- Titel - |
Jag har fått många kommenterar från mina vänner gällande denna, så jag tänkte att jag skulle lägga ut den här. :)
Den kommer läggas ut som följande kapitel "x" part "x".
Och som ni ser, har jag ingen titel på den än.
Slarv/stavfel kommer ändras efter tionde sidan som kommer bli sista sidan i första kapitlet.
Här kommer nu:
Kapitel 1. Part 1.
---
Jag är hungrig. Var det första som hon tänkte. En hunger hon inte kände igen växte långsamt upp i hennes kropp och den skrek efter och få mat, näring, energi. Hon öppnade sina sömndruckna ögon och såg sig omkring. Var någonstans är jag? Hur kom jag hit? När kom jag hit? Var är jag? Rummet var vitt, och hon kunde se en slang komma ut från hennes ena arm och in i en påse med något genomskinlig vätska i. Magen knep till i henne igen och morrade ilsket åt henne att hitta mat. Kraften i hennes kropp var svag och det krävdes stor ansträning bara för att vrida upp huvudet så hon kunde se taket ovanför henne och sedan kunna resa sig upp, en enkel rörelse tog denna gång lång tid och med många hesa, torra och pipande andetag från hennes hals kämpade hon sig upp i en sittande position, det var då det slog henne. Sjukhus. Hon var på stadens sjukhus. Huvudet fylldes av tankar och funderingar på hur och varför hon hamnade där och hon glömde nästan bort och leta mat men påmindes snabbt av en arg mage. Hon biter sig snabbt i läppen av den huggande befallningen och börjar med snabba ögonrörelser gå igenom det lilla rummet hon befinner sig i i hopp om att det ska finnas lite mat i något hörn, inget. Inte det minsta inte ens en brödbit någonstans och hon drog sig en stor suck och kände hur halsen torkade ihop för henne efter den. Blicken drogs mot slangen hon hade i armen och med en rörelse så drog hon långsamt ur den så hon blev fri från apparaten hon satt fast i. Hennes rörelser var långsamma och trötta men hon lyckades tillslut ta sig upp från sängen och stod på det kalla golvet hon kände under hennes nakna fötter. Hon stod still en lång stund för och vänja hennes trötta ben vid hennes tyngd innan hon kunde höra två sorters steg en bit ifrån hennes rum i korridoren, ena är snabba klackande steg och andra är haltande, sega och hasande steg och hon kan även höra klirrandet av metall mot porslin, en nyckel in i ett lås, den vrids om och en dörr öppnas. Hon hasar sig långsamt fram mot dörren. Ett, två, tre, fyra, fem, sex steg och sen lutar hon tyst örat mot dörren och lyssnar. Någon är på väg hit. Så det är folk i detta tysta ställe? Hon står där en stund och lyssnar spänt efter stegen igen och det dröjer ett tag innan man kan höra dom igen, dom klackande och dom hasande haltande stegen bredvid varandra, och denna gången hörde hon även ljudet av en vagn på det klassiska sjukhusgolvet. dom kommer hit! Plötsligt känner hon en lust och skrika. Meddela alla som befinner sig i lokalerna att hon svälter och att hennes kropp är svag och ömtålig som glas, hon är en glasfigur i någons löjliga samling och behöver något att stärka sin kropp med.
- ko…kom…kom hit… hi..hit… hon kniper ihop ögonen i smärta när hennes ord stammande hakar sig upp genom hennes strupe och ut ur munnen. Dom svider. Som eld i halsen på henne, men hon måste. Hennes kropp säger åt henne att hon måste säga det, meddela, skrika, hon måste. Klarar inte av och kämpa emot, vill inte. Hon är hungrig.
- s..ss…sssn…snälla…här…r..äär…här… hon lyssnar, tittar ut genom rutan med dom kalla och nästan döende ögonen som kan smälta glaset som sitter på dörren likt ett fönster medan hon väser fram orden likt en orm väser åt sina byten. Handen spänner upp på fönstret och gnisslar en tyst melodi i samma ögonblick som hon kniper den i en knytnäve för att kunna samla kraft åt den sista ansträningen till skriket som hennes kropp längtar efter och få ge ifrån sig. Hon är redo. Nu kommer det.
- KAN NÅGON KOMMA HIT MED MAT TILL MIG!? Hennes ord är hesa, ansträngda och torra men ekar ändå likt naglar mot en tavla. En lättnad, en lättnad som känns så skön att hon nästan kan dö lycklig nu. Hennes sug efter och få skrika ut allt är ute, men hon orkar inte stå längre på sina ben utan hon sjunker ihop och kryper mot väggen bakom dörren. Dom kommer inte… dom har lämnat mig att dö här… jag kommer inte överleva… hon hör fortfarande stegen, högre och snabbare än förut tills dom stannar och det blir lika tyst som förut. Hon lyfter på sitt huvud och tittar med trötta ögon mot det mörka fönstret på dörren, ett leende leker lätt i mungiporna på ansiktet och hon hoppas att det är nu som döden kommer, nu hämtar han henne och tar henne till ett bättre ställe där hon inte är svag, eller trött, eller döende, ett ställe där hon inte längre behöver vara hungrig. Men hon hade fel. Det var inte döden istället hör hon rassel med nycklar en röst som hon inte riktigt hör vad den säger och en annan som verkar svara på det som den första säger, hon kan urskilja att den första tydligen är en kvinna och den andra någon form av blandning. Hoppet växer i henne när ljudet av att en nyckel snabbt sätts i låset och vrids om ekar i hennes öron. Och hennes första tanke är att det nog är mat på väg. Nyckeln försvinner och hon ser att handtaget sakta trycks ner, ögonen följer minsta rörelse och öronen minsta ljud.
- god kväll. Är ni vaken? Kvinnans röst pratar med henne, det är en givmild och vänlig röst hon har. Jag har med mig något och äta åt er om ni känner att ni orkar det. Äta? Mat?! Orden får henne att vakna till lite mera och hon försöker långsamt och resa på sig igen.
- du kan komma in med det nu. In kommer en liten haltande figur med brun kappa på sig och kvinnan som har under tiden hon pratat flyttat sig till sängen och börjat lägga allt till rätta i den och fixa i ordning för mat har på sig sjuksköterska kläder och på namnskylten står det något på ”Eve…” något hon inte riktigt kunde läsa men försöker stappla sig iväg till sängen. Sköterskan märker att hon fokuserar på hennes namnskylt.
- Evelyn står det. Evelyn Trio. Ett leende sprider sig glatt på Evelyns läppar. Kommer ni ihåg erat namn, unga fröken? Frågar hon och tittar på henne när hon plockar fram en skål med mat i. Jag antar att det bjuds på soppa idag… tänker hon för sig själv när hon följer Evelyns rörelser med blicken.
Hon piper tyst fram ”Isolde” Evelyn tittar på henne och klappar på sängen med ena handen.
- kom och sätt dig till rätta. Det är dags för mat nu. Jag antar att du längtat av det jag hörde från dig. Isolde tittar först på Evelyn och sen på sängen och nickar långsamt innan hon sätter sig på sängen och hör magen morra tyst när hon ser på tallriken. Ge mig det. Nu. Innan du råkar illa ut. Hennes tankar chockar henne, hon har aldrig tänkt så om en människa förut. Men Evelyn var speciell, hon hade något med sig själv och göra som utstrålade något, någon speciell vibb som gjorde Isolde lugn och hon kände sig som hemma. När hon såg skålen komma emot henne gav hon tyst ifrån sig ett litet morrande ljud och Evelyn tittade leende på henne när hon ställde ner den på ett bord framför henne och lyfte på locket. Doften ropade hennes namn och som en förförande dans kröp den in i hennes näsa och fyllde den med en behaglig doft och hon ryser. Frågande tittar hon på Evelyn som i och fråga om det är okej att börja äta. Hon grabbar tag i skeden som ligger bredvid och börjar röra lite i den röda soppan som ligger i tallriken, den är tjock och lämnar efter sig röda märken på skeden och droppar långsamma, ensamma droppar ner tillbaka igen när hon lyfter upp den en bit ifrån och häller ner det igen. Vad ska detta föreställa? Evelyn följer henne med kalla ögon.
- Behagar det er inte? Jag kan försäkra er om att allting är nytappat direkt från förvaringen. Nytappat?
- vad är… det för…fö..något…? piper Isolde fram från sitt matlekande.
Evelyn skrattar retsamt till hennes konstiga fråga.
|
| Kommentarer | | kasja - 9 okt 10 - 18:13 | | Ohhh! Jag gilla! |
|
|
|
