Det sista steget i deras dans ONESHOT |
Januarimörket låg tätt omkring henne där på cykelbanan. Det enda som lyste upp vägen var de vita snödrivorna och gatulamporna. Hon fryste där hon stod i sina tunna tights och i sin svarta Canada Goose jacka. Tankarna snurrade i hennes huvud och hon kunde inte tänka klart. Vad skulle hända nu? Hon visste. Tonfallet i hans röst då de pratat i telefon tidigare på kvällen fick henne att förstå. Det hade egentligen bara varit en tidsfråga innan detta skulle hända, hon hade haft det på känn länge nu. Endå hade det kommit som en chock då han ringde henne och bad om att få träffa henne på kvällen. Hans röst hade varit tjock och han hade låtit konstig.
Deras förhållande hade nu på slutet varit allt annat än perfekt. De hade haft dåliga men även väldigt många bra stunder. Det var den här vintern allt hade börjat gå neråt. De gick på två olika skolor och skolan tog för mycket tid för dem båda.
Dessutom hade han börjat umgås ovanligt mycket med Frida i hans pararellklass. Söta, fina Frida med det blonda håret som var snäll mot alla och dessutom väldigt populär. Hon kände sig utkonkurrerad av henne. Nog för att det var hon själv som var hans flickvän, så högg det alltid till av avundsjuka och osäkerhet i hjärtat då han sa att han skulle vara med Frida. Frida var den perfekta tjejen, och fick henne att känna sig värdelös. Frida hade perfekta betyg, hon var galet snygg och alla tyckte om henne. Inte lätt att konkurrera med en sådan.
Hon såg sig omkring. Plötsligt fick hon syn på honom. Han kom gåendes på cykelbanan där mellan träden. Det var mörkt, än så länge kunde hon inte se hans ansikte ordentligt. Det högg till i magen på henne. Oron steg ännu mer inom henne. Ju närmre han kom, ju närmre kom slutet för deras historia. Han var nästan framme vid henne nu. Gatulamporna lyste upp honom. Han var så perfekt. Det blonda håret, de blåa ögonen. Tänk att han var hennes. Eller nej, det var han ju inte. Inte länge till i alla fall.
Han stannade framför henne och såg in i hennes ögon. Hans ansikte hade ett plågat och sorgset uttryck. De sa ingenting, men de båda visste så väl. Det var slut.
Hon kunde inte hålla tårarna inne. Hon snyftade tyst och vände bort blicken från honom. Han la armarna runt henne och kramade henne, länge. Hon lutade huvudet mot hans bröst, och tårarna forsade ner för kinderna. Hon la armarna runt hans midja. ”Jag fattar inte egentligen. ” sa hon mellan snyftingarna. ”Fattar vadå?” Hans röst var mjuk, men ledsen. ”Vad det är som får oss att känna såhär. Att det är uppenbart. ” Hon tryckte sig närmre honom.
Han var tyst ett litet tag. ”Kanske känner man det bara på sig. Att det är just idag.”
Hon svarade inte, utan slöt ögonen och kände hur det dunkade innanför huvudet. Så mycket känslor. Så mycket tankar. Hon kunde inte fatta det. ”Vet inte hur jag ska klara mig utan dig. ” Hennes röst var svag, hon nästan viskade. Han la hakan i hennes hår, sa ingenting.
De stod där länge. Hon ville inte släppa taget. Hon visste att så fort hon släppte taget om honom så avslutade hon deras kapitel, tog det sista steget i deras dans. Han skulle inte vara hennes längre. Hon visste att för eller senare behövde hon släppa. Hon önskade att de skulle stå där föralltid, men det gick ju inte. Hon samlade modet för att våga släppa taget. Bara ett tag till.
Hon tänkte på alla minnen. Som den gången då de träffades för första gången på Nikkis fest. Hon hade spelat svårflörtad och han hade blivit intresserad av henne. De klickade direkt. Redan då hade hon blivit förälskad i honom.
Hon tänkte på alla kyssar. Hans mjuka läppar som hon alltid längtade till.
Hon tog ett djupt andetag, drog in hans doft en sista gång. Sen släppte hon hans midja och drog sig ur hans famn. Hon lät armarna hänga slappt vid kroppen.
Det sista steget i deras dans var taget. Deras kapitel var avslutat. Han var inte hennes längre.
|
|
|
|
