Alltet och ingentinget |
*
Hon sprang genom evigheter. Hennes tunna kläder flög runt henne, dansade i virvelvindar. Hon sjöng en euforisk sång om alltet och ingentinget. Hon vaknade ur drömmar som sände skälvningar genom ryggraden.
En sprängande huvudvärk. En halvtom kaffekopp. Tystnad runtom, men ändå så mycket ljud. Kläder slängda på marken. Smärta. En dov, bultande smärta i högra axeln. Äcklig smak i munnen. Hopklistrade ögon. Sprängfylld urinblåsa. Gamla fimpar överallt. En känsla som skriker misär. Inget vackert så långt ögat kan nå. Det finns inget vackert i missbruk.
Hon sprang igen. Hennes vita klänning hade fått gräsfläckar längst ner. Hennes hår slog henne i ansiktet, men hon kände inget. Hon var onåbar, så nära nirvana och så nära dödligheten, men inget kunde röra henne. Hon var vacker, gudomlig, upphöjd ovanför molnen. Så högt upp att molnen blivit gräs igen. Allting var vackert. Grönt, purpur, himmelsblått. Rena färger till en ren själ. Hon kan skymta skuggorna i horisonten igen.
Benen skakar under en tung kropp. Tung och tunn. Händer som knappt får grepp runt flaskan. Paniken sitter som en besk smak i munnen, vedervärdig. Smärtan i huvudet är tillbaka, tio gånger starkare. Blåljus på avstånd. Det hör inte hit, är inte en del av världen. Flaskor så långt ögat kan nå, små glasflaskor utan vätska. Kanyler. Panik.
Solen gick upp på en rosa-violett himmel. Gräset rörde sig lätt, vinden smekte bort allt det onda. Hon blev fri, slapp springa, slapp hålla ihop bitarna. För några minuter sitter hon ihop igen. En enda kropp, en enda själ. Solen går upp, men sen går den ner igen.
Nu handlar blåljusen om henne. Nu har världen äntligen släppt taget, hon har släppt taget. Varje kanyl är använd, injicerad, varje flaska upp drucken. Det här är slutet. Hon kan skymta solen igen.
*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 1 okt 10 - 16:47- Betyg:  | | vackert |
|
|
|
