Förlåt |
Vinden piskade i Johns ansikte, men det hindrade inte honom. Han bara sprang och sprang. Det verkade som om hans rädsla för Tommy fick honom att springa ännu fortare. Det var kallt. John kunde knappt känna sina tår längre, de var frusna till is.
För bara någon vecka sedan var allt normalt. De tre stod och rökte vid deras mellanstadieskola och blickade tillbaka på hur livet var då. Allt var så bra, så lätt.
Man kunde känna Tommys ilska på lång väg. Säger han att han ska döda dig så gör han det, för det är så han är. Trots att John visste detta så ångrade inte han hur han hade handlat. Samtidigt som John rusade över gatan fick han syn på Mary.
Tommy var fortfarande efter honom så han hade ingen chans att stanna upp. Istället fortsatte han springa vidare. Men han visste hela tiden att han var tvungen att välja mellan sig själv och Mary. Det kändes lönlöst att fortsätta, men han hörde hela tiden Marys röst i huvudet som intalade honom att aldrig ge upp. Det gav honom både hopp och kraft. Skulle Tommy komma ikapp så var det kört, det visste John med all säkerhet.
Varken Tommy eller John var speciellt starka. Men när Tommy blir riktigt förbannad kan han bli hur stark som helst och det var precis vad John fruktade. På något sätt var John tvungen att både rädda sig själv och Mary ur den här knipan, och det måste ske snarast. Om det hade varit så lätt som att offra sig själv för Mary så hade han gjort det, men det var det inte. Utan honom skulle hon vara alldeles ensam.
Tanken på hennes smärta plågade John något enormt. Det var svårt att förstå hur ens bästa vän kan göra sådär. Tommy som verkade vara så hygglig. Mest troligt var det att förlusten av hans föräldrar påverkat honom och att han har försökt hitta någon som ska ta skulden. Tommy minns dagen som om det vore igår.
Han och sina föräldrar var försenade till Tommys examen. Att komma försent var inget alternativ för honom, det var därför han skrek åt sin pappa att köra fortare. Samtidigt som hans pappa vände sig om kom det en bil i all världens fart. I den bilen satt Mary.
Saken var den att Tommy inte visste vem det var som deras bil krockade med, inte fören någon dag senare. John kände hela tiden en stor press på sig själv för att han måste rädda Mary. Han hade visserligen kunnat ringa polisen, men han hade inte med sig sin mobiltelefon.
Mary skulle vara död om det inte vore för hennes varma jacka. Allt hon ville var att det skulle bli som det var för en vecka sen. Då hade inte detta hänt. Hon ångrade att hon hade druckit den dagen när hon hade krockat med Tommy och hans föräldrars bil. Kunde hon skruva tillbaka tiden så skulle hon ha stannat hemma den dagen, men det kunde hon inte.
Mary var rädd att John inte skulle vilja se henne igen om hon berättade för honom att hon druckit. Hon hade heller inte berättat för honom att det var hon själv som krockat med Tommy. Mary vågade inte. Hon vad rädd att John aldrig skulle vilja se henne igen om han fick reda på det.
Snart orkade John inte springa längre. Tommy var utom synhåll men trots det vågade han inte slappna av. Han kände att det var något som inte stämde. Då kom han på att han hade sett att Marys bil varit trasig. Hon hade sagt att det varit någon form av sabotage.
Det var då han förstod vad som hade hänt. Det var Mary som hade krockat med Tommy, det var han nästan helt säker på. Men det var mycket som ännu var oklart. Varför hade inte Mary berättat detta för honom? John kommer ihåg hur Mary agerade när hon fick sprit i sig, hur dumma saker hon kunde göra. Förra sommaren tog hon nästan livet av sig när hon var påverkad.
Hon såg bara en utväg. Mary tog upp sin silvriga revolver ur jackan och lade den bredvid sig. Innan hon ville få det gjort så skulle hon skriva ett meddelande till John och Tommy. Hon började knappa in meddelandet på sin mobil.
”Fredagen den 15 oktober gjorde jag någonting jag inte borde ha gjort. Jag var väldigt nervös inför examen så jag bestämde mig för att dricka lite. Som ni vet så påverkar alkoholen mig en hel del, och det tänkte jag inte på. Jag glömde bort tiden och när det var några fåtal minuter kvar tills examens start. Då rusade jag iväg till parkeringen och tog bilen. Stressad som jag var ökade jag farten. Det var jag som körde in i deras bil. Kom ihåg mig som den positiva tjej jag var. Förlåt.”
Det var då de hörde det. Skottet. Genast förstod John vad som hänt. Han kände nämligen igen ljudet. När John och Mary var yngre hade de övat med att skjuta med hennes farfars revolver, så det var lätt för honom att känna igen skottet. John blev vettskrämd och bet sig i tungan. Den vedervärdiga blodsmaken spred sig i munnen.
Det lät som om skottet kom ifrån Risebergaskolan. På den skolan hade de allesammans gått på i mellanstadiet. Då var allt så lätt. Problemen man hade då kändes plötsligt så otroligt små. De var inte ens nära de problemen de fått nu.
John skyndade sig dit och såg till sin stora förvåning Tommy. Han satt hukad över Mary och höll i en telefon. Sakta närmade John sig dem. Tårar rann längs Tommys kinder. Hans första tanke var att Tommy hade mördat henne. Till sin stora förvåning kallade Tommy på John helt hatlöst.
John kände på sig att någonting var underligt.
- Läs det här, sade Tommy och gav John Marys telefon.
John blev likblek i sitt ansikte och tårarna började rinna. Han och Tommy tog upp sina cigarettpaket och tog vars en. Men det skulle aldrig bli som innan. Nu var allt förändrat
|
|
|
|
