Älskare i oktober |
”Första gången jag såg dig visste jag, efter fem minuters iakttagelse, att jag ville ha dig.”
”Verkligen?”
”Verkligen.”
Hon vänder på sig så att hon ligger alldeles intill honom, kropp mot kropp, och kan blicka in i hans ögon. Mörka och outgrundliga är de, och inramade av täta ögonfransar. Aldrig hade hon trott att ett par ögon kunde få henne att känna så mycket på en och samma gång. Inte ens Adrians ögon har den inverkan på henne.
”Vad tänker du på?” Hans fingrar dansar ut över hennes nyckelben och passerar halsgropen. Hon kan inte tänka klart när han vidrör henne på det viset, det borde han ha förstått vid det här laget. Istället för att svara honom reser hon sig upp, halvt lutad över honom och kysser hans skuldra. Leverfläcken som är perfekt cirkelformad träffas av hennes läppar, likaså ryggkotan som antyds under skinnet på honom i nacken och käklinjen, denna perfekta kontur. Ett ljud, som en grymtning, tränger upp ur hans strupe och när hon hör det lätet vet hon att hon har fångat honom.
”Minns du första gången vi faktiskt pratade med varandra?” han hand smeker kurvan vid hennes korsrygg där hon ligger jämte honom. En ilning av välbehag rör sig från nacken och neråt mot hennes rumpa. Hon vet att han söker ett svar från hennes sida men hon förmår sig inte att säga någonting. Men hon minns mycket väl första gången de pratade med varandra.
En rå onsdagseftermiddag i början av oktober. Den unge mannen som hon noterat gå förbi hennes arbetsplats och andra platser hon befunnit sig på under de senaste dagarna klev äntligen fram. Hon hade bara sett honom på avstånd, knappt uppfattat hans anletsdrag, men kanske var det tur för hennes egen skull. När han väl trädde fram ryckte det omedvetet till i hennes bröstkorg. Bättre blev det inte när de väl fick ögonkontakt med varandra.
”Bor du i närheten?” hade hon frågat honom utan slita blicken från denne långe, men ack så unga man.
”Inte alls, faktiskt rätt långt bort, men första gången jag såg dig kunde jag inte släppa dig ur mina tankar.” För somliga lät det säkert misstänksamt, men i hennes ögon rådde det inget tvivel om saken; hon ville ha den här mannen. Hon behövde honom, hade hon inbillat sig.
ICA-kassarna lämnades i hallen med en gång. Om det inte hade varit oktober och så förbannat kallt för den delen hade de befunnit sig i sängen på nolltid. Men på grund av alla klädesplagg som skulle av drogs det ut på tiden, vilket bara ökade deras iver. Det var vansinnigt, fullkomligt dårskap, det de gjorde.
De stillade varandras lustar i sängen hon delade med Adrian, insöp varandra bland lakan som Adrian köpt och älskade en sista gång vid pianot som Adrian fått i arv. Hon var ett utmärkt exempel på en dålig hustru.
Efter den omtumlande eftermiddagen lovade hon sig själv att aldrig mer göra om det, hur tillfredsställande det än hade varit. Det är nästan skrattretande att efteråt tänka tillbaka på det, eller snarare hennes resonemang.
Han har äntligen somnat igen. När de inte älskar är det svårt att tro att det är samma man som ligger bredvid henne. Om hon sluter ögonen kan hon känna hans hud mot sin och hur musklerna spelar under hans hud när han håller henne så hårt intill sig. Ömsint smeker hon hans hävda bringa som lyfts och sänks i en rytmisk takt. De mörka lockarna har fallit ner i ansiktet på honom och ur den vinkeln hon sitter i ser han ut som en yngling, knappt tjugo år.
Åtrå gör människor primitiva, tänker hon och kysser än en gång hans läppar. Oväntat nog öppnar han ögonen och fångar in henne i sin famn, pressar sina läppar mot hennes hals och andas in doften från hennes hud.
”Gå inte än, är du snäll.” ber han med läpparna fortfarande tryckta mot hennes hud och sluten ögonlock. Han har borrat in sitt ansikte mellan hennes bröst som han alltid gör. Adrian skulle aldrig få för sig tanken att göra det, tanken på att ge sig hän på det viset generar honom. Kanske är det just därför hon fortsatte att söka sig till den man vars ansikte vilar mellan hennes bröst. Fastän det inte ens är april än är hans hud mycket mörkare än hennes.
”Jag måste hem.” suckar hon och försöker lösgöra sig ur hans grepp. Hans armar är starka men hon styr detta, hela proceduren de går igenom varje gång de möts, vilket får honom att släppa greppet kring hennes midja.
Hon har aldrig varit rädd för att visa sin kropp, inte ens i tonåren då majoriteten av hennes vänner kände sig odugliga och obekväma i sina kroppar som fått mer eller mindre kvinnliga antydningar. Hon kan känna hans blick på sig när hon letar efter sina kläder bland röran i lägenheten.
I vardagslivet är de varandras motsatser. Hon representerar ordning och förnuftighet, han utstrålar all denna sprudlande livlighet och oordning som brukar få henne att bli nervös och frustrerad.
”Ringer du mig?” Han ligger kvar i sängen, nu lutad mot väggen, i all sin prakt. Han är oblyg, nästan lite oförskämd, eftersom han vet att om han lirkar länge nog ger hon efter.
Hennes vita skjorta har blivit skrynklig, den som hon strök så omsorgsfullt imorse. Nylonstrumpbyxorna ligger slängda i hörnet av sovrummet och kjolen hänger vikt över en stolsrygg.
”Adrian är sjuk.” Hon låter blicken vara fäst på dagstidningen framför sig. Framsidan är fylld av alla hemskheter som sker i världen.
”Mer tid att tillbringa med mig.”
När den sista knappen är knäppt går hon fram till sängen och kysser honom på läpparna än en gång. På länge sjunker hon in i kyssen och låter handen lägga sig bakom hans nacke. Hans läppar bränner mot hennes och hon kan känna hur hans ena hand smyger sig in under hennes kjol.
Kanske inser han vad den här kyssen betyder för plötsligt släpper han taget om henne och kyssen upphör. Mörka ögon möter henne men någonting saknas. Glöden. Den triggande glöden som har fått henne att vilja slita av sig kläderna direkt.
”Jag ringer dig.” säger hon i ett försök att få glöden tillbaka i hans blick utan att lyckas. Med klackskorna på sig går hon bort mot hallen. Någon gång måste man växa upp, kanske är idag den dagen. Hon har lämnat sin älskare i hans egen säng, naken och utan glöd i blicken. Den lilla nyckeln lämnar hon på byrån och stänger ytterdörren efter sig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 22 sep 10 - 11:17- Betyg:  | | Mkt bra! | | taidokas - 21 sep 10 - 22:02- Betyg: | | underbar!!! |
|
|
|
