Busstur |
Tisdag eftermiddag. Det är skumpigt och mestadels tyst. Solen bländar människorna i ögonen och de vänder sig bort från fönsterrutorna. För bara några veckor sedan lapade man solljuset likt katter lapar mjölk.
Mannen med en portfölj i famnen blundar med en rynka mellan ögonbrynen. De mörka hårstråna kring hakpartiet är längre än vad de brukar vara, ett tecken på att han varit stressad.
En äldre dam har sträckt sig efter stoppknappen och lyckas få den att lysa. Han känner igen damen, hennes namn är Elsa Mård. Han vet det, för de bor ju i samma trappuppgång.
Bussen måste stanna. Vid en korsning gör chauffören en oförsiktig inbromsning och resenärerna slungas framåt men lyckas sitta kvar på sina säten.
Hela fordonet liksom kränger, likt en båt bland vilda vågor, när dörrarna öppnas.
Damen håller krampaktigt fast i ett handtag. Hennes åldrade ansikte är förvridet, som om detta moment är oerhört ansträngande, men slätas ut så fort hon står med bägge fötterna på fast mark igen.
Än en gång kränger bussen och följs av det pysande ljudet. Nu närmar den sig en inte så brant, men lång backe. Trots att chauffören har gasat fortsätter fordonet att krypa uppför backen. Resenärerna är tysta fastän det är tillåtet att prata ombord. Musik på hög volym läcker ut från en kvinnas hörlurar men hon blickar oberört ut genom fönsterrutan. Mannen med sin portfölj, som sitter bredvid, har ansiktet riktat framåt, men han kastar då och då förstulna blickar på henne. De ser varandra varje dag för de går av och på vid samma hållplats. Eftersom hon är helt innesluten i musiken är det lönlöst att ens försöka starta en konversation. Men på tisdagar brukar hon inte lyssna på musik. Han grips av frustration över det brutna mönstret.
Bostadshus och andra byggnader glider förbi i bussens ögonvrå utan att riktigt få fäste på näthinnan. De träd som är avsiktligt planterade ser komiska ut bland alla byggnader av betong.
När bussen når den centrala busstationen har solen redan försvunnit. Så gott som alla resenärer stiger av där. Men varken mannen eller kvinnan kliver av. Han ska till ändhållplatsen, och hon likaså.
Plötsligt tar hon av sig hörlurarna och blickar ner mot mittgången. Tveksamheten lyser i ögonen men i sista sekund reser hon sig från sätet och börjar plocka ihop matkassar. Hon är verkligen något utav det vackraste han någonsin har sett, särskilt när hon ser så koncentrerad ut. Även med blånaden -som hon förgäves har försökt dölja med smink- under hennes krage är hon lika vacker.
Han sitter kvar. Öppnar och stänger febrilt låset till portföljen. Ett darrigt andetag lämnar hans läppar och blicken fastnar i det tomma intet.
Hon säger ingenting, ser inte ens på honom. Det är som om hon befann sig i sin egen bubbla. Han är den enda resenären kvar men det brukar vara just de två som alltid är kvar sist.
Han har haft sina händer i jackfickorna men håller dem synliga ramför sig. Det finns inga spår av varken blod, hudslitningar eller sår. Ändå är de befläckade av vetskapen om att det var hans händer som orsakade blånaden under hennes krage.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 15 aug 11 - 00:06- Betyg:  | | Super! | | Rainbow-escape - 29 okt 10 - 22:23- Betyg: | Slutet kom som en chock.
Riktigt, riktigt bra skrivet! :D |
|
|
|
