”Hör du ens vad jag säger?!”
Jag såg lite ofokuserat på honom. Jag hörde. Jag orkade bara inte säga något.
”ronnie för fan!”
Han skakade på mig igen och slet sen av sig sin tröja och pressade den mot min arm. Jag gjorde inget motstånd. Det skulle vara lönlöst. Kniven låg på golvet. Jag kunde se i hans blick att han var rädd. Jag slöt sakta ögonen, jag ville inte se något mer. Han fortsatte trycka tröjan hårt mot min arm och verkade sen få syn på papperet, mitt brev. Greppet om min arm blev lösare.
”Vad.. tänkte du?..”, började han tyst. Han vände sig sen snabbt mot mig igen. ”Tänkte du ta livet av dig?!” skrek han.
Det här ingick verkligen inte i planen. Jag kände tårarna leta sin väg neråt.
”Jag klarar det inte”, viskade jag. ”Varför låtsades du?”
Han såg på brevet igen och sen på mig.
”Vad menar du?”
”Jag hörde vad du sa till Charlie”, sa jag och såg ner på min arm. Jonathans tröja var alldeles blodig nu. Han följde min blick och tryckte snabbt åt igen. Han såg helt chockad ut.
”Men..”
”Du behöver inte låtsas längre. Gör slut med mig nu då. Det vi hade var ju aldrig på riktigt.”
”Vänta, du har förstått det helt fel. Och det är mitt fel för att jag inte har berättat. Men Ronnie, det var Joel jag pratade om. Jag vill inte göra slut med dig!”
Jag såg förvirrat på honom.
”Va? Jag hörde ju..”
”Det var inte dig jag pratade om”, sa han. ”Jag ska.. berätta allt. Men först måste vi får det här att sluta blöda. fan vad du skrämde mig!” sa han och andades tungt ut. ”Tryck hårt.”
Jag förstog ingenting men jag gjorde som han sa. Jag hörde hur han rörde sig runt i lägenheten och efter en stund kom han tillbaks med en gaslinda och hushållspapper.
”Få se”, sa han och höll sig konstigt nog ganska lugn.
Jag bet mig i läppen och tog försiktigt bort tröjan. Jag kände hur några tårar rann ner igen. Jag lät Jonathan pyssla med min arm och efter en stund hade jag en linda runt armen. Jag vågade inte se på Jonathan.
”älskade ronnie”, sa han tyst och la armarna om mig. ”Det där var jävligt dumt gjort.”
Han satt sig bredvid mig i sängen.
”Okej, så här är det. Innan jag flyttade var jag tillsammans med en kille i klassen, Joel. Men det var inte så jätte seriöst. Och jag hade börjat tappa känslorna för honom. Men jag sa inget. Men det kändes lite som att han kände likadant, att han inte var så intresserad av mig heller. Jag tänkte göra slut, men jag sköt hela tiden på det. Sen flyttade vi, och jag hade fortfarande inte gjort slut med honom. Men vi har bara hörts en enda gång sen jag flyttade. Och så träffade jag dig, och blev kär. Jag vet att jag borde ha berättat något för dig. Men jag vågade inte riktigt. Det skulle låta så fel. Sen träffade jag ju Charlie ikväll, och han går fortfarande i samma klass som Joel. Och han tycker tydligen att vi fortfarande är tillsammans. Så Charlie blev förvånad att jag var med dig”, sa han.
Det började sakta gå upp för mig. Jag hade missförstått allt.
”Så.. det var Joel du inte älskar? Som du aldrig har haft något riktigt med?”
Han nickade.
”Jaa det var det. Jag skulle aldrig prata så om dig. Det är klart jag älskar dig. Jag skulle aldrig kunna låtsas det”, sa han och tog tag i min hand.
Jag kände mig så otroligt lättad över det han berättat, och lättad över att han hade kommit hem till mig i tid.
”Jag älskar dig med”, viskade jag.
Sen drog jag upp den andra ärmen och drog försiktigt av plåstret för att visa honom brännmärket. Och jag berättade om kläderna. Jag orkade inte hålla inne med det.
”Varför berättade du inte på en gång?” frågade Jonathan chockat och såg på min arm.
”Jag var rädd att du skulle tycka jag var mesig som inte.. klarade mig själv i ens två timmar. Att du skulle.. lämna mig.”
”Vi måste jobba på din självkänsla”, sa han. ”Och du får inte tro sånna saker om mig. Jag skulle aldrig lämna dig för att några är elaka mot dig. Det är ju dom som är dumma i huvudet. På måndag går vi till rektorn. Du ska visa det där märket, och ta med dina kläder också.”
Jag skakade på huvudet.
”Jag vill inte det..”
”Ronnie, lita på mig. Vi fixar det här. Dom ska inte komma undan något mer nu.”
Jag lät honom krama mig.
”Hur känns det med armen?” frågade han oroligt. ”Eller armarna kanske jag ska säga..”
Jag bet mig i läppen.
”Det gör ont. Tack för att du lindade den”, sa jag tyst. ”Jag..”
Jag sträckte mig ner och drog upp jeansbenet igen. Han drog efter andan.
”Du får inte göra sånt!”
Han böjde sig ner och tryckte en stor papperstuss mot såret längs fotleden. ”Tänk om du.. försvunnit”, sa han och jag hörde hur han var nära till gråten nu. Det här måste vara sjukt jobbigt för honom med.
”Jag är ledsen”, viskade jag.
Han la sig bredvid mig igen och drog in mig i sin famn.
”Gör det aldrig igen.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | baggins - 15 jan 12 - 19:32- Betyg:  | | Alltså du skriver så jävla braaaaa! Usch vad sorgligt det var i slutet, började gråta! | | Bonnie4ever - 26 sep 11 - 19:34- Betyg: | | Gud vad sorgligt det var, jag började helt ärligt nästan gråta när Jonathan kom. Man förstod nästan att det inte var Ronnie han inte var kär i, men ändå, man blev liksom osäker. Usch vad sorglig och bra! Mejla om du skriver en fortsättning! |
|
|
|
