*oneshot* Oskrivet. |
'Tror du på mirakel?' Frågade en röst långt långt borta.
Gör jag det? Finns dom? Mirakel, vad är det egentligen? Hon orkade inte svara. Utan kollade på psykologen med tomma ögon. Psykologen, han med tomma fiskögon, förkorta byxor, och som sitter där och låtsas bry sig. Hon vänder sig om igen och kollar ut. Om hon nu skulle orka, våga öppna sig för någon. Så skulle det absolut inte vara någon som han. Så att dom kan göra om hennes ord, och få det låta helt fel.
Nej. Om det nu var någon hon skulle öppna sig för, så skulle det vara någon ärlig. Som inte bara vill avgöra om hon är ett hopplöst fall, eller om det ännu finns hopp.
Det har gått en halvtimme nu, hon borde få gå snart.
Gå tillbaka till sitt rum. Rummet med vita väggar, och okrossbart glas.
Imorgon ska hennes föräldrar komma. Dom har med sig doften av hemmet, som alltid finns i hennes drömmar.
Hon får äntligen gå. Psykologen följer henne hela vägen till rummet. Hon går och lägger sig i sängen när han gått. Hon drar upp tröjan. Hon har karvat i armarna i ett försök att nå själen, minnena.
Hon vill inte ha dom längre. Dom bara förstör.
Hon vill skrika när hon tänker på dom. Men hon vågar inte. Hon vet vad skötarna kommer tycka. Hon lägger det kvävda skriket under kudden, bland alla andra. Dom som gör att hon inte längre vågar sova.
Hon ligger i sängen på det tunna vita lakanen. Kupar handen runt minnet, böjer långsamt fingrarna inåt. Gräver, vill krossa.
En skötare kommer in i rummet. Hon låtsas sova, så att dom inte ska behöva oroa sig.
Skötarens blick vandrar över hennes ansikte, och smeker hennes våta kinder.
När dörren stängs önskar hon direkt att hon kom tillbaka. Hon hatar ensamheten. Den drar i henne, förstör det lilla som finns kvar.
Hon pressar händerna mot bröstkorgen, försöker hålla ihop sig själv. För det känns som att hon faller i bitar, inuti.
Hon kryper ihop i fosterställning och kollar ut mot den stjärnklädda himmelen.
Hon ville fånga stjärnorna i händerna så att hon kunde bli fri. Men man kan inte fånga frihet och hon tappade lyckan någonstans, där bakom. I jakten, på någonting bättre.
(detta var en skoluppgift. Mitt sommarlov,i någon annans ögon)
|
| Kommentarer | | glasbit - 22 jul 11 - 02:24 | | Du skriver väldigt bra, fångade mig direkt! |
|
|
|
