Vem försöker du lura? [12] |
Daaaamn. Förlåt för att det tagit så lång tid för den här delen att komma ut, men internet har laggat och jag har inte kunnat lägga ut den här delen förrän nu!
Hoppas ni fortfarande vill läsa :)
Vägen till sjuksyster verkade otroligt lång. Oändligt lång. Det var som i mardrömmar, när man springer i en mörk tunnel och jagas av något, man kommer aldrig närmre sitt mål, hur länge man än försöker. Det här var inte helt olikt en sådan mardröm, om man bortser från att monstret hunnit ifatt mig och valde att plåga mig lite innan han dödade mig, och att monstret i fråga inte ansågs se ut som ett monster, i andras ögon. Jag blängde surt framför mig och var så uppe i mina egna tankar att jag inte märkte att vi inte alls var på väg mot sjuksyster, utan till ett av vilorummen bredvid. När jag väl upptäckte det var skadan redan skedd, och när jag gjorde mig beredd att protestera och säga att han gick fel, stängde han dörren efter oss och släppte taget om mig.
Jag öppnade munnen för att fräsa något åt honom, men insåg hur svaga mina ben var och vacklade istället mot sängen och föll ner på den. När jag hämtade andan och såg upp från mina fötter såg jag hur han stod lutad mot dörren, med en lätt nonchalant blick och ett litet roat leende på läpparna. Jag kände hur den välbekanta, men ändå så nyväckta, ilskan började bubbla upp inom mig och jag ryckte till, nästan omärkligt, där jag satt.
”Vad fan drog du mig hit för? Du sa att du skulle ta mig till skolsyster!” fräste jag åt honom, och all min ilska strålade ut ur mina ögon.
Jag överöstes av en chock jag aldrig tidigare känt, och fylldes även av någon slags tillfredsställd känsla som jag gissade kunde bero på att jag för första gången på evigheter luftat min ilska. Med en triumferande känsla såg jag hur han först såg lite förvånad ut över mitt lilla utbrott, men sedan log han sådär nonchalant igen, och min triumf ebbade kvickt ut.
”Vill du gå till skolsyster?” frågade han lätt, fortfarande nonchalant leendes.
”Nej, men du borde gjort som Carl sa” fräste jag och vred lite på mig där jag satt.
Han flinade och jag märkte att han hade stoppat ner händerna i fickorna, något som fick honom att se om möjligt ännu mer nonchalant ut, och dessutom ut som om han kom direkt från en film.
”Jag kan ta dig till skolsystern nu, om du så gärna vill göra som magister Carl säger att vi ska göra” sade han roat, men inte hånande, och knyckte på huvudet mot dörren.
Jag lade armarna i kors över mina knappt befintliga bröst, snörpte på munnen så att det blev till ett förolämpat streck, och vägrade ge honom mer respons.
”Som jag trodde” sade han lite lätt triumferande, och jag fnös när hans leende nådde mig.
Jag försökte jämföra honom med monstret jag tidigare tänkt på, och för att vara ärlig var det inte så svårt eftersom jag var så förbannad. Han skulle faktiskt kunna likna en alien med den där slanka och väldigt långa kroppen, de där ögonen som såg totalt kolsvarta ut, som hål, och en diskret näsa över en ganska smal mun. Jag märkte att han såg frågande på mig, och jag insåg att mina inre känslor faktiskt speglade min utsida och jag förmodligen såg ut som om jag skulle döda honom i vilken sekund som helst, samtidigt som jag ville springa därifrån. Efter några sekunder särade han på läpparna och jag väntade på helspänn eftersom jag inte hade någon aning vad som skulle komma ut därifrån. Kanske antog jag att det skulle spruta ut någon dödlig syra som skulle färga rummet grönt.
”Kan du stå upp?” frågade han och jag blinkade förvånat till när jag stödde händerna på madrassen.
”Va?” frågade jag hest.
”Kan du stå upp?” ekade han lite roat.
Jag såg fundersamt på honom och nickade lätt innan jag började oroa mig lite. Tänk om jag fortfarande inte kunde stå utan att skaka som om någon ruskade om mig? Jag skulle verkligen skämmas ihjäl om han såg mig svag. Jag reste mig upp och till min stora lättnad föll jag inte ner på den spygröna heltäckningsmattan, utan lyckades faktiskt stå kvar på egen hand. Jag kollade upp från mina fötter och såg upp på Anton och lät en liten strimma av triumf lysa igenom min ilska. När han gav mig ett kort litet snett leende kom dock ilskan tillbaka, och jag stormade emot honom. Eller, stormade och stormade… han började skratta när jag med bestämda steg styrde min mesiga kroppshydda mot honom och knöt nävarna för att se lite hotfull ut. Jag blev förolämpad av det, och genansen jag känt när jag klamrat mig fast vid hans tröja och insett att det var han ersattes med ännu mer ilska. I hans ögon såg jag hur road han var, och jag himlade med ögonen och försökte komma åt dörren.
Jag var så övertygad om att han tänkte stå kvar framför den och håna mig för att jag inte skulle kunna komma ut, att han hade makten, att jag inte förmådde mig öppna dörren när han klev åt sidan och gav mig fri väg fram till den. Jag stod still i några sekunder, blängde irriterat på hans figur och tryckte sedan ner dörrhandtaget. Dörren gled tyst upp och jag gick ut genom den, lättad över att få slippa vara nära Anton. Trodde jag. Han yttrade inte ett enda ord, men jag kände att han var där. Inte för att han rörde mig eller jag kände hans andedräkt mot min nacke, och inte för att hans fotsteg hördes; för det gjorde dem inte. Jag bara kände det, och när jag vred på huvudet lite åt höger så såg jag att han gick där bredvid mig, med händerna i fickorna och blicken riktad framåt. När han märkte att jag iakttog honom såg han åt mitt håll och jag såg genast framåt igen. Varför följde han med mig?
Jag styrde bestämt stegen mot mitt skåp, men stoppades på vägen av att några av de populära tjejerna i klassen svängde ut rakt framför oss. Några av dem fnittrade förtjust när de såg Anton, men Alice hade lagt märke till mig, och hon satte ena handen i sidan medan hon vände blicken mot Anton. Hon avbröt sitt energiska tuggande på ett rosa gummi och tog en ton, melodisk och lika vacker som andra ansåg henne vara.
”Så, Anton, vad gör du med henne?” frågade hon lite som i förbigående.
Anton såg lika nonchalant ut som han alltid gjorde och höjde något på ögonbrynen, som för att förstärka hela situationens ironi.
”Jag följde henne till skolsyster” sa han och ryckte på axlarna.
Om jag inte varit så himla förbannad just vid det tillfället hade jag hänfört insett att han inte lade till något ”eftersom Carl sade åt mig” eller ”eftersom hon behövde hjälp att gå”, utan bara sa det som om det hade varit slöseri med hans tid över huvud taget.
”Men varför är du fortfarande med henne då?” frågade Alice envist.
”Varför bryr du dig?” kontrade Anton obesvärat.
”För att hon inte är någon, och du är det, om du vill” sade hon i ett försök att låta lika obesvärad som Anton, men hon var märkbart irriterad över hans motstånd att kasta sig ner på marken framför henne.
Detta hade också glatt mig oerhört mycket om det här varit en normal dag, men det var det inte, och jag sjöd av ilska där jag stod och betraktade scenen. Varför envisades han med att vara med mig? Kunde han inte lämna mig ifred och gulla med Alice istället? Varför försökte han inte bli populär!? Det var ju den enklaste vägen till framgång här i skollivet.
”Hon är visst någon…” började Anton, men jag gav ifrån mig ett frustrerat ljud som fick alla att stirra förbluffat på mig (alla förutom Anton, för han såg bara lika nonchalant ut som alltid).
”Kan ni bara hålla käften!?” fräste jag och blängde på Alice och Anton i några sekunder innan jag tog min flykt mot skåphallen.
De som bevittnat scenen då tysta, blyga och mobbade lilla Jenny sagt åt populära, skitsnygga Alice att hålla käften, stirrade långt om länge efter mig och jag ville inget annat än att slå ner dem alla. Dock hindrades jag av att det lilla förnuft jag fortfarande hade inom mig övertalade mig att jag var alldeles för svag och att det var en dum idé. Jag skulle förmodligen bara hamna mer illa ute än jag reda var. När jag slog igen skåpsdörren kved jag till och tog ett så snabbt steg bakåt att världen började snurra lite.
”Ta det lugnt” sade Anton och höjde lite på ögonbrynen, som att kolla om jag var okej.
Jag muttrade något ohörbart och började låsa mitt skåp. Jag hade inte hört att han kommit dit, och därför hade jag bara varit ett hjärtslag från en allvarlig attack. Jag lyckades till slut att låsa mitt lås, och krängde på mig jackan samtidigt som jag styrde stegen mot en av korridorerna som ledde till en halvgömd bakdörr. Anton sade ingenting under tiden som han följde efter mig, men när vi väl kom ut i friska luften och jag drog ut en cigarett från det rödvita paketet frågade han om inte han kunde få en. Jag tvekade ett tag, men nickade sedan långsamt och gav honom en. Jag var inte mindre förbannad på honom än jag varit för några minuter sen, men jag visste hur det var att se någon annan röka och inte kunna göra det själv. Jag tände min egen cigarett innan jag lät honom låna min tändare, och såg hur han verkade iaktta tändaren och uppleva något roande minne, kände hur ilskan steg lite till och ryckte åt mig tändaren mer fientligt än nödvändigt.
Jag började gå hemåt eftersom jag vägrade stanna kvar i skolan längre, och som förut följde Anton bara efter. Vad trodde han egentligen? Att jag skulle låta honom följa med mig hem, bjuda honom på lite bullar och saft kanske? När vi hade kommit en bra bit från skolan och min cigg var slut sen länge, började vi närma oss mitt hem. Jag stannade upp och vände huvudet mot honom för att fråga honom vad i helvete han höll på med, men som den dagen vid ICA gav han mig en nonchalant blick, svängde av åt ett annat håll och försvann utom synhåll utan att jag hunnit yttra ett ord.
Vad fan är hans problem?
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | gbg_95 - 13 okt 10 - 21:45 | Hahha, I like him!
Bra skrivet! | Twilighthyper - 18 sep 10 - 23:55- Betyg:  | | grymt! Mejla nästa!! :D | | Fjaril - 18 sep 10 - 15:13 | | HAHAHA överirriterande människa XD du är bäst<3 | | sztiz - 17 sep 10 - 18:50- Betyg: | | så jävla bra :D <33333 | | JessicaKarlsson - 17 sep 10 - 16:32 | ja, vafan är hans problem? han beter sig wierd! men jag hoppas han blir bättre, och mre gulligull (a)
mejla! |
|
|
|
