Åk inte |
Klockan var kvart över fyra på morgonen, det hade inte ens börjat ljusna ute. Himlen var svart, stjärnorna dolda bakom mörka moln. Hon löpte som en skrämd hare över den regnvåta asfalten, jagad av de långa hotfulla skuggorna gatlyktorna kastade efter henne, som om de ville egga henne att öka takten. Hon var tvungen att hinna fram i tid. Hennes hjärta slog hårt bakom revbenen och hon svängde höger, genade över lågstadiets skolgård. Det skvätte upp på hennes byxben när hon trampade i en vattenpöl och skon lät vattnet tränga in utan problem, men hon la inte märke till det. Hennes tankar var någon helt annanstans.
"Du borde inte röka" sa han, log emot henne. Hon vände en förvånad blick emot honom, "Ska du säga" svarade hon med höjda ögonbryn. Han ryckte på axlarna, satte Camelcigaretten till läpparna och drog in röken i någon sekund. Hon betraktade läpparnas försiktiga krökning när han blåste ut den igen, fimpade sedan sin egen cigarett i askfatet som stod på glasbordet framför dem. I bakgrunden spelades Heartbeats med The Knife och röster tillhörande ett tiotal berusade ungdomar hördes runt om i lägenheten. Sjuttonårsfest kallades det visst, fast hon hade egentligen inte en aning om vem som fyllde år. “Vet du vem som fyller år?” Han flinade som svar, pekade sedan emot en tjej med kort svart hår. “Det är hon... Hon fyller sjutton.” Hon nickade lite, sträckte fram sin ena hand emot honom och han tog den, “Danielle.” sa hon. “Joel” svarade han. Och hon la märke till att hans bruna ögon såg lite för bekymrade ut för att tillhöra en sjuttonåring.
Så hade det varit, deras första möte. Hans: “Du borde inte röka” ekade i hennes huvud där hon sprang. Knep med händerna om tummarna för hon hade hört att det hindrade en från att få håll. Föga hjälpte det, det högg i sidan på henne. Villakvarteren såg nästan övergivna ut. Inte ett fönster lyste, inte en människa verkade vara vaken den här torsdagsnatten, hon borde inte heller vara vaken. Hon borde ligga i sin säng, sovandes. Skolan började tio över åtta imorron. Men hon kunde inte sova, det var därför hon sprang. I sin mammas gamla harembyxor, ett tunt linne och en oknäppt jacka, något annat hade hon inte hunnit ta på sig när hon fem över fyra kommit till insikten om att hon inte kunde låta honom åka. Tystnaden låg tjock över den lilla staden, sådär som den alltid la sig i nonsensstäder men aldrig i storstäder. Det enda hon kunde höra var sina egna flämtande andetag och de rytmiska stegen. Höger, vänster, höger vänster. Hon var tvungen att hinna fram i tid. På hennes högra sida låg en backe, det skulle nog inte dröja mer än tre månader innan snön låg tät och backen var full av tjutande barn. Men det var inte det hon tänkte på när hon såg backen. Knappt två månader efter deras första möte, i mitten av juli, hade hon kommit med förslaget att de skulle kolla på soluppgången tillsammans, bara de två. Det var nog det bästa förslaget hon någonsin haft. De hade druckit sig berusade på hennes mammas rödvin och nästan hunnit somna när han sagt “Vi får inte glömma soluppgången.” Hand i hand hade dom snubblat ut genom dörren till hennes hus och sprungit mot en backe i närheten.
"Vi är förlorareee, viiii tvåå, sen vi va sjuuuttooon åår" skrek hon, släppte hans hand och slängde sig ner i gräset, rullade ett varv. Han skrattade när hon sträckte upp armarna efter honom och la sig sedan bredvid. Hon såg på honom, log sitt allra bredaste leende, visade gluggen mellan framtänderna. Han älskade den. "Soluppgångar..." suckade hon och han flinade, reste sig på ena armbågen för att plocka bort grässtrån ifrån hennes långa mörkblonda hår. De låg i en backe, samma backe som på vintern var full av pulkaåkande barn, klockan var tio över fyra på morgonen och mellan hustaken syntes solen som var påväg upp. Hon la handen i hans nacke och han svarade med att mjukt pressa sina läppar emot hennes. När deras blickar sedan möttes fnissade hon, “Varför ser du jämt så bekymrad ut?” Så plötsligt ändrades hennes ansiktsuttryck och hon blev allvarlig, med sin vänstra hand strök hon över hans kind och hennes röst var inte mer än en viskning när hon sa: “Jag tycker om dig.”
Hon svängde in på Trastvägen, det var hans gata. Varje andetag brände i halsen på henne, men det var inte mer än trettio meter kvar nu. Han bodde i en lägenhet på tredje våningen tillsammans med sin mamma och bror. Hon tryckte in portkoden och slet upp dörren, bestämde sig snabbt för att ta trapporna upp. På andra våningen mötte hon honom, han var påväg ner. Hans bruna hår såg slarvigt ut. Han hade jeans och en t-shirt på sig. I ena handen höll han sin svarta jacka. “Danielle?” sa han och såg chockat på henne. Hennes hår låg klistrat mot tinningarna och hon var röd i ansiktet.
"Du är så tunn, vet du det?" viskade han när han försiktigt strök med ena fingret längs hennes bara hud, från nyckelbenet över hennes ena bröst, förbi revbenen och slutligen la handen sig tillrätta på hennes höftben. Hon log med slutna ögon, kisade sedan emot honom "Äsch" svarade hon och makade sig närmre honom, smekte med två fingrar längs hans kantiga käkben. Sen drog hon det ljusblåa täcket ända upp till hakan. Han lyssnade till hennes lugna andetag men kunde inte somna själv. När han satte sig upp stod mobilklockan på tjugo i sex. Hon låg bredvid med ryggen emot honom, ansiktet emot väggen. Han satte ner fötterna på det kalla golvet och gick ett varv i rummet, hans bleka hud knottrade sig. Sen la han sig igen, tätt intill henne. Hans tårar landade mjukt i hennes hår, strax därefter somnade han.
“Åk inte, Joel” sa hon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 15 sep 10 - 08:39- Betyg:  | | Jättebra |
|
|
|
