Vem försöker du lura? [14] |
FÖRLÅT för att det tar så lång tid ibland, och det enda jag kan skylla på är att det är mycket skola, men att jag är ganska lat också, här kommer åtminstone en ny del, hoppas ni tycker om den!
Från början av resan, genom hela tiden som alla elever tjoade, hoppade runt i bussen och betedde sig som apor, tills att det mörknade ute och bussen stannade så lyssnade jag på musik. Jag ignorerade så gott jag kunde Anton som satt bredvid mig, ignorerade även faktumet att Carl satt på andra sidan, längst fram, bredvid Erik. Carl satt närmst gången, och det hade fått mig att sitta och hålla mig hela resan, trots att jag nästan genast blivit kissnödig. Jag hade lyckats ignorera Anton som ibland åt lite godis, ibland läste i en bok och ibland bara stirrade ut i tomma intet och lyssnade på musik. Jag kunde inte fatta det, varför han satt här bredvid mig och lät mig vara (fast ändå inte) medan han skötte lite onödigt småskit istället för att tjoa och leka med de andra bakom oss. Han skulle kunna bli klassens godbit (eller, det var han ju redan), men ändå satt han bredvid mig, utan att yttra ett enda ord under hela resan.
Han irriterade mig så otroligt mycket, jag kände verkligen för att slå till honom, men lyckades hindra mig själv varje gång jag drabbades av impulsen.
När dörrarna till bussen öppnades strömmade eleverna ut, men klagade genast på kylan när deras skobeklädda fötter slog i marken, och tjatade på att Erik och Carl var så långsamma att alla förmodligen skulle frysa fast innan de hann ut ur bussen. Erik och Carl sade åt dem att de skulle vara tysta, annars kunde de få sova ute, men sedan skrattade de åt elevernas förfärade ansiktsuttryck. Jag var bland de sista som gick av, och det berodde mest på att det kändes som om hela jag skulle spricka snart om jag inte fick gå på toa. Jag knep så gott jag kunde, tog min skolväska och gick av bussen. Jag stod längst bort och väntade tills de andra hade fått sina väskor innan jag långsamt hämtade min bag. Plötsligt var Anton bredvid mig igen.
”Kom och ställ er i en ring vid oss så att vi kan informera er om stugorna” sade Carl, och Erik klappade med händerna för att alla skulle tystna
Efter några minuters puffandes stod eleverna i en ring runt klassföreståndarna, och Carl tog upp ett papper, från vilket han började läsa utantill vilka som skulle bo med vilka denna helg.
”Alice, Erica och Anna bor i stuga nummer ett” började han läsa och jag såg hur flickorna såg nöjt på varandra och sträckte lite på sig för att alla skulle se att det var de som var först och bäst.
”I stuga två ska Matilda, Hanna och Lina sova” fortsatte han och de fnittrade lite förtjust när nästan hela klassen höll andan eftersom alla hoppades på att hamna i samma stugor.
När nästan alla tjejer var uppropade visste alla självklart vilka som skulle få stuga fem, det var knappt så att någon behövde lyssna när Carl ropade upp oss, för alla visste att Johanna och Lisa skulle få bo med mig, Jenny, och alla tyckte givetvis mycket synd om dem. Carl fortsatte oberört att läsa upp stugnummer och personer, och till mitt förtret skulle Anton sova i stuga sex, med Thomas och Henrik. Jag grimaserade, men kände att kylan börjat sticka i mitt skinn, och nu delade jag samma åsikt som de andra i klassen. Jag ville in och bli varm igen.
”Klockan sju ska ni befinna er i den här stugan” sade Erik och gjorde en gest mot en stor stuga på andra sidan en liten gångväg, och alla nickade.
Efter att vi fått våra nycklar skyndade vi oss alla upp till våra stugor, och jag ockuperade genast toaletten vilket Johanna och Lisa inte verkade bry sig så mycket om. De tog våningsängen och bäddade lite slarvigt medan de tjattrade om några killar jag inte hade någon aning om vilka det var, och när jag kom ut och började bädda min säng blev jag ignorerad. Det var inget jag tyckte var jobbigt, utan om sanningen skulle ut var jag glad att jag hamnade i samma stuga som de minst populära tjejerna, för de ville inte prata med mig, men de hade ändå varit i liknande sits innan jag kom. De respekterade på något underförstått sätt min angelägenhet om att bara vara osynlig. När jag hade bäddat klart min säng satte jag mig i skräddare på täcket och lutade huvudet mot väggen. Jag måste ha somnat, för jag ryckte plötsligt till när någon smällde igen dörren, och jag kollade genast på klockan. Fem i sju. Jag kunde bara anta att någon av tjejerna hade smällt igen dörren när de gått ut, och helt enkelt trott att jag skulle vakna, och jag kravlade mig ut ur sängen medan jag insåg att om jag suttit och sovit mycket längre hade jag förmodligen fått nackspärr. Så fort jag klev ut ur stugan slöt Anton upp bredvid mig och jag hoppade förskräckt till.
”Har du sått och väntat på att jag skulle gå ut eller?” fräste jag ilsket.
Jag hade blivit upprörd över att han skrämt mig. Igen.
Istället för att se på mig och svara något undvikande ryckte han bara på axlarna och fortsatte att gå. Jag stirrade häpet och argt på honom i några sekunder, men började sedan gå igen och vi kom in i stugan prick sju. När Carl såg oss gav han mig en lite skum blick, outgrundlig, och jag såg genast bort för att inte börja rodna hysteriskt. Han lät blicken dröja lite vid oss, men såg sedan på Erik och började tala med dem. De skrattade båda och efter ett tag så hade alla elever slagit sig ner vid respektive matbord.
”Det är här vi kommer äta frukost och middag varje dag, även lunch om för de som inte äter i backen, och i rummen bredvid kommer ni kunna vara på kvällarna. Det finns biljardbord och soffor, även en teve och den får ni samsas om. Blir det bråk får ingen av er komma hit” sade Erik strängt och alla i klassen nickade allvarligt. Ingen ville missa chansen att kunna se på tv, det skulle förmodligen inte bli speciellt högljudda bråk.
”Jag och Erik bor i stuga elva, vilket vi glömde att säga när vi kom hit, men är det något ni undrar är det bara att komma dit…” började Carl och jag slutade genast lyssna när han berättade att det var tio minuters gångavstånd till backen, så därför skulle man ta sig dit utan buss eller så, och han gick igenom säkerheten i backarna.
”Men nu är det mat!” utbrast han efter några minuter, och alla i klassen gav ifrån sig små belåtna suckar, alla var trötta på Carls pratande, och förmodligen var de flesta ganska hungriga.
Efter maten, när alla elever halvlåg i sofforna ute i sällskapsrummen kom Carl fram till mig och gav mig en allvarlig blick.
”Jag vill prata med dig i enrum, Jenny. Kom.”
Jag stelnade till, kände paniken rusa upp i huvudet och blev kall i hela kroppen. Långsamt följde jag efter Carl ut från den stora stugan, och följde med honom till stuga nummer elva. Jag undrade vad han skulle tänkas säga, men så fort jag började tänka ut olika möjligheter, de flesta mer otroliga än de andra, fick jag ont i huvudet och min kropp började skaka. Carl höll upp dörren åt mig, och jag gick in i en stuga som var identisk den jag skulle sova i, men lite större. Jag stannade mitt på golvet, hörde hur dörren slog igen bakom mig och kände nästan hur Carl betraktade mig bakifrån. Jag rös till, tuggade lite på underläppen och väntade på att han skulle säga, eller göra, något. Något alls.
Säg något!
”Jenny. Har det hänt något mer?” frågade han, och jag behövde inte fråga vad det var han menade.
Jag skakade på huvudet, litade inte alls på min röst, och kände hur jag kom ihåg den där dagen som aldrig inträffat. När Carl inte varit henens lärare, utan vem som helst. Jag drog efter andan, kände hur det blev varmt bakom ögonen.
”Jenny, är du okej?” frågade han lite förvånat och stod genast framför mig.
Jag knep ihop ögonen, såg på honom och upptäckte att han höll om vardera mina överarmar för att få mig att stå rakt och inte falla ihop på golvet. Min blick flackade mellan hans ögon till hans läppar, och jag kände hur hjärtat slog hårt mot min bröstkorg när jag insåg att han gjorde detsamma. Han andades tungt medan jag släppte ifrån mig små, fjäderlätta andetag, och jag kände hur saker och ting verkade snurra omkring oss. Som att allt kretsade runt oss. Andlöst såg jag på medan Carl hade en inre strid, förmodligen mellan förnuft och impulser. Jag hoppades att han skulle göra något snart, men var inte säker på om jag ville att han skulle kyssa mig eller släppa mig och säga åt mig att gå.
”Jag...” började jag tafatt, men han skakade på huvudet och jag tystnade med ens.
Hans panna rynkades koncentrerat, och jag undrade vad han tänkte på.
”Jenny… jag kan inte” mumlade han tyst, och förvirringen slog mig som en träklubba.
”Vad kan du inte?” frågade jag utan att riktigt andas, det kändes som om hela världen hade stannat upp, frusit fast, och snart skulle jag få veta om han tänkte låta den förstöras eller förvaras.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 13 apr 11 - 20:04- Betyg:  | | Har precis lästa alla delar! Otroligt bra skrivet!! Mejla nästa del? :D | | noway - 23 nov 10 - 17:10 | | AAH så bra !!! :D | | SoakedInLuxury_ - 9 nov 10 - 22:50 | Det är så synd att det går så lång tid imellan varje inlägg.
Kommer nog inte följa denna mer.. | | pinnet - 21 okt 10 - 07:20 | | meeelja!!! :) | | JessicaKarlsson - 18 okt 10 - 19:13- Betyg: | sluta sådär, dumt av dig, väldigt dumt :O
du skriver otroligt bra :D heheh :)
mejlaaaaaaa! | | lumman - 14 okt 10 - 00:55 | | Mejla ? :) | | Twilighthyper - 13 okt 10 - 17:47- Betyg: | | jättebra!! mejla!!! :D | | sztiz - 13 okt 10 - 15:11- Betyg: | | mejla nästa del :D <333 grymt bra novell | | Alli_ - 13 okt 10 - 13:45 | underbart braaa!
skriv nästa del fort:D | | Fjaril - 13 okt 10 - 09:11 | IIIIIIIIIIIIIIIH<3
det gör mindre att den var sen när den var så himla bra ;o
<3 |
|
|
|
