kapitel två |
Jag gick inte på någon lektion den dagen, utan jag sprang hem och slängde mig direkt i sängen med mitt varma täcke som skulle hålla om mig. Det skulle trösta mig utan att behöva säga ett ord. Jag tror att en kniv i mitt hjärta skulle gjort mindre ont, jag kände inte den vackra killen men han får mitt hjärta att alltid slå ett extra slag trots att jag slutar andas. Han fylliga läppar skulle vem som helst kunna kyssa i evigheternas evigeheter. Och hela hans utseende skulle vilken fotomodell i hela världen dö för. Så vad gör han i en liten stad som Motala när han skulle kunna bo i Hollywood där alla visste hans namn?
Varje gång jag brukade tänka på Kristoffer så brukar ett leende alltid smyga sig på mina läppar, men denna gång var den bara dem miljoner tårarna som överaskade mig. Helt seriöst så trodde jag att jag skulle dö av uttorkning ett tag så att jag var tvungen att dricka lite vatten av det som fanns kvar av lokan jag köpte dagen innan. Jag kände mig patetisk där jag låg ihop kuren i sängen med 7 kuddar och ett täcke liggandes runt mig, men jag kunde inte hjälpa det, jag var kär i en kille jag inte kände mer än till namnet. När klockan slog fem på eftermiddagen så visste jag att mamma skulle komma hem om cirka en timme, så det var bäst att börja med maten. Jag torkade mina tårar men det kom bara nya så jag gav upp efter en stund. Tillslut skulle jag inte ens märkt att jag grät om det inte vore för min känsel i kinderna.
Jag hade absolut inte någon lust att laga mat idag, men jag visste att mamma skulle bli förbannad om jag inte gjorde något så jag stallde mig över receptboken och bestämde mig för att bara göra lite tacos som jag visste att min mamma gillade. Men precis när jag skulle skära upp gurkan så ringde det på dörren, och jag hoppades innerligt att det inte skulle vara min mamma som råkade komma hem lite tidigare än vänligt. Men när jag öppnade dörren hade jag hellre sett att det var min mamma som stod där, och hon kunde varit arg och slått ett slag i magen på mig lika gärna. Men hur mycket jag än bad och hoppades på att Gud kunde byta ut de personerna så hände det ingenting. En liten del av det som skrämde mig var hur perfekta linjer han har i solljuset, något jag faktiskt aldrig tänkt på innan. "Hej vad kan jag hjälpa dig med?" Tvingade jag fram med ett försök om ett stabil röst, men det blev inte så mycket med det där stadiga. "Hej, gråter du?" Åh nej, det tänkte jag inte på. Tårarna rinner fortfarande, men med lite längre mellanrum gurslelov. "Eh, jag hackar bara lite lök" Fick jag fram under min hackiga röst. "Är det lugnt om jag kommer in en snabbis? Jag skulle vilja snacka lite med dig". Men jag vill inte snacka med dig ville jag gärna säga men det var någon som tog över min kropp och röst när jag jag pekade in mot köket och sa "Ja gå in dit bara, så kommer jag strax". Jag stod som fastfrusen när jag hade stängt dörren bakom honom och återfått kontrollen igen. Vad skulle jag göra eller säga? Jag ville inte prata med honom, och jag ville inte tappa fokus på allt annat än honom, inklusive mig själv som jag annars brukar göra när han är i närheten av mig. Men jag kunde inte låta honom sitta i köket helt ensam medan jag smiter ut så jag gick in med långsamma och onödigt korta steg.
|
| Kommentarer | | TruddieDue_ - 29 sep 10 - 16:51 | | haha oj lite fel xD but it happens :) | | palle94 - 29 sep 10 - 00:24 | hehe naw lide fel=)
ha de bra=) | | Ferdos-Lina - 28 sep 10 - 23:13 | | YourSong:Håller med dig men du kan ändra den och sätta den på noveller |
|
|
|
