Även när mitt hjärta slutar slå |
03.51, Linus suckade, han kunde inte somna denna kvällen heller.
Den 22 augusti började Linus i 9an på Västerbroskolan och det gjorde Ronja Anna Sofia Carlsson också.
Linus hade letat reda på hennes mobilnummer men han hade aldrig vågat ringa henne. Han var rädd att hon bara skulle lägga på så fort hon hörde att det var han. Han kunde inte tänka sig att hon ville prata med honom, han var ju inte alls som någon utav de killarna Ronja brukade hänga med i skolan och vid torggrillen. Han tränade ingen sport och han gymmade inte heller så han var inte muskulös men han var inte tjock heller för den delen, han var smal, väldigt smal faktiskt. Han hade svart, platt och ganska långt hår. Han var en utav dem som de muskulösa fotbollskillarna brukade skrika ’emo’ efter på skolgården. Han tog inte åt sig, han visste bättre.
Ronja var platinablond och hade de vackraste ögonen Linus någonsin hade sett. Kristall blå ögon som verkade se in i hans olyckliga själ. De ögonen han såg så fort han stängde sina egna. Hon luktade gott också, liljekonvalj parfym och en svag doft av tvättmedel. Varje gång han kände lukten i korridoren dröjde han sig kvar en liten stund och fyllde näsan med hennes för honom underbara doft.
Linus klev upp ur sängen, öppnade fönstret och satte sig i det. Han frös där han satt i bara kalsongerna. Han tände en cigarett och tänkte att om någon granne såg honom nu skulle de få spel. Där satt Linus Andreas Svensson, 15 år i fönstret på tredje våningen i deras gigantiska vita villa på Trastgatan i Karlstad i bara kalsongerna och rökte.
Han tog några bloss och följde rökens bana med blicken där den flöt ut i den mörka natten.
- Godnatt Ronja, viskade han innan han stängde fönstret och kröp ner under det varma duntäcket.
- Linus det är femte gången du kommer försent till skolan, du måste skärpa till dig nu, sa Linus klassföreståndare Anna argt då han hade kommit in i klassrummet en kvart efter att de hade börjat.
- Mm jag vet, sa Linus ignorant.
- Varför har det blivit såhär Linus? Är det någonting som har hänt?
Linus försökte att inte visa hur mycket han hatade de där orden, orden som han fick höra nästan varje dag, orden som fick honom att rysa. Det var väl inte orden i sig utan det var mer deras betydelse ”har det hänt någonting?”, ”hur mår du egentligen?”, ”säkert att allt är okej?” de bildade bara en stor värkande klump i magen på honom, en känsla om att de bara satt och skrattade åt hans svar och gjorde narr av honom på lärarrummet.
- Nej jag missade bussen bara, sa han.
- Okej, men du får börja gå upp tidigare då för snart blir vi tvungna att ringa hem.
- Jag ska försöka komma ihåg att köpa en väckarklocka, sa Linus fnissande och gick ut.
Det var franska andra lektionen idag för Linus. Han hatade franska och hade vart nära på att hoppa av men sen började Ronja där och då var det ingen frågan om saken att han skulle stanna.
- Du är sen, sa Pierre irriterat när han kom in i klassrummet.
- Sorry alla ville ha min autograf i korridoren, sa Linus kaxigt och gick och satte sig på sin vanliga plats längst ner i klassrummet.
- Jag gillar inte din attityd Linus.
- Vad då är du avundsjuk för att jag har beundrare och inte du eller? sa han lika kaxigt och de andra i klassen var tvungna att anstränga sig för att inte falla ihop på golvet till en skrattande boll.
- GÅ UT! röt Pierre
- Det gör jag så gärna så, sa Linus samtidigt som han hörde någon knäcka sig totalt. Det där skrattet kände han igen. Det var Ronja, hon skrattade så hon grät och Pierre gick fram till henne och sa till även henne att gå ut.
Ronja la sig platt på golvet i korridoren utanför och skrattade tills hon inte fick någon luft.
- Hjälp mig upp rockstjärnan, sa hon samtidigt som hon torkade sig om sina våta kinder.
- Jaha vad gör man nu då, frågade Linus.
- Jag ska i alla fall gå ut och röka, kom!
Hon tog tag i hans arm och drog med honom till parken där de satte sig på en bänk. De pratade om allt mellan himmel och jord. Han blev bara mer kär för varje mening hon sa. De satt där och pratade tills skolan var slut och Ronja sa att hon måste skynda sig till linjebussen.
- Du är så söt Linus, viskade hon i hans öra och gav honom en puss på kinden innan hon sprang iväg.
Linus var tvungen att sätta sig ner på bänken igen för att inte svimma. Han trodde han drömde. Plötsligt pep det till i mobilen ”Du har inte lust att hitta på något i morgon efter skolan? Puss Ronja” stod det i smset. Ett stort leende bredde ut sig över hans ansikte. Han visste inte vad han skulle svara. Om han skrev att det var klart att han ville skulle han ju nästan verka lite läskig. Han funderade under tiden som han gick till sin moped och tillslut blev det ”Jo det skulle väl vart trevligt :)”. De smsade hela eftermiddagen, hela kvällen, nästan hela natten och på morgonen innan de träffades i skolan.
Man kan inte säga att allt var som vanligt den morgonen för det hade vart att ljuga. Linus tog mopeden till skolan lite extra tidigt den morgonen bara för att det var en bra morgon. När han klev av mopeden kom Ronja springande. Hon sprang fram och kramade honom och hans hjärta tog några extra slag.
De bestämde sig för att strunta i skolan idag och åkte hem till Linus istället. De låg bara i sängen och pratade bort hela dagen. Rätt som det var stod Linus mamma i dörren.
- Hej ungdomar, sa hon glatt.
- Hej, är du redan hemma? sa Linus lite generad.
- Ja, klockan är halv sex.
- Hej, jag heter Ronja och är Linus flickvän. Ronja slängde en snabb blick på Linus samtidigt som hon gick fram och tog Linus mamma i handen.
- Är det sant? sa Linus chockad när hans mamma hade gått ut.
- Vill du att det ska vara det?
Han sa ingenting utan lät en kyss besvara den frågan.
Två år senare håller Ronja och Linus fortfarande ihop men saker och ting har förändrats. Ronja är diagnosticerad med cancer och den fortsätter bara att sprida sig. Deras kärlek är det enda som håller henne vid liv.
Linus sitter vid hennes säng på sjukhuset och håller hennes hand.
Min kärlek för dig kommer inte ta slut även när mitt hjärta slutar slå.
De var de sista orden Ronja sa innan hon slöt ögonen och gav upp sin kamp om att besegra denna djävulska sjukdom. Hennes hand blev lealös i Linus hand och han började gråta. Han sjönk ihop helt chockad i stolen, stirrade rakt ut i ingenting och lät tårarna rinna ner för kinderna. Det stora rummet på sjukhuset krympte helt plötsligt ihop och trängde in honom i ett hörn. Lamporna i taket lös inte längre upp någonting framför honom. Det var mörkt, kallt och svårt att andas i det där rummet som nyss tog hans hjärta ifrån honom.
En vecka gick, två veckor, tre, fyra, fem och smärtan var olidlig. Han bara satt där i sitt fönster och tänkte... absolut ingenting alls. Det tog alla hans krafter att bara gå upp ur sängen och gå de tre kliv han hade till fönstret.
Min kärlek för dig kommer inte ta slut även när mitt hjärta slutar slå, viskade han ut i mörkret som han blivit så bekant med men som ändå skrämde honom.
Han ställde sig upp i fönsterkarmen och släppte taget om allt, sina händer, sin sorg. Han lät sin kropp falla ner mot marken.
Nu kan vi leva hela livet tillsammans, precis som vi drömde om, hann han säga innan hans kropp krossades mot marken under honom.
Skolarbete, skrivet klockan 2 på natten men glad för kritik :)
|
| Kommentarer | | PsychicPlay - 18 okt 10 - 20:12 | kändes för ihoptryckt på något sätt, borde vara med beskrivande.
dessutom kändes det som att Linus ändrade personlighet mitt i allt
& allting gick väldigt fort, man fick inget riktigt grepp om storyn.
dessutom har du ett namn som är jääääkligt likt en väldigt bra författare
vilken inte är helt okej, men jaja. den funkade, men kan göras bättre.
(: |
|
|
|
