(del2) Plötligt vaknade jag från mitt kälrekskoma! |
Pltsligt vaknade jag upp från mitt kärlekskoma pågrund av en gäll röst som
gick igenom biosalongen, det var hans kompis, dom skulle springa till tåget nu.
Jag fruktade det, fruktade att denna kvällen skulle bli den enda
då jag skuelle säga det, så jag sprang förgäves med dom, och hoppades att han
skulle säga att han skulle stanna hos mig, men iväg for han
med tåget och kvar stod jag, dömd till att gå hem ensam ännu en kväll.
Men missförstå mig inte, mina vänner stod bredvid mig, men vid just den
sekunden så fanns inte dom, det fanns bara honom och jag.
Jag bestämde mig för att ringa honom, ett tufft beslut, jag började
äntligen släppa mig själv fri, lät mig själv att färglägga kärleken.
Jag ringde, han svarade. Det var en blnadning av förvirrade rader men jag hörde klart
och tydligt i telefonen att han sa: jag älskar dig. Han sa det, han ville säga det.
Mitt hoppande mitt i stan måste ha väckt hela göteborg till kärlek eller till irriation.
Jag skrek av glädje och försökte känna så jag alltid trott jag skulle känna, men det
gjorde jag inte. Ett svart täcke hade omfamnat mitt hjärta och jag förstod inte varför?
Jag som borde varit den lyckligaste tjejen på planeten, var itne lycklig?
Dagen senare, så ville jag träffa honom, och dagen efter, och dagen efter.
Men han var borta, men inte från min tanke. Men hans namn var borta från min mobilskärm, något sms fick jag inte.
Men känslan av att vara i närheten på för på, avrådde mig från att konatakta honom.
Varenda sekund av resten av sommaren så var min tanke hos honom, nät jag såg en blomäng, med färger lika
klara som karameller var han där och torterade mig med minnena och tankarna.
Om hur sommaren skulle bli om han en dag ringde på min dörr och vände mtit liv upp och ner igen.
Men ännu hör jag inga steg utanför min dörr, och mitt hjärta är fortafarande inte tillfredställt.
Men hon är nog det, tillfredställd. Hon som vågade ringa, och tog chansen, och vann. Rebecka.
Fortsättning följer.
|
|
|
|
