Jag vänder inte om |
Han vände sig inte om när hon ropade. När jag tänker efter, varför skulle han göra det? Det var han för stolt för. För stolt och för stark. Nej, han fortsatte framåt i en långsam men säker riktning och att ifrågasätta var aldrig något jag ens övervägde. Så jag teg, medan hon skrek sig hes i en högljudd viskning.
Sen blev det som det blev, men jag menar, vad fanns det att göra egentligen? Jag hade aldrig riktigt älskat honom. Jag skulle ljuga om jag påstått något annat.
Det som fick mig att reagera lite var att han gick just då. Det var sen höst och löven var inte ens färgglada längre, bara bruna och förruttnade. Kallt var det också, jag minns att jag hade både mössa och vantar den dagen.
Egentligen var det inte ens vemodigt. Det luktade svett, avgaser, rök och snoret rann. Håret som jag nyss hade tvättat klistrade sig mot pannan och i backspegeln kunde jag se att mina kinder var röda som tomater.
Nej, jag grät inte ens. Ränderna på hans tröja blandades till ett psykedeliskt mönster framför mina ögon och jag ville bara tillbaka och kräkas.
När hon skrek för tredje gången stannade han upp lite, och vi höll andan. När han efter ett ögonblick fortsatte sina steg framåt igen så slocknade något i hennes ögon. Hon fnös, spottade i marken och ryckte på axlarna. Jag tänkte att skönhet, den sitter inte på insidan, den sitter i luften du har omkring dig. Jag tänkte att styrkan, den sitter inte i själen, den sitter i alla de dagar du har bakom dig och i de dagar du tror att du har framför dig. Men jag sa ingenting. Jag fortsatte att tiga.
|
| Kommentarer | | Jakktar - 13 nov 11 - 00:17 | | Så sjukt grymmmmt! | | TheRedRose - 16 dec 10 - 23:09 | | helt amazing |
|
|
|
