Emmy Del 43 |
Dushen med Andreas fick henne bara att tänka
oklarare än någonsin... Det var som om det heta
vattnet spolade bort allt vett.
Det var först när hon kom ut och
drog handduken om sig som hon fattade vad som stått
på testet.
+ åtta veckor
åtta veckor, dvs två månader?
två hela månader hade hon burit på något inom sig, som skulle
växa sig stort, bli verkligt och helt. Något som var framställt
av henne och Andreas. Som skulle komma att få deras utseende
och gener.
Hon kunde nästan inte ens reagera därför att de kändes så
overkligt. Ett ögonbick hade precis passerat och hon kunde inte
göra något för att ta tillbaka det. Det var ett ögonblick
där hon ville se Andreas nervös brevid henne, och när hon
sedan avsöjat svaret så skulle dom tillsammans hoppa upp i taket
av lycka. Men det ögonblicket var förbi...
Hon mådde dåligt. Kanske var det faktumet att hon bar på ett
barn eller klumpen i halsen som bara ville berätta allt
för Andreas. Hon sa inget utan hoppade i sängen och somnade trots
allt väldigt snabbt. I drömmen flög hon och tycktes skymta en hand
längst fram bland molnen. Ett barns hand. Hon försökte greppa den
och lyckades tillslut och vaknade i samma stund till med ett ryck.
Andreas fanns inte brevid henne. Hon reste sig och gick ut till köket
men hörde sedan ljud ifrån tvrummet och följde de.
"hej" Sa hon när hon fick syn på han vid fönstret. Han stod och
kollade ut. Han vände sig om. "hej"
Han lät lite nedstämd. Emmy fick en hemsk tanke, visste han?
Var det därför han stod sömnlös vid fönstret och funderade på
hur han skulle lämna henne?
"Vad gör du?" Frågade hon och råkade låta oerhört nervös.
"nä, inget. Kunde inte sova bara. Kom!" Sa han och lyfte upp
henne och bar in henne i sovrummet. Hon log och blev arg
på sig själv att hon ens tvivlade på honom. Han älskade henne
det visste hon.
Detta skulle bli de perfekta ögonblicket att berätta. Han la
henne i sängen och la sig brevid. Smekte hennes mage, och igen
VISSTE HAN?
"Andreas" Sa hon.
Han nickade och såg genast allvarlig ut.
Hon skulle precis berätta när han istället sa
"Ja vet Em"
Hon fattade att de bara kunde betyda en sak!
"Jag... ja hittade testet"
Hon började gråta, det var en sån lättnad oavsett vad han tyckte
om de, att veta att hon nu inte var ensam om att veta.
"Det är ingen fara Em. Det blir bra"
Han tröstade henne.
"Jag älskar dig" Sa han.
"så du... Det är ok med dig?" Fick hon fram.
"Det är ju inte direkt planerat men... Absolut"
Han lät fundersam när han sa det men samtidgt
allvarlig, vilket fick honom att låta trovärdig.
Hon hade haft fel. Ögonblicket av lycka var nu och här.
Det var visst inte förbi.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 18 okt 10 - 21:08- Betyg:  | | Jättebra! :D mejla nästa! :D | | Sabbe_sabbe - 18 okt 10 - 19:53- Betyg: | | åh gilla! mejla!:D | | Niz0 - 18 okt 10 - 18:03- Betyg: | | Åhh! Mejla nästa! | | Ferdos-Lina - 18 okt 10 - 17:18- Betyg: | Jättebra och nu får du inte sluta skriva!
Mejla när nästa del kommer. |
|
|
|
