På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vem försöker du lura? [13]

Här är nästa del! Lite mindre gap i tiden, hoppas att det är skönt, heh. Tack för alla fina kommentarer, får mig att bli glad! :D

Han är ett monster. Lämnar mig aldrig ifred och går där hela tiden. Bredvid mig, alltid på min högra sida. Jag har inte vant mig, kommer aldrig göra det. Varför kan han inte falla för Alice? Varför kan han inte knäböja framför henne och kyssa hennes fötter? Smöra som alla de andra, lämna mig ifred. Alice vill ju ha honom, det är så tydligt. Hon kan inte få honom, och därför blir han bara ännu snyggare, mer attraktiv och en större utmaning. Varför kan han inte bara låta henne få som hon vill?
Han följer alltid med mig när jag går ut och röker, följer alltid med mig när jag praktiskt taget rusar ut från Carls lektioner (åh, jag har undvikit honom så mycket, för allt jag vill är att han ska sluta försöka prata med mig, låta mig vara den jag är, och att han ska inse att jag inte vill prata med honom) och stannat inne lite längre på resten av alla andra lektioner.
Han är alltid där, den där förbannade Anton, och hur otrevlig jag än är mot honom, hur mycket jag än ignorerar honom, så går han bara tyst vid min sida.

Vad är det för fel på honom!?

Jag stirrade upp i det vita taket medan alla dessa tankar snurrade runt i mitt dunkande huvud. Dessa tankar hade så många gånger plågat och frustrerat mig sen i måndags, och jag var trött efter den lilla sömn jag fått. Jag hade kanske sovit två timmar inatt. Max. Långsamt vred jag på huvudet och stirrade på väckarklockan. Jag hade ställt den så att det skulle ringa fem minuter innan jag behövde ge mig av. Jag sökte med blicken längs min arm och såg hur handen svävade fritt i luften, lät blicken falla ner mot min fot som också den befann sig i luften. Armarna ut, benen ut och ryggen i madrassen. Det var en oskön ställning, men jag orkade inte ändra den för det. Jag kollade mot min skrivbordsstol, kontrollerade för tusende gången att dagens kläder hängde där. Rena underkläder, hoprullade strumpor, ett par grå stuprörsjeans och en svart t-shirt. Plötsligt började mitt hjärta aktivera sig lite, var höll min munkjacka hus? Panik…
Nej, där.
Jag kastade en blick på klockan, gjorde en kraftansträngning och lät handen slå till den precis när det första, irriterande ringandet började ljuda i rummet. Långsamt hävde jag mig upp i sittande ställning, krängde benen helt över sängkanten och ställde mig upp. En rysning for genom kroppen när mina bara fötter träffade det kalla träet, och jag skyndade att ställa mig på mattan. Jag sträckte mig efter kläderna, bytte kvickt om och hängde min bag på ena axeln. Jag hade inte med mig någon utrustning till skidåkning, varför skulle jag? Min bag var fylld med lite kläder som ombyte, och böcker. Massa böcker. Jag hade redan pratat med Erik om att jag vägrade åka skidor och efter ett tag hade han gett med sig. Jag behövde inte åka skidor, men jag var ändå tvungen att följa med. Varför förstod jag inte riktigt, men han hade väl någon planering om att alla skulle vara med och vi skulle bete oss som en stor klass, som faktiskt tyckte om att vara med varandra.
Good Luck.
Jag kastade en sista blick på min spegelbild, drog händerna genom mitt lite trassliga hår när jag gick ner för trappan och snörade på mig skorna. I hallen kom Emil med en halväten macka i handen, och stannade upp då han såg på mig. Vi hade inte pratats vid sedan den där dagen som aldrig inträffade, och han verkade fundera på om han skulle säga något. Till slut bestämde han sig för att faktiskt göra det.
”Vart ska du?” frågade han och gav min bag en lite lätt menande blick.
”Klassresa” svarade jag med en sådan ton som tydligt sade att jag inte ville åka, men att jag inte var sur för att han frågade.
”Hm” grymtade han och kliade sig i håret.
Han var otroligt lik min pappa, men drack inte så mycket vad jag visste, och jag hoppades innerligt att han inte skulle sluta som vår förälder. Jag undrade om han visste vad jag tänkte på, och han tog en tugga av sin macka innan han gick mot trappan. När jag trodde att han inte skulle säga något mer, vände jag ryggen åt honom och tryckte ner dörrhandtaget.
”Jenny…” sa han och jag vände långsamt på överkroppen för att titta på honom.
”Ha det kul och… vi ses när du kommer hem” sa han och försvann upp för trappan.
Jag blev chockad av orden, och inte förrän efter några minuter insåg jag att jag hade stått och gapat alldeles för länge. Jag kunde missa bussen. Jag sprang ut ur huset, smällde igen dörren och medan jag sprang pirrade det både behagligt och obehagligt i min mage. Jag vägrade komma för sent. Vägrade. När busshållsplatsen var inom synhåll såg jag bussen lite längre bort i rondellen, och med en lättad suck stannade den framför mig när jag kom fram till busstidstabellerna. Jag klev på med andan i halsen och flämtade samtidigt som jag sökte upp en ledig plats. Till mitt förtret var det fullt på alla platser, och jag fick stå vid ena utgången. Jag stod och försökte hitta någon slags regelbunden andningstakt, men det gick inte speciellt bra. Mina ögon tårades och halsen snörde ihop så att lungorna värkte. Helt plötsligt fick jag en konstig känsla mitt bland allt andandes, och jag hoppade till när jag hörde ett ”hej” bakom mig.
”Skräms inte” morrade jag fram, och till min besvikelse lät det märkbart mindre hotfullt när jag sa det än när jag tänkte det.
Anton flinade bara, och jag lade märke till hans raka, vita tänder i samma stund som bussen saktade in. När jag gick av bussen funderade jag på var han hade gått på, eftersom jag inte sett honom på busshållsplatsen och inte heller i bussen när jag väntade in rätt hållplats. Kanske hade han gått på bussen senare, även om det verkade omöjligt eftersom han stod längre bort från busschauffören än jag, vilket skulle betyda att han behövt gå runt mig om han gått på efter. Jag blev klart förvirrad av alla dessa tankar, men fortsatte att grubbla på saken medan jag styrde stegen mot skolan. Anton gick vid min sida utan att klämma ur sig så mycket som en hörbar utandning, och jag var glad att jag kunde se de vita ångmolnen simma ut ur hans mun så att jag visste att jag inte gick bredvid ett lik.

Tröstande.

När vi kom fram till den dubbeldäckade bussen stod nästan hela klassen utanför den, och jag räckte min väska till Erik som stod och lassade in allt bagage. Anton gjorde detsamma, och sedan följde han mig till de andra, för att kunna berätta att man var där, så att vi snart kunde ge oss av. Tjejerna stod och huttrade och klagade på att det var kallt och tidigt och att de hade fått jättelite sömn eftersom de alla tittat på filmer som slutat långt in på natten. Killarna klagade inte, men man kunde ändå se hur nackhåret rest sig på de flesta, och de såg så sammanbitna ut att det var uppenbart att de koncentrerade sig så mycket på att inte se ut att frysa att det såg ut som om de frös häcken av sig. Jag skakade lite lätt på huvudet, och ignorerade de uppenbart irriterande och äcklade blickar jag fick från mina klasskamrater. Alla utom Anton. Han stod bara med händerna i sina svarta stuprör och såg sig lite nonchalant omkring. Jag bet rastlöst på min torra underläpp och väntade på att få bli insläppt i bussen, och när det väl skedde lyckades jag få plats längst fram, så långt bort från idioterna det gick. När jag petade ner min skolväska på golvet framför mig, kände jag hur sätena sjönk ner lite, och såg genast upp till höger. Anton. Självklart, vem annars? Jag suckade, uppenbart irriterad, och han såg sig lite omkring.

Jag var säker på att jag kunde se fram emot en otroligt lång resa.

Drop a comment :)<3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

lumman - 24 sep 10 - 01:03

mejla nästa :) ?

JessicaKarlsson - 20 sep 10 - 00:00- Betyg: