Var är din gloria? [alternativ början] |
Hej fokes! Jag har ju som sagt suttit och funderat lite på hur jag ska skriva om min historia och här har vi något som kom till mig i går natt (därav är det inte så genomarbetat) men tänkte att ni kanske kunde läsa igenom det och säga vad ni tycker? Jag tål att höra kritik ska ni veta, så ös på med det! :P
Kramar. Jenny
Kvävandes en gäspning snubblade hon genom rummet mot den lilla toaletten. Handfatet var fortfarande belamrat med smink och spegeln var fläckad av både mascara och tandkräm.
Valerie lutade huvudet mot den svala väggen, försökte få världen att sluta snurra medan hon uträttade sina morgonbehov. Kroppen kändes svullen och en liten röst i hennes huvud sa henne att baksmällan bara väntade på att hon skulle piggna till innan den slog ut i full blom.
Hon reste sig upp, spolade i toaletten och stirrade på den tomma flickan som avbildade sig i toalettspegeln. Provandes drog hon fingrarna genom sitt sandfärgade hår, försökte reda ut tovorna.
Flickan i spegeln gjorde detsamma.
Med en suck hasade hon sig tillbaka in i sovrummet, letade omkring på golvet efter en ren tröja. Den bruna koftan och ett linne fick räcka, såren sved när garnet smet omkring hennes smala underarmar men hon var vad vid känslan och välkomnade den.
De trötta ögonen letade sig mot fönstret, gardinerna som luktade fukt och instängdhet var fördragna och hon rynkade pannan. Med armarna lätt utsträckta tog hon sig genom rummet för att fösa dem ur vägen. Hon behövde se ut. Hon behövde veta att världen fortfarande snurrade, att hon inte hade stannat upp.
Eken på baksidan av huset började byta ut sin gröna sommarskrud till en varm blandning av rött och gult. Valerie drog på läpparna medan hon öppnade det lilla fönstret för att låta höstluften virvla in i hennes rum. Leendet växte sig allt bredare när hon kände hur vindens kyliga fingrar smekte hennes kropp, medan hon slöt ögonen höll hon armarna från kroppen som om hon var en fågel redo att flyga.
”Valerie?” En knackning på dörren. Ögonlocken for upp och stunden av frihet var förbi. Höstvinden hade förvandlats, var kyligare och inte längre lika välkomnande. Med hopbitna käkar smällde hon igen fönstret och huvudvärken som hon väntat på anlände i full kraft.
”Valerie hjärtat”, en kort paus fylld med osäkerhet. ”Vill du inte ha lite frukost?”
Flickan med det sandfärgade håret stirrade tomt mot den stängda dörren och undrade varför hon ens försökte. Varför hon inte gav upp. De visste ju bägge två att de inte längre tålde varandras närhet, att det inte längre fanns någonting som höll dem samman.
Mammans hasande steg drog sig bort från dörren, försvagades tills hon inte längre kunde höra dem. Valerie kunde se henne framför sig där hon gick genom den lilla korridoren, förbi det låsta rummet och vidare in till sitt eget sovrum. Hon kunde se hur mamman hängde av sig den slitna, djuprosa morgonrocken för att återigen krypa ner bland duntäckenas skyddande värme. Där skulle hon snart falla i sömn och sova tills Valerie kom hem igen från skolan.
Med en suck drog hon på sig ett par slitna jeans, målade sig omsorgsfullt kring ögonen och smög sedan ut ur rummet. En våg av skam forsade över henne när hon såg skurhinken i hallen och den lurviga ullmattan som aldrig mer skulle bli sig lik. Men så pressade hon ihop läpparna och tvingade bort skuldkänslorna, varför skulle hon bry sig när ingen annan gjorde det?
Glaset med vatten stod redan på bordet och en virrig men omtänksam mamma hade lagt fram en huvudvärkstablett. Valerie försökte låta bli att le, försökte att inte bry sig om den barnsligt oskuldfulla gesten. Efter att ha svept glaset knyckte hon ett äpple ur fruktskålen och gick ut i farstun för att dra på sig sin svarta kappa, linda den randiga halsduken kring sig och kliva i conversen.
Vägen till tunnelbanan var lång idag. Fötterna släpade genom högar bildade av färgglada höstlöv och den vita dimman som kännetecknade Stenstaden virvlade omkring henne, gjorde synen suddig och fick hennes tunna kropp att darra.
Axelremsväskan slog mot hennes ben för vart steg hon tog och det var frusna fingrar som flög över knapparna till mobilen för att skicka iväg morgonens sms till Carl. Hon hann knappt placera mobilen i fickan förrän den vibrerade. Skuggan av ett leende letade sig över hennes läppar när hon klickade upp det nya textmeddelandet.
Hemma idag. Det har blivit strul, vi får ses imorgon.
Leendet dog ut och vagt noterade hon hur fötterna svängde av mot tunnelbanans nötta stentrappor, förde henne ner i de mörka gångarna mot det silvriga tåget som tycktes vänta enbart på henne. Konduktören tittade knappt på hennes skolkort, vinkade bara förbi henne och visslade i sin visselpipa.
Vagnarnas trygga skumpande fick henne att slappna av och hon stirrade ut över stenstaden som virvlade förbi på andra sidan glasrutan.
”Är det ledigt här?”
Med ett ryck drogs hon tillbaka till verkligheten och vred på huvudet så hon kunde se vem som pratat. I vanliga fall brukade hon få ha den här delen av tunnelbanetåget för sig själv, ingen ville sitta i närheten av någon som hängde med stadens ligister.
Ögonen var stora och bruna, en skarp kontrast till hans bleka hy. Trots hans leende och de frågande ögonen drogs hennes blick till den vänstra kinden där ett otäckt brännsår förvred hans ansiktsdrag.
”Nej”, svarade hon kort och vände sig mot glasrutan igen. Medan hon väntade på att främlingen skulle försvinna noterade hon att någon med för mycket hårgelé hade lutat sig mot glaset och på så vis lämnat ett kladdigt fettmärke efter sig.
Snart kunde hon inte längre känna hans närvaro och vågade sig till att snegla åt sidan, killen med det vanställda ansiktet hade försvunnit och vaksamheten som fått varje nerv i kroppen att darra avtog.
Valerie skakade på huvudet och lät stenlandskapet utanför uppsluka henne.
..
Som sagt, inte helt genomarbetad, men vad tycker ni? Blir hon för deprimerande? Känns det konstigt? Onaturligt? Snälla, ta er tid och säg vad ni tycker.
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 27 sep 10 - 00:18 | jag tyckte den var grymt bra! :D helt ärligt!
Jag gillar också lite att killen har ett brännsår på ena kinden (a)
hehe. men keep it going jenny, det
r skitbra! :D |
|
|
|
